PAULUS och hans reskamrat Silas kom till Thessalonike omkring år 50 v.t. Paulus var ute på sin andra missionsresa, och det här var första möjligheten att sprida de goda nyheterna om Kristus till det som nu är Europa.

Strax innan de kom till Thessalonike hade de blivit piskade med spön och kastade i fängelse i Filippi, en annan viktig stad i Makedonien. De upplevelserna satte sina spår, och längre fram sa Paulus till thessalonikerna att han hade predikat ”Guds goda nyheter” för dem ”under stor kamp”. (1 Thessalonikerna 2:1, 2) Så vad hände egentligen i Thessalonike? Lyssnade människor på deras budskap?

Paulus anländer till Thessalonike

När Paulus kom till en ny stad började han oftast med att söka upp den judiska befolkningen. De var redan bekanta med Skrifterna och hade en grund som kunde hjälpa dem att förstå de goda nyheterna. En bibelkännare menar att Paulus brukade göra så här av omtanke om sina landsmän, eller så använde Paulus judarna och andra gudfruktiga som en språngbräda för sitt arbete bland hedningarna. (Apostlagärningarna 17:2–4)

Så när Paulus kom till Thessalonike gick han till synagogan och resonerade med judarna ”och utgick då från Skrifterna, och han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för Messias att lida och att uppstå från de döda, och han sade: ’Denne är Messias, denne Jesus, som jag nu förkunnar för er.’” (Apostlagärningarna 17:2, 3, 10)

Det Paulus koncentrerade sig på – Messias uppgift och identitet – var kontroversiellt. En lidande Messias var raka motsatsen till den idealbild judarna hade av en segerrik och stridande Messias. Så hur gjorde Paulus för att övertyga judarna? Det sägs att han ”resonerade”, ”förklarade” och ”bevisade genom hänvisningar” till Skrifterna. Han hade alltså förmågor som utmärker en skicklig lärare.a Men hur reagerade de som lyssnade när de fick så mycket ny och spännande information?

Givande tjänst med utmaningar

En del judar och många grekiska proselyter tog emot Paulus budskap, och det gjorde också ”inte så få av de främsta kvinnorna”. I Makedonien hade kvinnor en hög social status, så uttrycket ”främsta kvinnorna” passar bra. De hade offentliga ämbeten, ägde egendom, hade vissa medborgerliga rättigheter och var engagerade i affärslivet. Man reste även monument till deras ära. Lydia var en affärskvinna i Filippi som tidigare hade tagit emot de goda nyheterna, och nu var det också ett antal kvinnor med hög status i Thessalonike som gjorde det. De kom antagligen från fina familjer eller var hustrur till framstående män i samhället. (Apostlagärningarna 16:14, 15; 17:4)

Men judarna blev avundsjuka. De sökte upp ”onda män av dagdrivarna på torget och fick till stånd en pöbelhop och gav sig till att försätta staden i uppror”. (Apostlagärningarna 17:5) Vilka var de här onda männen? En bibelkännare beskriver dem som ”lättsinniga och värdelösa”. Han tillade: ”De verkar inte ha haft något särskilt intresse i frågan. Men de var, som pöbelhopar brukar vara, lätta att hetsa upp och övertala till alla slags våldshandlingar.”

Den här blandade pöbeln ”stormade Jasons hus [där Paulus bodde] och försökte få tag på dem för att föra dem ut till mobben”. Men de hittade inte Paulus. Då vände sig pöbeln till högsta instans i staden. De släpade ”Jason och några av bröderna till stadens styresmän och ropade: ’De här männen som har omvälvt den bebodda jorden, de har nu också kommit hit.’” (Apostlagärningarna 17:5, 6)

Som huvudstad i Makedonien hade Thessalonike en viss självständighet. Det fanns en folkförsamling, eller ett medborgarråd, som tog hand om lokala samhällsfrågor. ”Stadens styresmän”, politarkerna,b var höga ämbetsmän. De skulle upprätthålla ordningen och lösa konflikter för att undvika ett ingripande från Rom, som kunde leda till att staden förlorade sin självständighet. De blev säkert mycket bekymrade över att de här ”orosstiftarna” störde den allmänna ordningen.

Sedan kom en mycket allvarlig anklagelse: ”Dessa män handlar i strid med kejsarens förordningar och säger att det finns en annan kung, Jesus.” (Apostlagärningarna 17:7) Ett uppslagsverk säger att det här var detsamma som ”uppvigling och uppror” mot kejsarna, som ”inte tillät att namnet på [någon annan] kung nämndes i någon av de besegrade provinserna utan deras godkännande”. (Barnes’ Notes on the Bible) Något som gjorde att den här anklagelsen lät ännu mer trovärdig var att Jesus, som Paulus påstod var kung, hade avrättats av romarna för just uppror. (Lukas 23:2)

Stadens styresmän var upprörda. Men eftersom det inte fanns några direkta bevis och man inte kunde hitta de anklagade, avkrävde man Jason och de andra ”tillräcklig säkerhet” och lät dem gå. (Apostlagärningarna 17:8, 9) Det här kan syfta på någon form av borgen. Jason och de andra kristna fick alltså gå i god för att Paulus skulle lämna staden och inte återvända och störa ordningen igen. Paulus kanske hade den här händelsen i tankarna när han skrev att ”Satan hindrade” honom från att återvända till staden. (1 Thessalonikerna 2:18)

För att inte äventyra Paulus och Silas säkerhet sände bröderna i väg dem om natten till Berea. Paulus budskap togs emot så väl i Berea att hans judiska fiender i Thessalonike blev rasande. De tog sig de åtta milen till Berea för att jaga upp invånarna där och piska upp stämningen ytterligare.