En mörk tidsålder förbyts i ljus
DEN värld som Jesus Kristus och hans apostlar levde i skilde sig mycket från den som fanns på den tid då de hebreiska skrifterna kom till. Bibelläsare som inte är medvetna om detta kan tro att de sociala och religiösa förhållandena var i stort sett desamma på profeten Malakis tid som när Matteus skrev sitt evangelium och tänker kanske inte så mycket på vad som hände under de 400 år som gick däremellan.
Malakis bok, som i de flesta nutida biblar är den sista boken i de hebreiska skrifterna, slutar med att en kvarleva av Israels nation har kommit tillbaka till sitt hemland efter att ha blivit befriad från fångenskapen i Babylon. (Jeremia 23:3) Gudfruktiga judar uppmuntrades att vänta på den domens dag då Gud skulle befria världen från all ondska och införa den messianska eran. (Malaki 4:1, 2) Vid den här tiden stod Israel under persisk överhöghet. Persiska trupper som var förlagda i Juda upprätthöll lag och ordning och genomdrev kungliga befallningar med vapenmakt. — Jämför Esra 4:23.
Förhållandena i Bibelns länder förblev emellertid inte stabila under de följande 400 åren. Ett andligt mörker började lägra sig, och den religiösa förvirringen ökade. Främre Orienten skakades av våld, terrorism, förtryck, religiös extremism, spekulativ filosofi och kulturkrockar.
Matteus, den första boken i de kristna grekiska skrifterna, skrevs i en helt annan tid. Romerska legioner upprätthöll Pax Romana (den romerska freden). Troende människor väntade ivrigt på att Messias skulle komma för att utplåna lidande, förtryck och fattigdom och sprida ljus genom att skänka dem liv, välstånd och frid. (Jämför Lukas 1:67—79; 24:21; 2 Timoteus 1:10.) Låt oss se lite närmare på de dynamiska krafter som omformade det judiska samhället under århundradena före Jesu Kristi födelse.
Judiskt liv under persertiden
År 537 f.v.t. utfärdade Cyrus en kungörelse som befriade judarna från den babyloniska fångenskapen. En grupp judar och icke-judiska medförbundna lydde påbudet och lämnade Babylon. Denna andligt lyhörda kvarleva återvände till ett land med förstörda städer och obrukade jordar. Edoméer, fenicier, samarier, arabiska stammar och andra hade uppslukat Israels en gång så vidsträckta landområde. Det som var kvar av Juda och Benjamin blev provinsen Juda i den persiska satrapin Abarnahara (ett namn som betyder ”På andra sidan floden”). — Esra 1:1—4; 2:64, 65.
Under det persiska styret upplevde Juda ”en period av expansion och befolkningstillväxt”, förklarar The Cambridge History of Judaism. I samma verk sägs det beträffande Jerusalem: ”Lantbefolkningen och pilgrimer förde dit skänker; templet och staden blev rika, och välståndet lockade till sig utländska köpmän och hantverkare.” Perserna var visserligen mycket toleranta när det gällde inrikespolitiska och religiösa frågor, men skatterna var höga och måste betalas i ädla metaller. — Jämför Nehemja 5:1—5, 15; 9:36, 37; 13:15, 16, 20.
Det persiska väldets sista år var en mycket orolig tid, som utmärktes av upprepade revolter från satrapernas sida. Många judar blev inblandade i ett uppror vid Medelhavskusten och deporterades till en plats långt uppe i norr, Hyrkanien vid Kaspiska havet. Större delen av Juda tycks emellertid inte ha berörts av Persiens repressalieåtgärder.
Den grekiska perioden
År 332 f.v.t. störtade sig Alexander den store över Mellersta Östern likt en leopard, men redan tidigare hade människor i området fått smak för grekiska produkter. (Daniel 7:6) Alexander insåg att intresset för grekisk kultur kunde tjäna hans politiska syften, och han började medvetet hellenisera sitt växande rike. Grekiska blev ett internationellt språk. Alexanders korta regering uppammade förkärlek för ordklyverier, lidelsefullt intresse för idrott och uppskattning av estetiska värden. Så småningom började även det judiska kulturarvet ge vika för hellenistiska strömningar.
Efter Alexanders död år 323 f.v.t. blev hans efterföljare i Syrien och Egypten de första som kom att ikläda sig rollerna som ”nordens kung” och ”söderns kung”, som profeten Daniel hade talat om. (Daniel 11:1—19) Under den tid då Ptolemaios II Filadelfos av Egypten utgjorde ”söderns kung” (285—246 f.v.t.) började de hebreiska skrifterna översättas till koiné, dvs. allmängrekiska. Denna översättning kom att kallas Septuaginta. Många verser i Septuaginta-översättningen kom senare att citeras i de kristna grekiska skrifterna. Det grekiska språket visade sig vara ett utmärkt redskap när det gällde att återge upplysande betydelsenyanser i Skrifterna för en andligt mörk och förvirrad värld.
Sedan Antiochos IV Epifanes blivit kung av Syrien och härskare över Palestina (175—164 f.v.t.), blev den judiska religionen nära nog utplånad genom förföljelse från den syriska statens sida. Judarna tvingades under dödshot att avsvärja sig tron på Jehova Gud och att offra enbart åt grekiska gudomligheter. I december år 168 f.v.t. byggdes ett hedniskt altare ovanpå det stora altaret i Jehovas tempel i Jerusalem, och offer frambars till Olympens Zeus. Ett antal chockade men modiga män från den judiska landsbygden slöt sig samman under ledning av Judas Mackabeus och utkämpade hätska strider mot syrierna ända tills de lyckades återta Jerusalem. Templet återinvigdes åt Gud, och på dagen tre år efter det att det hade blivit vanhelgat återupptogs de dagliga offren.
Under återstoden av den grekiska perioden försökte judarna med alla medel utvidga sitt territorium till dess forna gränser. De använde sin nyvunna militära skicklighet på ett mycket gudlöst sätt och försökte med svärdets hjälp tvinga sina hedniska grannar att omvända sig till judendomen. Det grekiska inflytandet fortsatte emellertid att göra sig gällande i politiska och administrativa sammanhang.
Under den här perioden var kandidaterna till översteprästämbetet ofta korrumperade. Ränker, lönnmord och politiska intriger fläckade deras tjänst. Ju gudlösare andan blev bland judarna, desto populärare blev de grekiska idrottsevenemangen. Häpnadsväckande nog kunde man få se unga präster försumma sina plikter för att ta del i idrottstävlingar! Judiska idrottsmän underkastade sig till och med plågsamma operationer för att bli ”oomskurna”, så att de inte behövde bli generade när de tävlade nakna tillsammans med hedningar. — Jämför 1 Korinthierna 7:18.
Religiösa förändringar
Under de första åren efter den babyloniska fångenskapen motstod trogna judar all inblandning av hedniska begrepp och filosofier i den sanna religion som finns uppenbarad i de hebreiska skrifterna. Esters bok, som skrevs efter mer än 60 års nära kontakt med Persien, innehåller inga som helst spår av zoroastrisk religion. Man kan inte heller finna några spår av denna persiska religion i bibelböckerna Esra, Nehemja och Malaki, som alla skrevs i början av den persiska perioden (537—443 f.v.t.).
Forskare tror emellertid att många judar under den senare delen av den persiska perioden började lägga sig till med en del av de religiösa uppfattningar som kännetecknade tillbedjan av Ahura Mazda, den högste guden enligt zoroastrisk tro. Detta kommer till synes i populära vidskepliga föreställningar och i esséernas trosuppfattningar. De vanliga hebreiska orden för schakaler, vissa nattfåglar och andra ökendjur kom i judarnas föreställningsvärld att förknippas med onda andar och nattliga monster som förekom i babylonisk och persisk folktro.
Judarna började nu betrakta hedniska uppfattningar i nytt ljus. Sådana begrepp som himmel, helvete, själen, Ordet (Logos) och vishet fick ny innebörd. Och om nu Gud, som man lärde på den tiden, var så långt borta att han inte längre meddelade sig med människor, då behövde han medlare. Grekerna kallade dessa medlande skyddsandar för ”daimoner”. När judarna väl hade accepterat tanken att dessa ”daimoner” (demoner) kunde vara antingen goda eller onda, blev de ett lätt byte för onda andar.
En positiv förändring inträffade i samband med tillbedjan på det lokala planet. Man började bygga synagogor, där traktens judar samlades för tillbedjan och religiös undervisning. Exakt när, var och hur de judiska synagogorna kom till vet man inte med bestämdhet. Men eftersom de fyllde judarnas behov av tillbedjan i främmande länder när de inte kunde bege sig till templet, tror man allmänt att de tillkom under den babyloniska fångenskapen eller strax därefter. Intressant nog visade sig synagogorna längre fram bli ett utmärkt forum för Jesus och hans lärjungar när det gällde att ”vitt och brett ... förkunna hans [Guds] dygder”, hans som har kallat människor ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. — 1 Petrus 2:9.
Olika meningsriktningar inom judendomen
På 100-talet f.v.t. började olika riktningar framträda inom judendomen. Det var inte fråga om fristående religiösa organisationer, utan om mindre sammanslutningar av judiska präster, filosofer och politiska aktivister som försökte påverka folket och styra nationen — allt under judendomens tak.
De politiserade sadducéerna utgjordes huvudsakligen av rika aristokrater, som varit kända för sin skickliga diplomati ända sedan hasmonéernas (mackabéernas) uppror i mitten av 100-talet f.v.t. De flesta av dem var präster, även om det också fanns köpmän och jordägare i deras led. Vid den tid då Jesus föddes var de flesta sadducéer positivt inställda till Roms herravälde över Palestina, eftersom de ansåg att det var mer stabilt och benäget att bevara den bestående samhällsordningen. (Jämför Johannes 11:47, 48.) En minoritet bland dem (herodianerna) ansåg att ett styre utövat av Herodes’ kungliga familj skulle vara mer förenligt med den judiska nationalkänslan. I alla händelser ville sadducéerna inte att nationen skulle komma i händerna på judiska fanatiker eller att några andra än präster skulle ha bestämmanderätten över templet. Sadducéernas trosuppfattningar, som huvudsakligen grundade sig på deras egna uttolkningar av Moses skrifter, var konservativa och återspeglade tydligt de motsättningar som rådde mellan dem och de mäktiga fariséerna. (Apostlagärningarna 23:6—8) Sadducéerna avvisade profetiorna i de hebreiska skrifterna som blott och bart spekulationer. De lärde att Bibelns historiska och poetiska böcker inte var inspirerade och att de var oväsentliga.
Fariséernas sekt uppstod under den grekiska perioden som en reaktion mot den anti-judiska hellenismen. På Jesu tid var emellertid fariséerna en grupp stelbenta, traditionsbundna, formalistiska, stolta och egenrättfärdiga proselytmakare och lärare som försökte styra nationen genom undervisningen i synagogorna. De kom huvudsakligen från medelklassen och såg ner på vanliga enkla människor. Jesus betraktade de flesta fariséer som egoistiska och obarmhärtiga girigbukar, genomsyrade av skrymteri. (Matteus, kapitel 23) De godtog alla de hebreiska skrifterna, enligt sitt eget sätt att uttolka dem, men lade lika stor eller större vikt vid sina muntliga traditioner. De sade att deras traditioner var ”ett stängsel omkring Lagen”. Men i stället för att utgöra ett skyddande stängsel hade deras muntliga traditioner ogiltigförklarat Guds ord och gjort människor förvirrade. — Matteus 23:2—4; Markus 7:1, 9—13.
Esséerna var mystiker som tydligtvis bodde i några få isolerade samhällen. De betraktade sig själva som Israels sanna kvarleva och var noga med att bevara sig rena medan de väntade på den utlovade Messias. Esséerna levde ett stilla liv, präglat av kontemplation och askes, och många av deras trosuppfattningar var en återspegling av persiska och grekiska föreställningar.
Olika fraktioner av de religiöst motiverade, fanatiskt patriotiska zeloterna betraktade alla som stod i vägen för judiskt självstyre som svurna fiender. De har liknats vid hasmonéerna, och deras idéer appellerade i första hand till idealistiska och äventyrslystna unga män. De betraktades som professionella mördare eller motståndskämpar, och deras gerillametoder förvandlade gator och torg till krigsskådeplatser och gjorde att det spända läget i landet ytterligare förvärrades.
Bland de judar som bodde i Alexandria i Egypten blomstrade intresset för grekisk filosofi. Därifrån spred sig detta intresse vidare till Palestina och till judarna i diasporan (förskingringen). De judiska teoretiker som skrev apokryferna och pseudepigraferna tolkade Moses skrifter som dunkla och vagt uttryckta allegorier.
När den romerska eran inträdde hade hellenismen fullständigt och varaktigt omdanat Palestina i socialt, politiskt och filosofiskt avseende. Judarnas på Bibeln grundade religion hade ersatts av judendomen, en blandning av babyloniska, persiska och grekiska uppfattningar sammanflätade med vissa bibliska sanningar. Sammanlagt utgjorde emellertid sadducéerna, fariséerna och esséerna mindre än 7 procent av nationen. Det stora flertalet judar var fångade i en malström av motstridiga krafter och var ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. — Matteus 9:36.
I denna mörka tid framträdde Jesus Kristus. Han tröstade människor med följande uppmuntrande inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er.” (Matteus 11:28) Hur spännande måste det inte ha varit att få höra honom säga: ”Jag är världens ljus”! (Johannes 8:12) Och lika glädjande var hans hjärtevärmande löfte: ”Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan skall äga livets ljus.” — Johannes 8:12.
[Bild på sidan 26]
Jesus visade att de judiska religiösa ledarna befann sig i andligt mörker
[Bild på sidan 28]
Mynt som bär Antiochos IV Epifanes’ bild
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.