Några av de hetaste debatterna om Bibelns äkthet rasade i Tyskland. Där var det en ung professor som lämnade sitt bekväma akademiska liv för att bege sig i väg på en resa som skulle leda honom till ett av de största fynden av bibliska handskrifter i historien. Han hette Konstantin von Tischendorf och var en bibelforskare som inte anslöt sig till den högre bibelkritiken. Det ledde till att han framgångsrikt kunde försvara bibeltextens äkthet. Hans första resa till Sinaiöknen 1844 var mycket framgångsrik. Då han var i ett kloster tittade han av en händelse i en korg med material som skulle slängas och fann då ett gammalt exemplar av den grekiska Septuaginta-översättningen av de hebreiska skrifterna i Bibeln – det äldsta som någonsin hade hittats!

Tischendorf var överlycklig, och han lyckades få med sig 43 blad. Han var övertygad om att det fanns fler, men när han kom dit igen 1853 fann han bara ett fragment. Var fanns de övriga? Eftersom hans pengar hade tagit slut, försökte han hitta en välbärgad sponsor som skulle kunna hjälpa honom. Han beslöt sig för att lämna sitt hemland igen och fortsätta sitt sökande efter gamla handskrifter, men innan han begav sig i väg, vände han sig till tsaren i Ryssland.

Tsaren visar intresse

Tischendorf kan mycket väl ha undrat hur han, en protestantisk bibelforskare, skulle bli mottagen i Ryssland, detta stora land där många tillhörde ryska ortodoxa kyrkan. Lyckligtvis genomgick Ryssland då en tid av förändringar och reformer. Man lade stor vikt vid utbildning, och det ledde till att det kejserliga biblioteket i Sankt Petersburg grundades 1795 av kejsarinnan Katarina II (också känd som Katarina den stora). Det var landets första offentliga bibliotek, och där fanns en stor mängd tryckt information som miljoner människor kunde ta del av.

Det kejserliga biblioteket hyllades som ett av de finaste biblioteken i Europa, men det hade en brist. Femtio år efter det att det hade grundats innehöll det endast sex hebreiska handskrifter. Det kunde inte hålla jämna steg med ryssarnas växande intresse för studiet av bibelöversättningar och av de språk som Bibeln var skriven på. Katarina II hade sänt lärda till europeiska universitet för att de skulle studera hebreiska. När dessa lärda kom tillbaka, började hebreiska språkkurser ledas vid större prästseminarier i ryska ortodoxa kyrkan, och för första gången började ryska bibelforskare göra en noggrann översättning av Bibeln från hebreiska till ryska. Men de saknade pengar och mötte dessutom motstånd från konservativa ledare i kyrkan. Tiden för sann upplysning hade ännu inte börjat för dem som sökte kunskap i Bibeln.

Tsar Alexander II insåg snabbt värdet av det som Tischendorf tänkte göra och erbjöd honom finansiellt stöd. Trots att en del motstod Tischendorf svartsjukt och fanatiskt, kom han tillbaka från sin resa till Sinai med resten av de blad av handskriften som innehöll Septuaginta.a Den kom senare att kallas Codex Sinaiticus och är fortfarande en av de äldsta bibelhandskrifter som finns. När Tischendorf kom tillbaka till Sankt Petersburg skyndade han sig till tsarens residens, det kejserliga vinterpalatset. Han föreslog att tsaren skulle stödja ”ett av de största projekten någonsin när det gäller att främja ett analytiskt studium av Bibeln” – nämligen publicerandet av en tryckt utgåva av den nyligen funna handskriften, som senare fick en plats i det kejserliga bibliotekets samlingar. Tsaren gick villigt med på det, och en jublande glad Tischendorf skrev senare: ”Försynen har gett vår generation ... den sinaitiska bibeln, för att den skall ge oss ett fullständigt och klart ljus över vad den verkliga texten i Guds skrivna ord säger och för att den skall hjälpa oss att försvara sanningen genom att fastställa dess autentiska form.”

[Bilder på sidan 11]

Konstantin von Tischendorf (i mitten)