Regeringar och andra instanser behandlar emellertid symptomen snarare än orsakerna. Deras botemedel kommer inte åt grundorsaken till denna sjukdom som är djupt rotad i det moderna samhället — en sjukdom som har sin grund i hat och själviskhet. Orättvisor och missförhållanden florerar och blir allt värre — vilken ideologi som än är den förhärskande.

Religionen har inte hindrat katolska högerextremister i Spanien från att bilda en egen terroristgrupp, som går under namnet ”Guerrilleros del Cristo Rey” (Konungen Kristi gerillasoldater). Författarna till boken The Terrorists hävdar att Guerrilleros ”har religionen i lika hög grad som politiken att tacka för sin existens”.

Bör vi bli förvånade över religionens oförmåga att förhindra terrorism? Professor C. E. Zoppo vid den statsvetenskapliga fakulteten vid University of California skriver: ”När västvärldens organiserade religioner konfronterades med bruket av våld för politiska syften, förvägrade de sina religiösa fiender de moraliska rättigheter som de främjade bland sina efterföljare ... och tillät till och med terroraktioner mot de ’otrogna’.” Han fortsätter med att hänvisa till det stora korståget på påven Urban II:s tid. Han förklarar: ”Detta korståg skulle underkuva islam för all framtid och ansågs vara ’kriget som skulle göra slut på alla krig’. Islam betraktades som inkarnationen av alla onda makter, så medan det förskaffade en kristen soldat fyrtio dagars botgöring att döda en fientlig kristen soldat, kom dödandet av muslimer att bli ’själva sinnebilden för all botgöring’.” — The Rationalization of Terrorism.

Andra religioner räknar det också som en merit att döda en icke troende eller en otrogen. De tror att detta är en passersedel till deras himmelska paradis. Följaktligen kan en terrorists religiösa tro i själva verket stärka hans motivation att begå mord och till och med utföra bombdåd som är rena självmordsattentat.

Finns det någon politisk lösning?

Politiska och militära experter i Väst har sina lösningar på terrorismens problematik, även om de inte alltid är överens om hur dessa skall tillämpas. De terrordrabbade nationernas politik är för närvarande att sätta hårt mot hårt. CIA-chefen William Casey förklarar: ”Vi kan inte och ämnar inte avstå från våldsmedel för att förebygga, stoppa eller bemöta terroristaktioner, när omständigheterna kräver att vi brukar våld. Många länder, däribland Förenta staterna, har de speciella styrkor och resurser som krävs för att operera mot terroristgrupper.” — Hydra of Carnage.

Förenta staternas angrepp mot Libyen i april 1986, som vedergällning för ett terroristanstiftat bombattentat mot en nattklubb i Berlin, belyser denna filosofi. Men en sådan aktion kräver också sin omedelbara tribut — i detta fall i form av civila dödsoffer i Libyen, något som de amerikanska myndigheterna betraktade som oundvikligt, och förlusten av ett amerikanskt flygplan och dess besättning. Terrorism och kontraterrorism har också dolda kostnader — prestigen och trovärdigheten.

Politiker och militärer betraktar detta som normala uppoffringar i denna förtäckta form av krigföring. Som Benjamin Netanyahu skriver: ”Alla medborgare i ett demokratiskt land som hotas av terrorism måste på sätt och vis betrakta sig själva som soldater i en vanlig strid. De får inte försöka pressa sina regeringar att kapitulera eller ge efter för terrorister. ... Om vi verkligen vill vinna kriget mot terrorismen, måste människor vara beredda på att stå ut med uppoffringar och till och med, om ens nära och kära skulle gå förlorade, gränslöst lidande.” — Terrorism—How the West Can Win.

Skulle då terrorismens grundläggande orsaker kunna undanröjas av politiken? Skulle orättvisorna kunna rättas till och situationen redas upp? Inte enligt politiska kommentatorer. Varför inte? Därför att de, enligt vad som framgick av föregående artikel, säger att terrorismen till stor del bara är ett av många vapen i konflikten mellan de två stora politiska systemen. Politiken föder således terrorism.

Den franske författaren och journalisten Jean-François Revel skrev till exempel: ”I sina böcker och manifest beskriver terroristerna sina attacker mot demokratiska länder som det ’spända lägets strategi’. Tanken är att det är mycket lättare att övergå från fascism till kommunism än från demokrati till kommunism. ’Revolutionärerna’ måste därför först tvinga in de demokratiska regeringarna i ett fascistiskt beteendemönster för att i nästa fas kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle på askan efter fascismen.” I vissa länder kan terrorister således avsiktligt mörda höga militärer för att provocera fram en högerextremistisk militärkupp.

Kan FN hejda flodvågen?

Statsvetaren C. E. Zoppo klargjorde det dilemma som FN befinner sig i: ”Det är inte förvånande ... att Förenta nationerna inte har kunnat träffa någon överenskommelse om vad som utgör internationell terrorism eller vilka åtgärder som skulle vara lämpliga från medlemsstaternas sida.” Detta är ingenting att förvåna sig över när vi inser att FN är en internationell arena, där stormakterna, i likhet med kämpande älgar som drabbar samman och fastnar i varandras horn, kör fast i begreppsdiskussioner och ordklyverier.

En annan viktig faktor är att de terrordrabbade demokratiska nationerna är i minoritet i FN. Som Zoppo förklarade: ”En resolution angående internationell terrorism i FN:s generalförsamling ... förklarade visserligen att man var ’djupt oroad över den internationella terrorverksamheten’ men bekräftade samtidigt ’den omistliga rätten till självbestämmande och oberoende för alla folk som lyder under koloniala och rasistiska regimer och andra former av främmande herravälde’.” Samma resolution fördömde alla ”fortsatta repressiva och terroristiska åtgärder från koloniala, rasistiska och främmande regimers sida i syfte att förvägra nationer deras lagliga rätt till självbestämmande och oberoende”.

Enligt Zoppo har således FN visat prov på dubbelmoral när det gäller terrorism. Han fortsätter: ”Underförstått är således terrorism något som tolereras när den är ett medel att uppnå nationell självbestämmanderätt men fördöms när den utövas av en stat för att hindra andra från att vinna politiskt oberoende. Nybildade stater, som själva använt sig av terrorism i sin befrielsekamp, har sedan svårt att fördöma den hos andra.” (The Rationalization of Terrorism) Som ett effektivt vapen mot terrorism är FN således klavbundet. Moraliska värden är inte det avgörande, för, som Zoppo förklarar: ”Det är i själva verket politiken som avgör vad som är moraliskt försvarbart.” Under tiden måste terrorismens oskyldiga offer lida och dö.

Ett broderskap utan terror

Jan Schreiber beskriver det dilemma som världens nationer ställs inför: ”Det sorgliga är att de länder som önskar göra slut på terrorismen i världen — och de tycks inte vara i majoritet — är tvungna att nöja sig med halvmesyrer. Gängse straffåtgärder är antingen otillräckliga för att avskräcka terrorister som är beredda att göra stora uppoffringar för sin ideologi, eller också framkallar de våldsåtgärder från dem som fortfarande kan sätta sig till motvärn.” — The Ultimate Weapon—Terrorists and World Order.