Rapport från förkunnare av Riket
”En god rapport från fjärran land”
◻ PÅ DET iskalla Grönland var några förkunnare ute i obygderna och predikade, när de träffade en ung norrman. Han skaffade sig boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? men visade inte särskilt stort intresse. Nästa gång förkunnarna besökte denna avlägsna plats, berättade han att han hade läst boken flera gånger och gärna ville ha fler böcker. Han skaffade sig nu ett antal böcker och broschyrer. Han blev ledsen när han hörde att förkunnarna inte skulle kunna komma tillbaka förrän om ett år men bad om vittnenas adress. En månad senare knackade han, till deras stora förvåning, på deras dörr. Han berättade att han hade kört igenom isen med sin snöskoter när han var på väg till sin båt, och sedan hade han åkt båt i sex timmar för att få träffa vittnena. Han ville skaffa sig mer litteratur och samtala om sanningen. Han var närvarande vid mötet samma kväll och bestämde sig för att försöka besöka mötena en gång i månaden. Han kom till kretstillsyningsmannens besök och blev mycket uppmuntrad. Han har gått ur kyrkan och predikar nu de goda nyheterna i trakten där han bor. På vintern, när isen hindrar honom från att åka båt till mötena, tar han helikopter, vilket kostar honom närmare tusen kronor per gång.
Hur många av oss måste göra så stora ansträngningar för att göra framsteg i vår tjänst för Gud?
◻ På Madagaskar ger många människor ett positivt gensvar till de goda nyheterna. Fastän det finns bara drygt 3.200 förkunnare i landet, var 16.205 närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Bröderna gör stora ansträngningar för att nå alla människor på ön.
Sjutton av de trettio förkunnarna i församlingen i Isaonjo bestämde sig till exempel för att vittna i ett område som ligger åtskilliga kilometer därifrån. De lämnade sin hemby klockan halv ett på natten. I två timmar vandrade de på branta stigar och genom sumpiga träskmarker. Klockan halv tre på morgonen började de gå genom ett område med tropisk regnskog. Eftersom det var alldeles mörkt i skogen, snavade en del bröder och föll över branta klippor, och andra klev ner i vattenfyllda håligheter i marken. Det var gott om blodiglar i skogen, och många av vännerna blev bitna. De flesta systrar blev utsatta för detta. Ibland fick de vada i lera till knäna. Alla de 17 förkunnarna skadade sig på ett eller annat sätt, men klockan halv sju på morgonen var de äntligen ute ur skogen!
Klockan kvart i sju började de tjänsten från hus till hus. De flesta människor tog vänligt emot förkunnarna. En som till en början inte gjorde det var hustrun till en frikyrkopastor. Hon sade: ”Jag har min egen religion, och det räcker för mig. Jag känner till allt som står i bibeln.” Så snart förkunnaren tog fram ett exemplar av tidskriften Vakttornet, avböjde kvinnan högdraget och sade: ”Jag har redan så mycket annat att läsa.” Men sedan började hon ställa frågor: ”Vilka är ni, var kommer ni ifrån och vem har sänt er hit?” När de på ett milt och vänligt sätt hade besvarat hennes frågor och i korta drag berättat om alla de ansträngningar som de hade gjort för att komma till denna by, tog kvinnan emot ett exemplar av Vakttornet och sade: ”Jag skall köpa den. Vem vet om det inte är Gud som har sänt er!”
Klockan halv två på eftermiddagen lämnade de 17 förkunnarna distriktet och började hemfärden, som denna gång tog mindre än fyra timmar, eftersom det fortfarande var dag. De var trötta men välbehållna, och deras ansikten strålade av glädje. De sade: ”Det var en oförglömlig dag för oss 17 förkunnare från Isaonjoförsamlingen.”
Ja, genom sin ande påverkar Jehova sannerligen sina hängivna tjänare att predika de goda nyheterna om Riket ”till jordens mest avlägsna del”, och många ger gensvar till vittnenas utmärkta arbete. — Apostlagärningarna 1:8.
[Bild på sidan 31]
Hamnen i Umanak på Grönland