Under det speciella möte som broder Franz höll med missionärerna tog man upp frågan vilken publikation som skulle vara lämplig för landets icke-kristna befolkning. Boken ”Låt Gud vara sannfärdig” hade kommit ut på thai redan år 1949 och användes mycket i bibelstudiearbetet. Den inriktade sig emellertid främst på att vederlägga kristenhetens felaktiga läror, som de flesta buddister inte var insatta i. Det skulle därför vara bra att ha en bok som på ett enkelt sätt förklarade bibelns sanna läror för människor som inte var så insatta i bibeln.

Broder Franz sade inte så mycket vid detta tillfälle. Men när boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset kom ut på engelska år 1958, hur tacksamma var då inte bröderna över denna lägliga föranstaltning från Jehovas organisation! När den kom ut på thai år 1961, spred man över 50.000 exemplar i tjänsten på fältet. Med sina vackra illustrationer och sitt stora format var detta en bok som människor gärna skaffade sig, trots att bidraget för den uppgick till nästan en hel dagslön för en arbetare.

Thailändska pionjärer går igenom Gilead

Bland de 103 eleverna i Gileadskolans 31:a klass, som utexaminerades år 1958 i samband med den minnesvärda internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium i New York, fanns två pionjärer från Thailand — broder Bantoeng Chantraboon och syster Buakhieo Nantha. Broder Bantoeng hade blivit förordnad som kretstillsyningsman år 1956. Han tjänar fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag i norra Thailand. Syster Buakhieo var en av de två första pionjärerna med särskilt uppdrag i Thailand. Hon fortsatte nitiskt i denna tjänst ända till sin död år 1986. Syster Somsri Darawan, Buakhieos pionjärkamrat, hade utexaminerats från Gileadskolans 20:e klass år 1953. Hon har stannat kvar i heltidstjänsten och har i många år arbetat som översättare vid avdelningskontoret.

Flera andra thailändska heltidstjänare fick gå igenom Gileadskolan och sedan återvända till sitt hemland för att främja Rikets intressen. Till den senaste gruppen, som kom år 1979, hörde Asawin Urairat, nu medlem av avdelningskontorets kommitté, och hans hustru, Chiwan, samt Sakda Darawan (Somsris son), som tjänar som vikarierande kretstillsyningsman, och syster Srisuphap Vesgosit, som tjänar som missionär vid missionärshemmet i Thon Buri.

Nytt avdelningskontor och ny ledning

Ända sedan andra världskrigets slut hade Sällskapet hyrt de lokaler som användes som avdelningskontor och missionärshem vid 122 Soi Decho, en välkänd plats för många av Bangkoks invånare. När ägaren år 1957 tänkte chockhöja hyran, ansåg broder Knorr att det var dags att köpa en tomt och bygga ett avdelningskontor. År 1959 lyckades man få tag i en lämplig tomt vid 69/1 Soi Phasuk, Sukhumwit Road, i ett trevligt bostadsområde inte långt från stadens affärskvarter.

I oktober 1961 kunde byggnadsfirman sätta i gång med arbetet. Sex månader senare stod tvåvåningsbyggnaden färdig, och den omfattade också en stor Rikets sal och sex bostadsrum. Betelfamiljen, som då bestod av tre personer, samt sex missionärer var glada över att få lämna de tillfälliga lokalerna vid Soi Lang Suan och flytta in i nya, bekväma lokaler.

Kort före byggstarten år 1961 hade avdelningskontoret fått en ny tillsyningsman. Joseph Babinski, som hade ersatt George Powell på den posten år 1950, var tvungen att lämna missionärstjänsten på grund av familjeförpliktelser. Den 1 september 1961 blev Paul Engler förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Broder Engler var född i Tyskland och kom till Thailand efter att ha utexaminerats från Gileadskolans 20:e klass. Han tjänade som missionär i staden Chiang Mai i norra delen av landet i närmare sex år innan han flyttade till Betel år 1959. Alla dessa tre tillsyningsmän för avdelningskontoret — bröderna Powell, Babinski och Engler — har gjort värdefulla insatser i samband med tillsynen över Rikets verk i Thailand.

En sållningens tid

Under åren 1945—1960 ökade antalet förkunnare stadigt — vissa år med över 20 procent. Men därefter började antalet plötsligt sjunka. Tjänsteåret 1961 uppvisade en nedgång på 1 procent. Under de tre följande åren blev nedgången ännu mer markant, då antalet förkunnare sjönk med 4 procent, 5 procent respektive 12 procent, innan kurvan planade ut till 3 procent år 1965 och 1 procent år 1966. Förkunnarantalet hade då sjunkit till 265, från toppsiffran 382 år 1960. Vad hade hänt?

När man ser tillbaka förefaller det som om Skolan i Rikets tjänst år 1961 blev upptakten till en tid av sållning. Darrow Stallard, som då hade tjänat som kretstillsyningsman i många år, var instruktör för en klass av skolan i Chiang Mai och en annan i Bangkok. Under kursen gick man igenom de kvalifikationer som en person måste uppfylla för att få bli en förkunnare av Riket. Tillsyningsmännen i de olika församlingarna, som tillsammans med några missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag deltog i denna kurs, fick klart för sig att de som tar del med Jehovas vittnen i deras predikoarbete måste leva ett liv som är i harmoni med bibelns krav. Detta var något som man ibland hade sett genom fingrarna med. Somliga nyintresserade hade börjat ta del i tjänsten på fältet innan de var skriftenligt kvalificerade att göra detta. Andra hade blivit döpta innan de hade ordnat upp sina äktenskapliga angelägenheter.

[Bild på sidan 229]

Missionärer predikar per båt på en av Bangkoks många klongs (kanaler) år 1956