I tempeltjänsten var prästerna organiserade under flera förmän. Vissa uppgifter fördelades genom lottkastning. Alla de 24 avdelningarna tjänade en vecka i taget, två gånger om året. Vid högtiderna, när folket frambar tusentals offer, tjänade tydligen hela prästerskapet, precis som vid invigningen av templet. (1Kr 24:1–18, 31; 2Kr 5:11; jfr 2Kr 29:31–35; 30:23–25; 35:10–19.) En präst kunde också utföra tjänst vid andra tillfällen, så länge han inte hindrade de präster som tillhörde den tjänstgörande avdelningen från att utföra sina tilldelade uppgifter. När Jesus var på jorden fanns det enligt rabbinska traditioner så många präster att veckans tjänst delades upp bland de olika släkter som utgjorde avdelningen och att varje släkt tjänade en eller flera dagar beroende på antalet släktingar.

Den mest ärofulla uppgiften under den dagliga tjänsten var förmodligen att bränna rökelse på det gyllene altaret. Detta gjordes efter det att offret hade framburits. När rökelsen brändes samlades folket utanför helgedomen för att be. Enligt rabbinsk tradition kastade man lott om vem som skulle utföra denna tjänst, men de som tidigare hade bränt rökelse fick inte vara med såvida inte alla närvarande redan hade utfört denna tjänst. (The Temple, sid. 135, 137, 138) Om det var så det gick till fick en präst vanligen den äran bara en gång i livet.

Det verkar ha varit prästerna som hade förmånen att byta ut skådebröden varje sabbat. Det var också på sabbaten som den tjänstgörande avdelningen präster avslutade sin vecka av tjänst och som den nya avdelningen påbörjade följande veckas tjänst. Dessa och andra nödvändiga uppgifter som prästerna utförde innebar inte att de bröt sabbaten. (Mt 12:2–5; jfr 1Sa 21:6; 2Ku 11:5–7; 2Kr 23:8.)