”Och när det bröt det femte sigillet, såg jag inunder altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det arbete med att vittna som de hade haft.” (Uppenbarelseboken 6:9)

3. a) Hur kan det sägas att själar hälldes ”vid foten av” altaret utanför det forntida judiska tabernaklet? b) Varför såg Johannes slaktade vittnens själar inunder ett symboliskt altare i himmelen?

³ Inunder det här altaret befinner sig ”deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det arbete med att vittna som de hade haft”. Vad betyder detta? Det kan inte vara själar som lämnat sina kroppar, vilket skulle påminna om de hedniska grekernas trosuppfattning. (1 Moseboken 2:7; Hesekiel 18:4; NW, Åkeson) I stället är det så att Johannes känner till att själen, eller livet, symboliseras av blodet och att prästerna i det forntida judiska tabernaklet, när de slaktade ett offerdjur, stänkte blodet ”på altaret runt omkring” eller hällde det ”vid foten av brännoffersaltaret”. (3 Moseboken 3:2, 8, 13; 4:7; 17:6, 11, 12) Således var djurets själ nära identifierad med brännoffersaltaret. Men varför sågs just dessa Guds tjänares själar, eller blod, inunder ett symboliskt altare i himmelen? Jo, därför att deras död betraktas som en offerdöd.

4. I vilket avseende är de av anden pånyttfödda kristnas död en offerdöd?

⁴ Ja, alla som är pånyttfödda som andliga söner åt Gud dör en offerdöd. På grund av den funktion de skall komma att fylla i Jehovas himmelska rike är det Guds vilja att de avstår från och offrar allt hopp om evigt liv på jorden. I det avseendet underkastar de sig en offerdöd till förmån för Jehovas suveränitet. (Filipperna 3:8–11; jämför 2:17.) Detta gäller på ett mycket påtagligt sätt dem som Johannes såg under altaret. Det är sådana smorda som på sin tid fick lida martyrdöden på grund av sin nitiska tjänst i att försvara Jehovas ord och suveränitet. Deras själar slaktades ”för Guds ords skull och för det arbete med att vittna [mar·ty·rí·an] som de hade haft”.

5. Hur kan det sägas att de trognas själar, fastän de är döda, ropar på hämnd?

⁵ Sceneriet fortsätter att rullas upp: ”Och de ropade med hög röst och sade: ’Hur länge, suveräne Herre, helig och sann, skall du avhålla dig från att döma och att hämnas vårt blod på dem som bor på jorden?’” (Uppenbarelseboken 6:10) Hur kan deras själar, deras blod, ropa på hämnd, då ju bibeln visar att de döda är omedvetna? (Predikaren 9:5) Vi kanske minns att den rättfärdige Abels blod ropade efter det att Kain hade mördat honom. Jehova sade då till Kain: ”Vad har du gjort? Lyssna! Din brors blod ropar till mig från marken.” (1 Moseboken 4:10, 11, NW; Hebréerna 12:24) Det var inte så att Abels blod bokstavligen uttalade ord. Abel hade däremot dött som ett oskyldigt offer, och rättvisan ropade på att mordet på honom skulle straffas. På liknande sätt är dessa kristna martyrer oskyldiga, och därför måste de rätteligen bli hämnade. (Lukas 18:7, 8) Ropet på hämnd är högt, eftersom många tusen har dött på det sättet. – Jämför Jeremia 15:15, 16.

6. Vilket utgjutande av oskyldigt blod blev hämnat år 607 f.v.t.?

⁶ Situationen skulle också kunna liknas vid den som uppstod i det avfälliga Juda, när kung Manasse tillträdde tronen år 716 f.v.t. Han utgöt mycket oskyldigt blod och sågade antagligen sönder profeten Jesaja. (Hebréerna 11:37; 2 Kungaboken 21:16) Även om Manasse senare ångrade sig och gjorde bättring kvarstod denna blodskuld. År 607 f.v.t., när babylonierna ödelade Juda rike, var det ”efter Herrens [Jehovas] ord som detta kom över Juda, så att han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade begått och för allt vad denne hade förövat, också för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han fyllde Jerusalem med oskyldigt blod. Det ville Herren [Jehova] inte förlåta.” – 2 Kungaboken 24:3, 4.

7. Vem är i första hand skyldig till utgjutandet av ”de heligas blod”?

⁷ Liksom på bibelns tid kanske många av de individer som på senare tid har dödat Guds vittnen sedan länge själva är döda. Men den organisation som legat bakom dödandet av dessa martyrer är ännu vid liv och behäftad med blodskuld. Det är Satans jordiska organisation, hans jordiska säd. Det stora Babylon, världsväldet av falsk religion, är en framträdande del av den.a Det beskrivs som en sköka som är ”berusad av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. Ja, ”i henne fann man blod av profeter och av heliga och av alla som blivit slaktade på jorden”. (Uppenbarelseboken 17:5, 6; 18:24; Efesierna 4:11; 1 Korintierna 12:28) Vilken enorm blodskuld! Så länge som det stora Babylon består kommer dess offers blod att ropa efter rättvisa. – Uppenbarelseboken 19:1, 2.

8. a) Vilka fall av martyrskap hade ägt rum under Johannes’ livstid? b) Vilka förföljelser anstiftades av romerska kejsare?

⁸ Johannes själv fick bevittna martyrskap under det första århundradet, när den blodtörstige ormen och hans jordiska säd förde krig mot den växande församlingen av smorda kristna. Johannes hade sett vår Herre upphängd på pålen och hade överlevt dräpandet av Stefanus, av sin egen bror Jakob och av Petrus, Paulus och andra nära medförbundna. (Johannes 19:26, 27; 21:15, 18, 19; Apostlagärningarna 7:59, 60; 8:2; 12:2; 2 Timoteus 1:1; 4:6, 7) År 64 v.t. gjorde den romerske kejsaren Nero de kristna till syndabockar, då han anklagade dem för att ha satt staden Rom i brand. På så vis ville han motverka ryktet om att han själv var den skyldige. Historikern Tacitus berättar: ”Man förband dödandet av dem [de kristna] med gyckel och hån. Somliga kläddes i vilddjurs hudar och slets sedan sönder av hundar, somliga blev [hängda på pålar],b somliga brändes som facklor för att lysa upp nattmörkret.” Ytterligare en våg av förföljelse under kejsar Domitianus (81–96 v.t.) ledde till att Johannes blev landsförvisad till ön Patmos. Som Jesus sade: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” – Johannes 15:20; Matteus 10:22.

9. a) Vilket mästerverk i fråga om bedrägeri frambringade Satan på 300-talet v.t., och av vad är det den viktigaste delen? b) Hur behandlade vissa styresmän inom kristenheten Jehovas vittnen under första och andra världskriget?

⁹ På 300-talet v.t. hade den gamle ormen, Satan, djävulen, frambringat ett mästerverk i fråga om bedrägeri – kristenhetens avfälliga religion – ett babyloniskt system täckt av ”kristen” fernissa. Kristenheten är den viktigaste delen av ormens säd, och ur den har ett otal motstridiga sekter uppstått. Likt det forntida otrogna Juda bär den på stor blodskuld genom att ha varit djupt inblandad på bägge sidor under första och andra världskriget. Vissa politiska styresmän inom kristenheten utnyttjade rentav dessa krig som en förevändning för att slakta smorda tjänare åt Gud. Angående Hitlers förföljelse av Jehovas vittnen sades det i en recension av Friedrich Zipfels bok Kirchenkampf in Deutschland (Kyrkornas kamp i Tyskland): ”En tredjedel av dem [vittnena] dödades, antingen genom avrättning, andra våldshandlingar, hunger, sjukdom eller slavarbete. Grymheten i detta underkuvande saknar motstycke och var resultatet av en kompromisslös tro som inte kunde bringas i överensstämmelse med den nationalsocialistiska ideologin.” Det kan sannerligen sägas om kristenheten och dess prästerskap: ”På dina mantelflikar finner man blod av arma och oskyldiga.” – Jeremia 2:34.c

”Och det gavs åt var och en av dem en lång vit dräkt; och det sades till dem att de skulle vila ännu en liten tid, tills antalet skulle bli fullt också av deras medslavar och deras bröder som nu var på väg att bli dödade liksom också de hade blivit.” (Uppenbarelseboken 6:11) Att de får motta ”en vit dräkt” har med deras uppståndelse som odödliga andevarelser att göra. De ligger inte längre som slaktade själar inunder altaret, utan de blir uppresta för att bli en del av gruppen om 24 äldste som tillber inför Guds himmelska tron. Där har de själva fått troner sig givna, vilket visar att de har installerats i sina kungliga privilegier. De är också iförda ”vita ytterkläder”, vilket betecknar att de blivit förklarade rättfärdiga, värdiga en ärofull plats inför Jehova i hans himmelska förgård. Detta sker också i uppfyllelse av Jesu löfte till trogna smorda kristna i församlingen i Sardes: ”Den som segrar skall på så sätt bli iförd vita ytterkläder.” – Uppenbarelseboken 3:5; 4:4; 1 Petrus 1:4.

12. På vilket sätt vilar uppståndna smorda ”ännu en liten tid”, och tills när?

¹² Alla bevis tyder på att den här himmelska uppståndelsen började år 1918, efter det att Jesus besteg tronen år 1914 och red i väg för att påbörja sitt kungliga segertåg genom att rensa himlarna från Satan och hans demoner. Men ändå sägs det till dessa uppståndna smorda att de måste ”vila ännu en liten tid, tills antalet ... av deras medslavar” är fyllt. De av Johannesklassen som ännu befinner sig på jorden måste bevisa sin ostrafflighet under prövningar och förföljelse, och en del av dem måste ännu bli dödade. Men till sist kommer allt det rättfärdiga blod som utgjutits av det stora Babylon och dess politiska älskare att bli hämnat. Fram till dess är de uppståndna utan tvivel fullt sysselsatta med himmelska uppdrag. De vilar, inte genom att koppla av i lycksalig overksamhet, utan i det att de tålmodigt väntar på dagen för Jehovas hämnd. (Jesaja 34:8; Romarna 12:19) Deras vila kommer att upphöra när de får bevittna tillintetgörelsen av falsk religion och, såsom ”kallade och utvalda och trogna”, får samarbeta med Herren Jesus Kristus i att verkställa domen på alla övriga delar av Satans onda säd här på jorden. – Uppenbarelseboken 2:26, 27; 17:14; Romarna 16:20.