I samband med det första talet som de håller i skolan i teokratisk tjänst kommer skoltillsyningsmannen (eller någon annan rådgivare, om många är inskrivna i skolan) att bara ge beröm på de punkter som eleven klarade bra. Därefter kommer rådgivaren att steg för steg koncentrera sig på den punkt på rådblanketten som behöver uppmärksammas mest för att elevens framställning skall bli bättre, och han kommer uttryckligen att ge eleven i uppgift att arbeta på den punkten i samband med nästa tal. Rådgivaren kommer att underrätta varje elev, när denne är mogen att gå vidare till andra punkter på rådblanketten.

⁵ En del elever kan gå framåt ganska snabbt, medan andra kan behöva arbeta på enbart en punkt åt gången i stället för att försöka klara av punkterna som behandlas i ett helt studium. Vissa elever kan faktiskt mycket väl få rådet att hålla flera tal medan de arbetar på en svår punkt, så att de verkligen behärskar egenskapen i fråga innan de fortsätter med en annan.

6, 7. I fråga om vilka punkter kommer skoltillsyningsmannen att ge råd?

⁶ De råd som ges efter varje övningstal bör vara vänliga, avsedda att hjälpa eleven att fortsätta att förbättra sin förmåga att tala. Den talare som håller instruktionstalet eller har punkten ”Viktiga detaljer från bibelläsningen” bör emellertid få råd på tumanhand efter skolan. Denne talare bör i synnerhet få råd om han överskrider tiden. Talaren som håller instruktionstalet bör sträva efter att hålla ett i alla avseenden mönstergillt tal, och det kanske inte är nödvändigt att ge råd på tumanhand.

⁷ Eleven kommer vanligen att få råd på de punkter som han vid ett tidigare tillfälle blivit uppmanad att arbeta på. Om någon annan egenskap hos talet är särskilt bra, kan naturligtvis rådgivaren nämna något om det i sitt beröm, men han antecknar ingenting om det på rådblanketten. Följande bokstavsbeteckningar kan användas: ”A” (Att arbeta på) när det är lämpligt att arbeta vidare på en viss egenskap; ”F” (Förbättring) när en elev har arbetat på en punkt åtminstone en gång tidigare och nu visar tecken på förbättring men lämpligen skulle kunna arbeta på den ännu en gång; ”B” (Bra) när övningstalaren visar sig behärska egenskapen så bra att han kan fortsätta till ett studium om någon annan egenskap i samband med förberedelsen för nästa övningstal i skolan. När en elev fått i uppdrag att högläsa, kommer rådgivaren att ge råd på de punkter som bäst lämpar sig för denna typ av tal.

8—10. När skoltillsyningsmannen gör anteckningar på rådblanketten, vad bör han då tänka på för att uppmuntra till framåtskridande?

⁸ Skoltillsyningsmannen bör använda stor urskillning för att åstadkomma bästa möjliga resultat med sin rådgivning. Om en talare är mycket ny, är uppmuntran vad som bäst behövs. Andra övningstalare, som har varit med längre i skolan, kanske flitigt förbereder sina tal och uppmärksammar de egenskaper som de har fått i uppdrag att arbeta på, men de kanske har begränsad förmåga. I sådana fall kan skoltillsyningsmannen skriva ”B” på rådblanketten, även om en viss egenskap bara visas i begränsad utsträckning och låta eleven gå vidare till en annan egenskap som behöver uppmärksammas.

⁹ Å andra sidan kan en annan talare ha större erfarenhet eller mera naturlig förmåga, men han kanske på grund av mycket annat arbete inte har tagit sig tid till att studera de egenskaper som han fått i uppdrag att arbeta på och därför inte lyckas så bra som han skulle kunnat göra. I ett sådant fall skulle det faktiskt kunna hindra övningstalaren i hans framsteg, om skoltillsyningsmannen skriver ”B” på rådblanketten och uppmanar honom att fortsätta med något annat. Om talet var sådant att egenskapen som övningstalaren fått i uppdrag att arbeta på kunde ha visats tidigare, skriver rådgivaren ”A” (Att arbeta på) och erbjuder vänligt övningstalaren någon form av personligt bistånd för att hjälpa honom att göra framsteg. På så sätt blir övningstalarna uppmuntrade att göra varje tal till ett riktmärke i sina framsteg som talare och inte bara till en programuppgift som måste fullgöras.

11—16. Vilka riktlinjer strävar rådgivaren efter att följa för att göra sin rådgivning uppbyggande?

¹¹ Rådgivare. Skoltillsyningsmannen bör noggrant studera det stoff som behandlas varje vecka, så att han kan bedöma om det tilldelade stoffet har behandlats utförligt nog och kan rätta till eventuella felaktigheter. Men han bör aldrig bli så kritisk i fråga om hur stoffet framförs att han inte kan lyssna med nöje på talen. Han bör också dra nytta av de förträffliga sanningar som kommer fram.

¹² Han börjar vanligtvis sin rådgivning med att berömma övningstalaren för hans ansträngningar. Sedan fortsätter han med att kommentera de punkter på rådblanketten som talaren hade att arbeta på. Om en punkt behöver uppmärksammas ytterligare, bör tonvikten läggas, inte så mycket på talarens svaghet, som på hur förbättring kan åstadkommas. På så sätt kommer rådet att bygga upp talaren och andra bland åhörarna.

¹³ Det är inte tillräckligt att bara tala om för en talare att han gjorde det bra eller att han behöver fortsätta att arbeta på en viss egenskap. Det är till nytta för var och en som är närvarande att rådgivaren förklarar varför något var bra eller varför något behövde förbättras och hur det kan ske. Dessutom är det nyttigt att han framhåller varför den egenskap som behandlas är så nödvändig i tjänsten på fältet eller vid församlingens möten. Det kommer att öka hela församlingens uppskattning av punkten i fråga och kommer att uppmuntra övningstalaren att fortsätta att uppmärksamma den.

¹⁴ Det är inte rådgivarens sak att upprepa övningstalarens framställning. Han bör vara kortfattad och rakt på sak i sin rådgivning och vara noga med att begränsa den till två minuter för varje övningstal. På så sätt fördunklas inte råden och förslagen genom alltför många ord. Det är också lämpligt att hänvisa övningstalaren till sidorna i denna bok, där han kan finna ytterligare upplysningar om det som dryftats.

¹⁵ Mindre fel i fråga om uttal eller grammatik är inte så viktigt att lägga märke till. I stället bör rådgivaren mera tänka på den allmänna verkan som talarens framställning hade. Är stoffet värdefullt och upplysande? Är det väl sammanställt och lätt att följa? Är framställningssättet uppriktigt, innerligt, övertygande? Visar han genom sitt ansiktsuttryck och sina gester att han tror på vad han säger och att han är mera intresserad av att överbringa de utmärkta sanningarna till sina åhörare än av det intryck han gör? Om sådana viktiga saker behandlas väl, märker åhörarna knappast ett eller annat fel i fråga om uttal och grammatik.

¹⁶ Råd som ges i skolan i teokratisk tjänst bör alltid ges på ett vänligt och uppbyggande sätt. De bör präglas av innerlighet och önskan att hjälpa övningstalaren. Tänk på den läggning mottagaren av råden har. Är han känslig? Har han inte så god utbildning? Finns det skäl att överse med hans svagheter? Råden bör få mottagaren att känna sig hjälpt, inte kritiserad. Försäkra dig om att han förstår råden och inser att de var berättigade.