[Ruta på sidan 1077]

HUVUDPUNKTER I FÖRSTA THESSALONIKERBREVET

Uppmuntran och vägledning till en förhållandevis ny församling

Skrivet av Paulus omkring 50 v.t., några månader efter det att han hade lämnat Thessalonike på grund av pöbelupplopp

Församlingen får beröm (1:1–10)

Paulus berömmer thessalonikerna varmt för deras trogna arbete och uthållighet

Thessalonikerna har blivit ett exempel för andra troende genom att ta emot ordet under vedermöda och med den glädje som Guds ande ger

Överallt berättas det om hur de har vänt sig bort från avgudadyrkan för att vara slavar åt den levande Guden och för att vänta på Jesus

Det exempel Paulus gav när han var hos dem (2:1–12)

När Paulus hade blivit oförskämt behandlad i Filippi hämtade han styrka hos Gud och förkunnade modigt för thessalonikerna

Paulus använde inte smickrande tal, hade inte habegär och sökte inte ära från människor

Han ville inte bli en börda för bröderna, utan i stället behandlade han dem varsamt, som en ammande mor, och förmanade dem, som en kärleksfull far

Uppmuntran att stå fasta under förföljelse (2:13–3:13)

Bröderna i Thessalonike har tagit emot budskapet som Guds ord och blir därför förföljda av sina landsmän; detsamma har skett i Judeen, där de kristna får utstå lidanden under judarna

Paulus har längtat efter att få träffa thessalonikerna; när han inte längre kunde uthärda ovissheten sände han Timoteus för att få veta hur de hade det, och Timoteus har precis kommit tillbaka med goda nyheter om deras andliga tillstånd

Paulus bön är att de skall fortsätta att tillväxa

Förmaningar om inställning och uppförande (4:1–5:28)

De bör mera helt och fullt vandra på ett sätt som behagar Gud; de måste avhålla sig från otukt

De uppmanas att älska bröderna i ännu rikare mått; de skall arbeta med sina händer så att även utomstående kan se att de vandrar anständigt

De bör trösta varandra med hoppet om att vid Kristi närvaro kommer de av anden pånyttfödda troende som har dött att uppstå först och bli förenade med Kristus; efteråt kommer de som fortfarande lever att bli förenade med honom och med dem som har blivit uppväckta

Jehovas dag kommer som en tjuv – när de säger: ”Fred och säkerhet!” skall plötslig undergång komma över dem; det är därför viktigt att hålla sig andligt vaken, skyddad av trons och kärlekens bröstpansar och den hjälm som hoppet om räddning utgör

Thessalonikerna uppmanas att ha djup respekt för dem som presiderar i församlingen; de bör hålla frid med varandra, jaga efter det som är gott, alltid glädja sig, frambära tack, förvissa sig om allt, hålla fast vid det goda och avhålla sig från ondska

Två inspirerade brev i de kristna grekiska skrifterna, möjligen de första som skrevs av aposteln Paulus, som omtalar sig själv som skribenten i båda breven. (1Th 1:1; 2:18; 2Th 1:1; 3:17) När Paulus skrev de här breven var Silvanus (Silas) och Timoteus hos honom. (1Th 1:1; 2Th 1:1) Det verkar därför som om breven skickades från Korinth, eftersom alla tre var samtidigt i Korinth under Paulus andra missionsresa, och det finns inget som tyder på att de arbetade tillsammans igen vid något senare tillfälle. (Apg 18:5) Eftersom aposteln tycks ha inlett sin 18 månader långa verksamhet i Korinth på hösten år 50, var det sannolikt omkring denna tid som det första brevet till thessalonikerna skrevs. (Apg 18:11; se KRONOLOGI [Den efterföljande apostoliska tiden].) Det andra brevet måste ha skrivits kort därefter, troligen omkring år 51.

I alla de viktiga förteckningarna från 100-talet, 200-talet och 300-talet finns båda breven uppförda som kanoniska. De är också i full överensstämmelse med resten av Bibeln genom att de förmanar Guds tjänare att alltid bevara ett gott uppförande. Det är också värt att lägga märke till att bönen betonas i de här breven. Paulus och hans medarbetare kom alltid ihåg thessalonikerna i sina böner (1Th 1:2; 2:13; 2Th 1:3, 11; 2:13), och aposteln uppmanade dem: ”Be oupphörligt. Tacka Gud i förbindelse med allting.” (1Th 5:17, 18) ”Bröder, fortsätt att be för oss.” (1Th 5:25; 2Th 3:1)

Bakgrund till Första Thessalonikerbrevet. Den församling som Första Thessalonikerbrevet skrevs till blev förföljd nästan från första början. När Paulus hade kommit till Thessalonike förkunnade han i stadens synagoga under tre sabbater. Många blev troende, och en församling grundades. Fanatiska judar satte emellertid i gång ett pöbelupplopp. När de inte hittade Paulus och Silas i Jasons hus, släpade de Jason och några andra bröder till stadens styresmän och anklagade dem för uppror. Först sedan Jason och de andra hade gett ”tillräcklig säkerhet” släpptes de fria. Detta fick bröderna att sända Paulus och Silas till Berea om natten, tydligtvis med tanke på församlingens och de båda männens säkerhet. (Apg 17:1–10)

Förutom den fortsatta förföljelsen (1Th 2:14) upplevde församlingen tydligen den stora sorgen att förlora en eller flera av sina medlemmar i döden. (4:13) Paulus förstod vilken press den nya församlingen var utsatt för, och han var mycket bekymrad. Han sände därför Timoteus för att trösta och styrka thessalonikerna. Tidigare hade aposteln två gånger försökt besöka dem, men ”Satan hindrade” honom. (2:17–3:3)

Paulus gladde sig när han mottog Timoteus uppmuntrande rapport om den trohet och kärlek thessalonikerna visade. (1Th 3:6–10) Men de behövde ytterligare uppmuntran och förmaning för att kunna stå emot köttets svagheter. Samtidigt som Paulus berömde thessalonikerna för deras trogna uthållighet (1:2–10; 2:14; 3:6–10) och tröstade dem med uppståndelsehoppet (4:13–18) förmanade han dem därför att leva på ett sätt som behagar Gud och att göra det mera helt och fullt (4:1, 2). Aposteln rådde dem bland annat att avhålla sig från otukt (4:3–8), älska varandra i rikare mått, arbeta med sina händer (4:9–12), hålla sig andligt vakna (5:6–10), respektera dem som arbetade hårt bland dem, allvarligt förmana de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stödja de svaga, vara tålmodiga mot alla och avhålla sig från varje form av ondska (5:11–22).