Gladiatorspelens nöjen ”var inte förenliga med sann religion och sann lydnad för den sanne Guden”, sade författaren Tertullianus som levde på 200-talet. Han tyckte att de som tittade på spelen hade lika stor skuld som de som utförde dödandet.

[Ruta på sidan 28]

Strider för att ”blidka de döda”

Så här säger författaren Tertullianus om gladiatorspelens ursprung: ”Antikens folk trodde att de gjorde de döda en tjänst genom detta slag av skådespel efter att ha mildrat det med en mer förfinad form av grymhet. I gamla tider brukade man vid begravningar offra fångar eller klena slavar som man hade köpt i tron att de dödas själar blidkades med människoblod. Längre fram verkade det bättre att dölja sitt barbari genom att göra det till ett nöje. Så efter det att de utvalda hade tränats i att hantera de vapen som då fanns och efter bästa förmåga, skulle de tränas i att bli dödade, vilket de blev vid gravarna på den utsatta begravningsdagen. Man fann alltså tröst för döden i mord. Detta är ursprunget till munus. Med tiden blev dock skådespelen lika raffinerade som grymma, för helgdagsnöjet hade saknat något, om inte också vilddjuren hade fått vara med och slita människor i stycken. Det som frambars för att blidka de döda betraktades som en begravningsceremoni.”