Men även om Bibeln inte definierar tid, talar den om tid som en realitet. Först talar Bibeln om för oss att Gud skapade ”ljuskällor” — solen, månen och stjärnorna — som tidsangivare, för att ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och dagar och år”. Många av de händelser som är upptecknade i Bibeln är fast placerade på tidens ström. (1 Moseboken 1:14; 5:3–32; 7:11, 12; 11:10–32; 2 Moseboken 12:40, 41) Bibeln talar också om tiden som något vi bör använda vist för att komma i åtnjutande av Guds välsignelse av evig tid — alltså möjligheten att leva för evigt. — Efesierna 5:15, 16.

I det första århundradet fanns det sådana som tydligen menade att Gud borde ha uppfyllt sina löften tidigare. De hade blivit så otåliga att de till och med menade att Gud var långsam eller sen. Därför påminde Petrus dem om att Guds sätt att se på tiden skiljer sig helt från vårt. Petrus skriver: ”Låt inte detta ena undgå er uppmärksamhet, ni älskade, att en dag för Jehova är såsom tusen år och tusen år såsom en dag.” — 2 Petrus 3:8.

Enligt det här sättet att räkna tid skulle en 80 år gammal person ha levt bara ett par timmar och hela människosläktets historia ha varat bara omkring sex dagar. När vi ser saker och ting i det perspektivet, blir det lättare att förstå Guds sätt att handla med oss.

Gud är dock inte likgiltig i fråga om tid. Han är tvärtom mycket tidsmedveten. (Apostlagärningarna 1:7) Petrus fortsätter därför: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2 Petrus 3:9) Till skillnad från oss människor behöver Gud inte känna sig pressad att uträtta saker och ting, som om tiden höll på att rinna ut för honom. Som ”evighetens Kung” har han en enastående överblick och kan avgöra var på tidens ström hans handlande kommer att innebära det allra bästa för alla berörda. — 1 Timoteus 1:17.