Som det sägs i den brittiska tidskriften The Evangelical Quarterly: ”Ett av de största hindren för tron på en allsmäktig, allt-älskande Gud är det till synes oförtjänta lidande som finns i världen.”

Somliga skulle därför kunna kritisera Gud för att han tolererar — om inte i själva verket förorsakar — detta lidande. Teologen John K. Roth förklarade: ”Hela historien är en anklagelseakt mot Gud. ... Vi bör inte förringa Guds ansvar härvidlag.”

Många religiösa tänkare ända sedan Augustinus’ dagar har emellertid framfört vältaliga argument för Guds oskuld. Sextonhundratalsfilosofen Leibniz myntade ett uttryck för dessa strävanden: teodicé, dvs. ”rättfärdigande av Gud”. — Se sidan 6.

Den moderna teologin i vittnesbåset

Ansträngningarna att frita Gud från skuld har fortsatt ända in i vår tid. Mary Baker Eddy, grundaren av den religiösa rörelsen Christian Science (Kristen Vetenskap), försökte lösa problemet genom att förneka att det onda över huvud taget existerar! I sin bok Science and Health With Key to the Scriptures (Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften) skrev hon: ”Gud ... skapade aldrig människan med förmåga att synda. ... Det onda är således endast en illusion och har ingen verklig grund.” — Kursiverat av oss.

Andra har sökt urskulda Gud genom att hävda att det skulle ligga någon dygd i lidandet som sådant. En rabbin sade en gång: ”Lidandet är till för att förädla människan, rena hennes tankar från stolthet och ytlighet.” På liknande sätt har vissa teologer teoretiserat över tanken att lidandet på jorden är ”nödvändigt för att förbereda oss som moraliskt tänkande varelser för livet i det kommande himmelska Riket”.

Men är det rimligt att tro att Gud förorsakar eller tillåter katastrofer för att rena och straffa människor? De som blev levande begravda i San Ramón hade sannerligen inte så stor chans att göra moraliska framsteg. Offrade Gud dem för att lära de överlevande en läxa? Och vad var i så fall denna läxa?

Det är således lätt att förstå varför Kushners bok When Bad Things Happen to Good People har blivit så populär. Eftersom dess författare själv hade fått pröva på lidandets smärta, försökte han trösta sina läsare och försäkra dem att Gud är god. Men när det gällde att förklara varför Gud tillåter att oskyldiga människor får lida, tog Kushners resonemang en egendomlig vändning. ”Gud vill att de rättfärdiga skall leva ett fridfullt och lyckligt liv”, förklarade Kushner, ”men ibland kan inte ens Han åstadkomma detta.”

Kushner presenterade således en Gud som inte är ond men behäftad med svagheter, en Gud som inte är riktigt allsmäktig. Egendomligt nog uppmuntrar emellertid Kushner fortfarande sina läsare att be om gudomlig hjälp. Men när det gäller att förklara hur denne Gud, som enligt Kushners förmenande har begränsad makt, skulle kunna vara till någon verklig hjälp, svävar han på målet.

En urgammal debatt

Världens religiösa tänkare har således inte på ett övertygande sätt kunnat försvara Gud eller skänka någon verklig tröst åt dem som drabbas av onda ting. Det kanske är teologin som borde ställas inför rätta och inte Gud!

Försök att förklara det ondas existens från Augustinus till Calvin

I SIN bok De civitate Dei (Gudsstaten) hävdade teologen Augustinus (354—430) att människan, och inte Gud, bar ansvaret för ondskans existens. Augustinus skrev: ”Gud, naturens upphovsman, inte syndens, skapade människan rättrådig; men människan, som av egen fri vilja blivit fördärvad och därför med rätta fördömd, födde fördärvade och fördömda barn. ... Synden och alla dess följder härrör således från ett orätt bruk av den fria viljan.”

Ett orätt bruk av den fria viljan förklarar mycket, eller kanske rentav det mesta, av den ondska som har drabbat människor. Men skulle en naturkatastrof, till exempel den som inträffade i San Ramón, kunna skyllas på människans fria vilja? Är det inte så att många olyckshändelser förorsakas av omständigheter som människan inte råder över? Och även om människan medvetet skulle välja att göra det som är ont, varför skulle då en kärlekens Gud låta ondskan fortsätta?

På 1500-talet trodde den franske protestantiske teologen Johan Calvin, i likhet med Augustinus, att somliga människor är ”förutbestämda [av Gud] till att vara himmelrikets barn och arvingar”. Calvin gick emellertid ett steg längre och hävdade att vissa individer också var predestinerade av Gud att vara ”föremål för hans vrede” — hemfallna åt evig fördömelse!

Calvins lära fick skrämmande konsekvenser. Om en människa drabbades av en olycka av något slag, skulle det då inte kunna tyda på att hon hörde till de fördömda? Och vidare, skulle Gud då inte vara ansvarig för de gärningar som utfördes av dem som han hade förutbestämt? Calvin hade således oavsiktligt gjort Gud till syndens upphovsman! Calvin sade att ”människan syndar med tillåtelse av en mycket bestämd och målmedveten vilja”. — Johan Calvin: Institutio religionis christianæ.