Hebréerna tycks ha delat in natten i tre perioder, så kallade ”väkter” eller ”vaktpass”. Varje sådan nattväkt omfattade en tredjedel av tiden mellan solnedgången och soluppgången eller omkring fyra timmar, beroende på årstiden. (Psalm 63:7) Det sägs till exempel att Gideon anföll midjaniternas läger i början av ”den mellersta nattväkten”, som sträckte sig från omkring klockan tio på kvällen till klockan två på morgonen. Ett anfall vid den här tiden på dygnet överrumplade naturligtvis de midjanitiska vakterna fullständigt. Den försiktige Gideon kunde sannerligen inte ha valt en mer strategisk tidpunkt för sitt anfall! — Domarboken 7:19.

Vid tiden för uttåget ur Egypten lät Jehova driva ”undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten” och gjorde det därigenom möjligt för israeliterna att gå över Röda havet på torr mark. När egyptierna kom ifatt dem var redan ”morgonväkten” inne. Jehova sände då förvirring i egyptiernas läger, och ”mot morgonen” tillintetgjorde han dem genom att få havet att vända tillbaka till sin vanliga plats. (2 Moseboken 14:21—27) Delningen av Röda havet och israeliternas övergång tog följaktligen nästan en hel natt i anspråk.

Hur man indelade natten

Under det romerska herraväldets tid tycks judarna ha anammat det grekiska och romerska sättet att indela natten och använde sig av fyra vaktpass i stället för tre. I Markus 13:35 hänsyftar Jesus tydligtvis på dessa fyra vaktpass. Det första, som omtalas som ”sent på dagen”, sträckte sig från solnedgången till omkring klockan nio på kvällen; det andra passet, ”vid midnatt”, började omkring klockan nio och slutade vid midnatt; det tredje passet, ”då tuppen börjar gala”, löpte från midnatt till omkring klockan tre på morgonen; det fjärde vaktpasset, slutligen, som omtalas som ”tidigt på morgonen”, löpte ut vid gryningen eller omkring klockan sex.

Det tredje vaktpasset, ”då tuppen börjar gala”, är av speciellt intresse på grund av de ord som Jesus riktar till Petrus i Markus 14:30: ”Innan en tupp gal två gånger, skall du själv förneka mig tre gånger.” Somliga kommentatorer hävdar att uttrycket ”två gånger” syftar på två särskilda tidpunkter — midnatt respektive gryningen. I uppslagsverket A Dictionary of Christ and the Gospels, redigerat av James Hastings, sägs det emellertid: ”Det är ett faktum att tuppar, såväl i Österlandet som på andra håll, gal med oregelbundna intervaller från midnatt och framåt.” Jesus menade tydligtvis inte att Petrus skulle förneka honom vid någon speciell tidpunkt. I stället gav han Petrus ett tecken för att ge kraft åt sina ord, som uppfylldes till punkt och pricka samma natt. — Markus 14:72.

Det var ”under nattens fjärde vaktpass” — mellan tre och sex på morgonen — som Jesus kom gående på vattnet mot sina lärjungar, som befann sig i en båt på Galileiska sjön ”många hundra meter ut från land”. Det är kanske inte att undra på att lärjungarna blev ”oroade och sade: ’Det är en synvilla!’ Och de skrek högt av fruktan.” (Matteus 14:23—26) Å andra sidan visar denna skildring att Jesus måste ha tillbringat avsevärd tid för sig själv uppe på berget i bön till sin Fader. Eftersom denna händelse inträffade kort efter det att Johannes döparen hade blivit halshuggen av Herodes Antipas och strax före den judiska påskhögtid som markerade början på det sista året av Jesu jordiska tjänst, hade Jesus säkert mycket att tala om i sin personliga bön till sin Fader.

Jämsides med de fyra vaktpassen använde judarna också en indelning av natten i tolv timmar. För att kunna föra Paulus välbehållen till Caesarea befallde militärbefälhavaren Klaudius Lysias sina officerare att göra redo 470 soldater ”vid tredje timmen” samma natt. (Apostlagärningarna 23:23, 24) I skydd av mörkret kunde Paulus sedan utan risk föras bort från Jerusalem.