Tungomålstalande

Definition: En särskild förmåga som vissa av lärjungarna i den första kristna församlingen fick genom den heliga anden och som gjorde det möjligt för dem att predika eller på annat sätt förhärliga Gud på ett annat språk än deras eget.

Säger Bibeln att alla som har Guds ande skulle ”tala med tungor”?

1 Kor. 12:13, 30: ”Genom en enda ande blev vi ... i sanning alla döpta in i en enda kropp. ... Inte har väl alla gåvor att läka? Inte talar väl alla tungomål?” (Se också 1 Korinthierna 14:26.)

1 Kor. 14:5: ”Nu ville jag gärna att ni alla talade med tungor, men jag föredrar att ni profeterar. Ja, den som profeterar är större än den som talar med tungor, såvida han inte översätter, för att församlingen må få uppbyggelse.”

Är det tungomålstalande som förekommer i vår tid av samma slag som det som förekom bland de kristna under det första århundradet?

De andens mirakulösa gåvor som förekom under det första århundradet, däribland förmågan att ”tala med tungor”, bekräftade att Guds ynnest hade överflyttats från den judiska formen av tillbedjan till den nyligen upprättade kristna församlingen. (Hebr. 2:2—4) Eftersom detta syfte fullgjordes under det första århundradet, är det då nödvändigt att bevisa samma sak om och om igen i vår tid?

Förmågan att ”tala med tungor” satte under det första århundradet fart på det internationella arbetet med att vittna som Jesus hade gett sina efterföljare i uppdrag att utföra. (Apg. 1:8; 2:1—11; Matt. 28:19) Är det så de som ”talar med tungor” brukar denna förmåga i vår tid?

När de kristna under det första århundradet ”talade med tungor”, förstod de som kunde dessa språk vad de kristna sade. (Apg. 2:4, 8) Är det inte så att tungomålstalandet i vår tid i allmänhet innebär ett extatiskt utbrott av obegripliga ljud?

Bibeln visar att församlingarna under det första århundradet skulle begränsa tungomålstalandet till två eller tre personer vid varje möte; de skulle tala ”en i sänder”, och om det inte fanns någon uttolkare eller översättare närvarande skulle de tiga. (1 Kor. 14:27, 28, 1981) Är det så det går till i vår tid?

Känns de sanna kristna i vår tid igen på förmågan att ”tala med tungor”?

Joh. 13:35: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.”

1 Kor. 13:1, 8: ”Om jag talar människors och änglars tungomål men inte har kärlek, då har jag blivit en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra.”

Jesus sade att helig ande skulle komma över hans efterföljare och att de skulle vara vittnen om honom till jordens mest avlägsna del. (Apg. 1:8) Han gav dem anvisningen: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna.” (Matt. 28:19) Han förutsade också att ”dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14) Vilka utför i vår tid detta arbete, både som grupp och som individer? Var det inte detta vi skulle söka efter, enligt vad Jesus sade, som tecknet på att en viss grupp människor har helig ande?

Skall tungomålstalandet fortsätta tills det som är ”fullkomligt” kommer?

I Första Korinthierna 13:8 omnämns flera mirakulösa gåvor — profeterandet, tungomålstalandet och kunskapen. I 1 Kor. 13 vers 9 omnämns återigen två av dessa gåvor — kunskapen och profeterandet — med orden: ”Vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk” (1917), eller som det sägs i 1981: ”Vår kunskap är begränsad [ofullkomlig, RS] och den profetiska gåvan är begränsad [ofullkomlig, RS].” I 1 Kor. 13 vers 10 sägs det sedan: ”Men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.” (1917) Ordet ”fullkomligt” är översatt från det grekiska ordet tẹ·lei·on, som för tanken till något som är fullvuxet, fullständigt eller fullkomligt. Här återger Ro, By och NV det med ”fullständigt”, och Bo Giertz har i sin översättning återgett det med ”helt”. Lägg märke till att det inte är tungomålstalandets gåva som sägs vara ”begränsad”, ”ofullkomlig”, ”ett styckverk” eller ”styckevis” (NV). Det är ”profeterandet” och ”kunskapen” som sägs vara det. Trots att de första kristna hade dessa mirakulösa gåvor, hade de med andra ord endast en ofullkomlig eller begränsad förståelse av Guds uppsåt. Men när profetiorna gick i uppfyllelse, när Guds uppsåt fullbordades, då skulle det ”som är fullkomligt” eller fullständigt komma. Det är således helt uppenbart att detta ställe inte behandlar hur länge tungomålstalandets gåva skulle fortsätta att finnas kvar.

Bibeln visar emellertid hur länge tungomålstalandets gåva skulle finnas kvar bland de kristna. Enligt Bibelns redogörelse förmedlades alltid denna gåva och andra andens gåvor genom Jesu Kristi apostlars handpåläggning eller i deras närvaro. (Apg. 2:4, 14, 17; 10:44—46; 19:6; se också Apostlagärningarna 8:14—18.) I och med att apostlarna och de som på det sättet hade fått de mirakulösa gåvorna dog, måste således dessa mirakulösa gåvor som var ett resultat av Guds andes verksamhet ha upphört. En sådan uppfattning stämmer med syftet med dessa gåvor, enligt vad som sägs i Hebréerna 2:2—4.

Visar inte Markus 16:17, 18 (1981) att förmågan att ”tala nya tungomål” skulle vara ett kännetecken på dem som tror?

Man bör lägga märke till att dessa verser inte bara talar om att man skulle ”tala nya tungomål”, utan också om att man skulle ta ormar med sina händer och dricka dödligt gift. Uppmuntrar alla de som ”talar med tungor” också till att man skall praktisera detta?

Kommentarer som visar varför dessa verser inte godtas av alla bibelforskare kan man finna på sidan 141, under rubriken ”Helbrägdagörelse”.