Pionjärerna kände att de var i desperat behov av en översättare — en som var en överlämnad tjänare åt Jehova och som hade en brinnande önskan att göra de dyrbara sanningarna om honom och hans rike tillgängliga för thailändarna. Broder Unglaube skrev till broder Rutherford och berättade att de inte hade någon översättare. Broder Rutherford svarade: ”Jag är inte i Thailand; ni är där. Förtrösta på Jehova och arbeta hårt, så kommer ni att hitta en översättare.” Pionjärerna ägde förtröstan, och de framhärdade i sitt arbete. Jehova svek dem inte.

I december 1939 färdades Kurt Gruber och Willy Unglaube norrut till Chiang Mai, där de hittade översättaren som de hade bett om — Chomchai Inthaphan. På den tiden var hon rektor för presbyterianernas flickskola. Eftersom hon hade studerat vid universitetet i Manila i Filippinerna, hade hon goda kunskaper i både thai och engelska. Eftersom hon också hade djup kärlek till Gud och var ivrig att få tjäna honom, insåg hon snart att det var sanningen som de två pionjärerna predikade.

Trots motstånd från presbyterianska kyrkans missionärer och lockande erbjudanden från skolan, lämnade Chomchai in sin avskedsansökan och meddelade att hon ville lämna kyrkan.a Sitt arbete fortsatte hon till skolårets slut, men hon började översätta boken Frälsning medan hon fortfarande var kvar på skolan. Senare, när man hade upprättat ett avdelningskontor i Bangkok, blev Chomchai en av de första medlemmarna av Betelfamiljen. Under många år utförde Chomchai allt översättningsarbete. Som den kattälskare hon var tog hon också med sin siameskatt till Betel. Trots de invalidiserande sjukdomar som hon led av under de tio sista åren av sitt liv förblev hon trogen i sin överlämnade tjänst fram till sin död år 1981, vid 73 års ålder.

[Bild på sidan 197]

Chomchai Inthaphan blev översättare år 1941 och tjänade på Betel från år 1947 fram till sin död år 1981