Vad menas då med uttrycket ”kvalitetstid” som det skrivits så mycket om på senare tid? Upptagna föräldrar kanske tillbringar 15 eller 20 minuter varannan dag tillsammans med sina barn, kanske en timme under veckoslutet, och kallar det för ”kvalitetstid”. Räcker det för att tillgodose barnens behov? Eller är det bara ett sätt att freda föräldrarnas samvete? Eller att urskulda en mor som förvärvsarbetar för sin egen personliga tillfredsställelses skull och inte tänker på sitt barns? Men du kanske säger: ”Jag är faktiskt så upptagen att jag helt enkelt inte har någon tid över.” Det är mycket beklagligt, både för dig och för ditt barn, för det finns inga genvägar. Ta dig tid med barnen under deras formbara år, annars får du bereda dig på en generationsklyfta när de kommer upp i tonåren.

Det är inte bara så att barnet eventuellt tar skada av att lämnas in på daghem och liknande inrättningar, utan föräldrarna går också miste om glädjen att få följa barnets uppväxt. Barn förstår inte alltid skälen till att de lämnas bort och kan därför känna sig försummade, åsidosatta, övergivna och oälskade. När de kommer upp i tonåren kan kamraterna ha tagit de alltför upptagna föräldrarnas plats. Barnet kanske till och med börjar leva ett dubbelliv — ett för att tillfredsställa sina föräldrar och ett annat för att behaga sig själv. Ord, förklaringar och ursäkter kan inte överbrygga klyftan. Föräldrarnas tal om kärlek går inte hem hos ett barn som blev försummat under de år då det som bäst behövde sina föräldrar. Orden låter nu falska, ihåliga. Det är med föregiven kärlek som med tron — utan gärningar är den död. — Jakob 2:26.

Det tar tid att älska ett barn. Robert Keeshan, känd från ett amerikanskt TV-program för barn som Kapten Känguru, varnade för en del år sedan för konsekvenserna av att föräldrarna inte tar sig tid med sina barn. Han sade:

”Med tummen i munnen och dockan i handen väntar ett litet barn med viss otålighet på att en av föräldrarna skall komma hem. Hon vill berätta om något som hon varit med om i sandlådan. Hon är ivrig att få dela med sig av de spännande upplevelser som hon har haft under dagen. Stunden är inne, föräldern kommer hem. Nertyngd av alla påfrestningar på sin arbetsplats säger föräldern alltför ofta: ’Inte nu, kära du. Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Det är de vanligaste orden i många amerikanska hem: ’Jag har så mycket att göra. Gå och titta på TV.’ Men om du inte har tid nu, när blir det då? ’Sedan.’ Men sedan kommer så sällan . . .

Åren går, och flickan växer upp. Vi ger henne leksaker och kläder. Vi ger henne kläder från kända modehus och en stereo, men vi ger henne inte det som hon allra helst vill ha — vår tid. Hon blir fjorton år, hennes ögon är glasartade, hon har råkat i svårigheter av något slag. ’Kära vän, vad är det som har hänt? Berätta för mig, berätta för mig.’ Det är för sent. För sent. Kärleken har gått oss förbi. . . .

När vi säger till ett barn: ’Inte nu — sedan.’ När vi säger: ’Gå och titta på TV.’ När vi säger: ’Fråga inte så mycket.’ När vi inte lyckas ge våra ungdomar det enda de begär av oss — vår tid. När vi inte lyckas ge ett barn kärlek. Det är inte så att vi inte bryr oss om barnet. Vi är helt enkelt alltför upptagna för att älska det.”