Dagen då tvillingtornen kollapsade

DET som hände den 11 september 2001 i New York, Washington och Pennsylvania gjorde ett outplånligt intryck på miljoner, ja, kanske miljarder människor över hela världen. Var befann du dig när du såg eller hörde nyheterna om attacken mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington?

Denna plötsliga förstörelse av så stora materiella värden och, ännu mycket värre, så många liv har gett människor i hela världen anledning att stanna upp och tänka efter.

Vad har vi lärt oss om våra prioriteringar och val här i livet? Hur visade människor några av sina bästa egenskaper – självuppoffring, medkänsla, uthållighet och osjälviskhet – under den här tragedin? Denna och följande artikel kommer att försöka besvara den senare frågan.

Överlevande berättar

Omedelbart efter katastrofen i New York stängdes tunnelbanan, och flera tusen fick lämna nedre Manhattan till fots. Många av dem gick över Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge. De kunde tydligt se de kontors- och tryckeribyggnader som är Jehovas vittnens världshögkvarter. En del av dem som flydde från katastrofen började snart gå mot dessa byggnader.

En av de första som kom var Alisha (till höger), som är dotter till ett Jehovas vittne. Hon var täckt av damm och aska.a Hon berättar: ”Jag satt på tåget på väg till arbetet när jag såg att det kom rök från World Trade Center. När jag kom fram till katastrofområdet, låg det glas överallt på marken, och man kunde känna hettan. Folk sprang åt alla håll, samtidigt som polisen försökte evakuera området. Det såg ut som en stad i krig.

Jag sprang in i en byggnad i närheten för att få skydd. Strax därefter hörde jag explosionen när det andra planet flög in i det södra tornet. Det går knappt att beskriva scenen. Det var svart rök överallt. Vi blev uppmanade att lämna det farliga området. Jag fick åka med en färja över East River till Brooklyn. När jag kom fram till andra sidan fick jag syn på en stor skylt med texten ’WATCHTOWER’. Högkvarteret för den församling mamma tillhör! Jag gick direkt till kontorsbyggnaden. Jag visste att jag skulle bli väl omhändertagen där. Jag fick tvätta mig och sedan ringa till mina föräldrar.”

Wendell (till höger) var dörrvakt på Marriott Hotel, som låg mellan de två tornen. Han berättar: ”Jag var på min plats i lobbyn när den första explosionen inträffade. Jag såg spillror falla överallt. Jag tittade tvärs över gatan, och där på marken låg en man med brinnande kläder. Jag slet av mig rocken och skjortan och sprang dit för att försöka släcka lågorna. En annan förbipasserande hjälpte mig. Alla mannens kläder utom hans strumpor och skor brann upp. Sedan kom brandmännen, och de hjälpte honom att få läkarvård.

Kort därefter ringde Bryant Gumbel från TV-bolaget CBS för att få en ögonvittnesskildring av vad som hände. När min familj på Jungfruöarna hörde detta på TV, förstod de att jag var vid liv.”

Donald, en kraftig, nästan två meter lång tjänsteman vid World Financial Center, befann sig på 31:a våningen och tittade mot tvillingtornen och Marriott Hotel tvärs över gatan. Han sade: ”Jag blev alldeles förstummad och förfärad av det jag såg. Människor föll eller hoppade från fönstren i det norra tornet. Jag blev alldeles hysterisk och sprang ut från huset så fort jag bara kunde.”

En annan berättelse handlar om en kvinna i 60-årsåldern och hennes två döttrar i 40-årsåldern. Ruth och hennes syster Joni bodde tillsammans med sin mamma, Janice, på ett hotell vid World Trade Center. Ruth, som är legitimerad sjuksköterska, berättar: ”Jag stod i duschen när min mamma och min syster plötsligt skrek att jag skulle komma ut därifrån. Vi var på 16:e våningen, och de såg spillror falla utanför fönstret. Mamma såg faktiskt en man komma farande över ett intilliggande tak som om han hade blivit ivägslungad.

Jag klädde på mig snabbt, och vi började gå nerför trapporna. Det var många som skrek. Vi kom ut på gatan, och där hörde vi explosioner och såg eldgnistor. Vi blev tillsagda att springa söderut till Battery Park, där färjan till Staten Island lägger till. På vägen dit tappade vi kontakten med mamma, som har kronisk astma. Hur skulle hon klara sig i röken, askan och dammet som fanns överallt? Vi letade efter henne i en halvtimme, men utan resultat. Vi var väl inte överdrivet oroliga i början, eftersom hon är lugn och klarar sig bra på egen hand.

Till sist blev vi tillsagda att gå över Brooklyn Bridge. Ni kan inte föreställa er vilken lättnad vi kände när vi närmade oss Brooklyn och såg den väldiga skylten ’WATCHTOWER’! Då visste vi att vi var i säkerhet.

Vi blev varmt välkomnade. De erbjöd oss logi, och vi fick också kläder, för vi hade inget ombyte. Men vart hade mamma tagit vägen? Hela kvällen försökte vi förgäves få tag i henne på något av sjukhusen. Omkring halv tolv på förmiddagen nästa dag fick vi ett meddelande. Mamma väntade på oss nere i lobbyn! Vad hade hon varit med om?”

Deras mamma, Janice, fortsätter berättelsen: ”När vi rusade ut från hotellet var det en äldre väninna som inte hann med oss. Jag oroade mig för henne och ville gå tillbaka för att hjälpa henne ut, men det var för farligt. I virrvarret kom jag och mina döttrar ifrån varandra. Men jag var inte alltför orolig, för de är sansade, och dessutom är ju Ruth en duktig sjuksköterska.

Överallt såg jag människor som behövde hjälp, särskilt barn. Jag hjälpte så många jag kunde. Jag gick till en plats där man samlade de skadade och gav dem behandling för sina skador. Jag fick hjälpa till med att tvätta händerna och ansiktet på poliserna och brandmännen, som var täckta av tjocka lager av sot och damm. Jag gick inte därifrån förrän omkring klockan tre på natten. Sedan tog jag sista färjan till Staten Island. Jag tänkte att mina döttrar kanske hade tagit sig över dit, men jag kunde inte hitta dem.

På morgonen ville jag ta den första färjan tillbaka till Manhattan, men jag fick inte gå ombord eftersom jag inte hörde till räddningsmanskapet. Då fick jag syn på en polis som jag hade hjälpt dagen innan, och jag ropade: ’John! Jag måste komma tillbaka till Manhattan.’ ’Följ mig’, svarade han.

När vi kom fram till Manhattan gick jag tillbaka till Marriott Hotel. Jag tänkte att det kanske fortfarande fanns en möjlighet att hjälpa min väninna. Inte en chans! Det var bara ruiner kvar av hotellet. Hela området var dött. Där fanns bara härjade poliser och brandmän med sorgsna ansikten.

Jag gick mot Brooklyn Bridge. När jag närmade mig slutet på bron kunde jag se en välbekant skylt, ’WATCHTOWER’. Kanske mina döttrar hade tagit sig dit. Och mycket riktigt, där var de. De kom ner till lobbyn, och vi omfamnade varandra med tårar i ögonen!

Konstigt nog fick jag inte ett enda astmaanfall trots röken, askan och dammet. Jag bad ofta, för jag ville göra nytta och inte vara en börda.”

”Här kan man inte landa!”

Rachel, som är 24 år, berättade följande för en av Vakna!:s medarbetare: ”Jag gick utmed gatan i kvarteret på nedre Manhattan där jag bor, när jag hörde dånet från ett flygplan rakt ovanför mig. Det dånade så högt att jag tittade upp. Jag trodde inte mina ögon. Där var ett enormt flygplan i en tydligt nedåtgående bana. Jag kunde inte förstå varför det flög så lågt och så snabbt. Här kan man inte landa! Jag tänkte att piloten kanske hade förlorat kontrollen över planet. Sedan hörde jag en kvinna skrika: ’Planet flög rakt in i byggnaden!’ Ett kolossalt eldklot slog ut från det norra tornet. Jag kunde se ett jättestort svart hål i tornet.

Det var det mest fruktansvärda jag sett i hela mitt liv. Det var så overkligt. Jag bara stod där och gapade. Inte så långt därefter träffades även det södra tornet av ett flygplan, och så småningom kollapsade båda tornen. Jag blev alldeles hysterisk. Det blev helt enkelt för mycket för mig!”

”Jag simmar om jag måste”

Denise, 16 år, hade just kommit till sin skola bredvid American Stock Exchange, tre kvarter söder om World Trade Center. ”Det var strax efter klockan nio på förmiddagen. Jag förstod att det hade hänt någonting, men inte vad. Jag hade historielektion på skolans 11:e våning. Alla i klassen var vettskrämda, men läraren ville ändå att vi skulle göra ett prov. Vi ville bara komma i väg därifrån och gå hem.

Sedan skakade byggnaden när det andra planet flög in i det södra tornet. Men vi visste fortfarande inte vad som hade hänt. Plötsligt hörde jag på lärarens komradio: ’Två flygplan har kraschat i Twin Towers!’ Jag tänkte för mig själv: ’Det är inte förståndigt att stanna kvar. Det här måste vara en terroristattack, och Stock Exchange är nästa mål.’ Så vi tog oss ut.

Vi sprang ner till Battery Park. Jag vände mig om för att se vad som hände. Jag kunde se att det södra tornet kollapsade. Då tänkte jag att alla höga byggnader skulle falla som dominobrickor. Jag kämpade för att andas när näsan och munnen fylldes av aska och damm. Jag rusade mot East River och tänkte: ’Jag simmar om jag måste.’ Jag bad till Jehova att han skulle skydda mig.

Till slut kunde jag gå ombord på en färja till New Jersey. Det tog mer än fem timmar innan mamma hittade mig, men jag var åtminstone i säkerhet!”

”Är det här sista dagen i mitt liv?”

Joshua, 28 år, från Princeton i delstaten New Jersey, undervisade en klass på 40:e våningen i det norra tornet. Han berättar: ”Plötsligt kändes det som om en bomb exploderade. Tornet skakade, och då tänkte jag: ’Det är en jordbävning.’ Jag tittade ut, och synen var ofattbar – rök och spillror virvlade runt utanför tornet. Jag sade till klassen: ’Lämna era saker. Vi måste ut härifrån!’

Vi gick nerför trapporna, som höll på att fyllas av rök, och det kom vatten från sprinkleranläggningen. Men det var ingen panik. Jag bad hela tiden: ’Måtte vi ha valt rätt trapphus, så att vi inte kommer i närheten av elden.’

När jag sprang nerför trapporna tänkte jag: ’Är det här sista dagen i mitt liv?’ Jag fortsatte att be till Jehova, och jag kände en märklig känsla av frid. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan inre frid. Jag kommer aldrig att glömma den stunden.

När vi äntligen kom ut ur tornet, höll polisen på att utrymma området. Jag tittade upp mot tornen och såg att båda två hade gapande hål. Det var overkligt.

Då hörde jag ett kusligt ljud – en spöklik tystnad som om tusentals människor höll andan. Hela New York tycktes stå stilla. Så började människor skrika. Det södra tornet höll på att kollapsa! En våg av rök, aska och damm kom snabbt emot oss. Det var som specialeffekter i en film. Men det här var på riktigt. När molnet hann upp oss kunde vi knappt andas.

Jag lyckades ta mig till Manhattan Bridge, där jag vände mig om och fick se det norra tornet med den kolossala TV-masten kollapsa. När jag gick över bron, bad jag till Jehova om att jag skulle komma fram till Betel, Jehovas vittnens världshögkvarter. Jag har aldrig varit så glad över att se det i hela mitt liv. Och där på tryckeriet såg jag den stora skylten som tusentals människor kan se dagligen: ’Läs Guds ord, Bibeln, varje dag’! ’Jag är nästan framme’, tänkte jag. ’Det är bara att fortsätta att gå.’

När jag tänker tillbaka, inser jag att de här upplevelserna har inskärpt hos mig att jag måste göra rätt prioriteringar, att det som är viktigast i livet måste komma främst.”

”Jag såg människor hoppa från tornet”

Jessica, 22 år, såg det som hände när hon kom ut från en tunnelbanestation nära World Trade Center. ”Jag tittade upp och såg aska, spillror och alla möjliga slags metallbitar falla ner. Människor stod och väntade på sin tur vid telefonautomaterna och blev alltmer hysteriska ju längre tiden gick. Jag bad om att jag skulle kunna hålla mig lugn. Sedan kom ytterligare en explosion. Bitar av stål och glas kom flygande, och jag hörde folk skrika: ’Det var ett plan till!’

Jag tittade upp, och det var verkligen en hemsk syn. Människor hoppade från de övre våningarna, där röken och lågorna vällde ut. Jag kan fortfarande se det framför mig – en man och en kvinna tillsammans. De klamrade sig fast i ett fönster, men var tvungna att släppa taget. De föll och föll och föll. Det var en outhärdlig syn.

Till slut kom jag till Brooklyn Bridge, där jag tog av mig mina obekväma skor och sprang över till Brooklyn. Jag gick in i Vakttornets kontorsbyggnad, och där fick jag hjälp att lugna ner mig.

När jag kom hem på kvällen, läste jag artikelserien ’Hur man bearbetar posttraumatisk stress’ i Vakna! för 22 augusti 2001. De upplysningarna var precis vad jag behövde!”

Den här oerhörda katastrofen fick människor att vilja hjälpa till så gott de kunde. Det kommer följande artikel att berätta om.

[Fotnoter]

[Diagram/bilder på sidorna 8, 9]

(För formaterad text, se publikationen)

TOTALFÖRSTÖRDA

1 NORRA TORNET World Trade Center 1

2 SÖDRA TORNET World Trade Center 2

3 MARRIOTT HOTEL World Trade Center 3

7 WORLD TRADE CENTER 7

ALLVARLIGT SKADADE

4 WORLD TRADE CENTER 4

5 WORLD TRADE CENTER 5

L LIBERTY PLAZA 1

D DEUTSCHE BANK Liberty Street 130

6 US CUSTOMS HOUSE World Trade Center 6

N S NORRA OCH SÖDRA GÅNGBROARNA

DELVIS SKADADE

2F WORLD FINANCIAL CENTER 2

3F WORLD FINANCIAL CENTER 3

W WINTER GARDEN

[Bildkälla]

Från den 4 oktober 2001 Tredimensionell karta över nedre Manhattan av Urban Data Solutions, Inc.

[Bilder]

Överst: Det södra tornet kollapsade först

Ovan: Några sprang till Vakttornets byggnader för att få skydd

Till höger: Hundratals räddningsarbetare och brandmän arbetade outtröttligt på katastrofplatsen

[Bildkällor]

AP Photo/Jerry Torrens

Andrea Booher/FEMA News Photo

[Bildkälla på sidan 3]

AP Photo/Marty Lederhandler

[Bildkälla på sidan 4]

AP Photo/Suzanne Plunkett

Stöd och medkänsla från många håll

FRIVILLIGA kom från olika delar av USA och från andra länder. En av dem var Tom (bilden här ovan), en 29-årig brandman från Ottawa i Canada. Han berättar för Vakna!: ”Jag såg händelserna på TV och kände att jag ville ge moraliskt stöd åt mina yrkesbröder i New York. Jag åkte ner på fredagen och gick till katastrofområdet på lördagen för att erbjuda mig att hjälpa till. Jag placerades i den så kallade ’bucket brigade’, som röjde undan spillror hink för hink.

Sakta sökte vi igenom spillrorna, en skyffel åt gången, för att leta efter saker som skulle kunna identifiera omkomna brandmän. Jag hittade ett redskap som används till att slå in dörrar och dessutom kopplingsanordningar från en brandslang. Vi arbetade hårt och noggrant. För omkring 50 frivilliga tog det två timmar att fylla en dumper.

På måndagen den 17 september grävde vi fram kropparna av några brandmän som hade rusat in i byggnaden föregående tisdag. Jag kommer aldrig att glömma den synen – alla räddningsarbetare slutade arbeta, tog av sig hjälmarna och stod stilla av respekt för våra omkomna kolleger.

När jag stod där och såg det som utspelade sig på katastrofplatsen, slog det mig hur skört livet är i dag. Det fick mig att reflektera över mitt liv, mitt arbete, min familj. Trots alla risker är mitt arbete verkligen givande – att få hjälpa människor och till och med rädda liv.”

Jehovas vittnen ger praktisk hjälp

Under katastrofens två första dagar kom ungefär 70 personer till Jehovas vittnens världshögkvarter för att söka skydd. En del som hade förlorat både hotellrum och resväskor fick ett rum att bo i och klädombyte. De fick också mat. Men kanske ännu viktigare var att de fick känslomässigt stöd av erfarna kristna äldste.

Jehovas vittnen skickade också nödutrustning och andra hjälpmedel till räddningsmanskapet som arbetade inom det avspärrade området. Dessutom erbjöd man brandkåren transportmedel för att köra brandmän till katastrofplatsen. Ricardo (till höger, överst), 39 år, är ett Jehovas vittne och arbetar som renhållningsarbetare. Han och hundratals andra hjälptes åt med att avlägsna tonvis av bråte varje dag. Han berättar för Vakna!: ”Det var så påfrestande att se allt detta, särskilt för brandmännen som letade efter sina försvunna kamrater. Jag såg dem dra fram en brandman som fortfarande var vid liv. En annan brandman hade dödats när en kropp föll ner på honom. Många brandmän kunde inte hålla tårarna tillbaka. Själv bröt jag ihop och grät. Det fanns ingen den dagen som visade större mod än de.”

”Tid och oförutsedd händelse”

Tusentals människor dog i den här katastrofen. Bland dessa finns åtminstone 14 Jehovas vittnen som råkade vara på eller i närheten av själva olycksplatsen. Joyce Cummings, som var 65 år och ursprungligen kom från Trinidad, hade tid hos en tandläkare nära World Trade Center. Dessvärre sammanföll detta med tidpunkten för katastrofen. Troligen andades hon in mycket rök och fick snabbt köras till ett sjukhus i närheten. Men hennes liv gick inte att rädda. Hon var en av många som drabbades på grund av ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Hon var känd som en mycket nitisk förkunnare.

Calvin Dawson (se rutan) arbetade på en mäklarfirma på 84:e våningen i det södra tornet. Han var på sitt kontor och hade fri sikt mot det norra tornet just när det hade träffats av flygplanet. Hans arbetsgivare, som inte befann sig på kontoret, ringde till honom för att få reda på vad som hade hänt. Han säger: ”Calvin försökte berätta för mig vad han såg. Han sade: ’Människor hoppar ut!’ Jag sade åt honom att ge sig av därifrån och se till att få ut de andra från kontoret.” Tyvärr hann Calvin inte ta sig ut. Arbetsgivaren fortsätter: ”Calvin var en underbar människa och uppskattad av oss alla, även av dem av oss som inte är andliga. Vi beundrade hans gudsfruktan och hans människokärlek.”

Ett annat Jehovas vittne som förolyckades var James Amato (nere till höger på motstående sida), far till fyra barn och kapten i New Yorks brandkår. De som kände honom sade att han var så modig att ”han inte tvekade att gå in i en brinnande byggnad trots att andra sprang därifrån”. James befordrades postumt till bataljonschefs grad.

Ett annat Jehovas vittne, George DiPasquale, hade varit brandman i sju år. Han var gift med Melissa och hade en dotter på två år, Georgia Rose. Han var äldste i en av Jehovas vittnens församlingar på Staten Island. Han befann sig på tionde våningen i det södra tornet när det rasade samman. Även han förlorade livet när han försökte rädda andra.

De här är bara två av de hundratals brandmän, poliser och sjukvårdare som förlorade livet när de modigt försökte rädda andra. Räddningsarbetarnas mod kan inte nog betonas. New Yorks borgmästare, Rudolph Giuliani, sade några dagar senare till en grupp brandmän som blivit befordrade: ”Er villighet att fortsätta att arbeta oförskräckt under de svåraste omständigheter inspirerar oss alla. ... Och det finns ... inget bättre exempel på mod än det som visas av New Yorks brandkår.”

En ansträngning att ge tröst

Dagarna efter tragedin gjorde omkring 900 000 Jehovas vittnen över hela USA en ansträngning att trösta alla som var bedrövade. Deras kärlek till medmänniskor fick dem att försöka trösta de sörjande. (Matteus 22:39) I sin tjänst har de också framhållit det enda verkliga hoppet för den hårt prövade mänskligheten. (2 Petrus 3:13)

Det var med medkänsla som vittnena vände sig till allmänheten. De ville ge tröst från Bibeln och efterlikna Kristus som styrkte sina medmänniskor. Han sade ju: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matteus 11:28–30)

Grupper av äldste från Jehovas vittnens församlingar på Manhattan fick komma in på det avspärrade området för att tala med räddningsarbetarna och trösta dem. Detta blev mycket uppskattat. Förkunnarna berättar: ”Männen hade tårar i ögonen när vi läste bibelställen för dem.” På en båt i hamnen fanns räddningsarbetare som återhämtade sig. ”De såg helt förtvivlade ut där de satt med nerböjda huvuden, och de kunde helt enkelt inte hantera det de hade bevittnat. Vi satte oss ner hos dem och läste avsnitt ur Bibeln tillsammans. De tackade oss mycket för att vi hade kommit och sade att de verkligen behövde den här trösten.”

Många som kontaktades efter tragedin ville ha något att läsa, och tusentals broschyrer lämnades ut gratis, bland annat broschyrerna När någon du älskar dör, Kommer det någonsin att bli en värld utan krig? och Bryr Gud sig verkligen om oss? Dessutom visade man särskilt artikelserierna i två nummer av Vakna!: ”Terrorism i ny skepnad” (22 maj 2001) och ”Hur man bearbetar posttraumatisk stress” (22 augusti 2001). I många fall fick vittnena berätta om det bibliska hoppet om en uppståndelse. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Det var förmodligen miljontals människor som fick höra de här tröstande orden.

Det bör få oss att reflektera över livet

Tragedier som den här i New York bör få oss alla att reflektera över vad vi gör med vårt liv. Lever vi mest för våra själviska begär, eller försöker vi bidra till andras lycka? Profeten Mika frågade: ”Vad kräver Jehova i gengäld av dig annat än att du utövar rättvisa och älskar kärleksfull omtanke och är blygsam, när du vandrar med din Gud?” (Mika 6:8) Blygsamhet bör få oss att vända oss till Guds ord för att finna det verkliga hoppet för de döda och för att förstå vad Gud snart skall göra för att återinföra paradisiska förhållanden på jorden. Om du vill veta mer om Bibelns löften, ber vi dig kontakta Jehovas vittnen där du bor. (Jesaja 65:17, 21–25; Uppenbarelseboken 21:1–4)

[Ruta/Bilder på sidan 11]

TATIANAS BÖN

Calvin Dawsons änka, Lena, berättade för Vakna! om en bön som hennes sjuåriga dotter bad. Det här inträffade några dagar efter det att dottern hade fått veta att hennes pappa inte mer skulle komma hem. Lena hade bett en bön då Tatiana frågade: ”Kan jag få be en bön, mamma?” Lena svarade ja, och Tatiana bad: ”Jehova, vår himmelske Fader, vi vill tacka dig för maten och för att vi får leva den här dagen. Och vi vill be att du ger av din ande till mig och mamma, så att vi kan vara starka. Och vi vill be att du ger av din ande till pappa, så att han kan vara stark när han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka, att han då är stark och glad och frisk, och vi får träffa honom igen. I Jesu namn ... och glöm inte att göra mamma stark. Amen.”

Lena var osäker på om Tatiana verkligen hade förstått hur det låg till, så hon sade: ”Tiana, det var en fin bön. Men, lilla gumman, förstår du att pappa inte kommer tillbaka?” Tatiana såg alldeles chockad ut. ”Gör han inte?” sade hon. ”Nej”, sade Lena. ”Jag trodde att jag hade berättat det för dig. Jag trodde att du förstod att pappa inte kommer tillbaka mer.” Tatiana sade: ”Men du har ju sagt att han kommer tillbaka i den nya världen!” Nu när Lena till sist förstod vad hennes dotter menade, sade hon: ”Förlåt, Tatiana. Jag missförstod dig. Jag trodde att du menade att pappa skulle komma tillbaka i morgon.” Lena förklarade: ”Det kändes skönt att veta att den nya världen är så verklig för henne.”