TROLOVNING

Ömsesidig överenskommelse om giftermål. Bland hebréerna var det i regel parets föräldrar, i synnerhet fäderna, som avtalade om äktenskapet. (1Mo 24:1–4; 38:6; 21:21) Man tog ofta hänsyn till den unge mannens önskemål. (Dom 14:2) En flicka som fick ärva efter sin far därför att han hade dött utan att efterlämna några söner kunde gifta sig med vem hon ville förutsatt att det var med någon från samma stam. (4Mo 36:6) I fallet med Isak var det i själva verket Jehova som valde bruden. (1Mo 24:50, 51) Det var vanligtvis brudgummens föräldrar eller hans far som valde ut bruden och framställde ett giftermålsanbud. Sedan följde trolovningen. Detta var ett formellt förfarande som innebar att brudens föräldrar handlade på brudens vägnar och brudgummen ofta representerades av en av sina vänner. (1Mo 24:1–4; Joh 3:29)

En viktig del av överenskommelsen var fastställandet av brudpriset. Det hebreiska ordet för brudpris (mọhar) förekommer tre gånger i Bibeln. (1Mo 34:12; 2Mo 22:16, 17; 1Sa 18:25) Brudpriset betalades i regel till föräldrarna. När det gäller Rebecka gav Abrahams tjänare ”dyrbarheter” åt hennes mor och åt hennes bror Laban, som hade en framträdande roll i samband med överenskommelsen. (1Mo 24:53) Brudpriset kunde också betalas i form av tjänster. (1Mo 29:15–30; Jos 15:16) Av 2 Moseboken 22:16, 17 framgår det att om en flicka blev förförd skulle brudpriset betalas till hennes far som ersättning för kränkningen, även om fadern inte tillät den skyldige att gifta sig med henne. Ibland fick bruden en ”avskedsgåva”, och det hände också att hon i likhet med Rebecka fick gåvor i samband med trolovningen. (1Ku 9:16; Jos 15:17–19; 1Mo 24:53)

Hebréerna betraktade trolovade personer som om de redan var gifta, även om de inte levde tillsammans förrän efter bröllopsceremonin. (1Mo 19:8, 14; Dom 14:15, 16, 20)

Bland judarna ansågs trolovningen vara så bindande att om giftermålet inte blev av – på grund av att brudgummen ändrade sig eller av någon annan orsak – kunde den unga kvinnan inte gifta sig med någon annan förrän hon i juridisk bemärkelse var fri att göra det, dvs. sedan ett skilsmässointyg hade utfärdats. (Mt 1:19) Om en trolovad flicka begick otukt med en annan man, dömdes hon till döden som äktenskapsbryterska. (5Mo 22:23, 24) Om en man hade sexuellt umgänge med en tjänarinna som var bestämd för en annan man men ännu inte frigiven, ansågs båda vara skyldiga och straffades. De skulle emellertid inte straffas med döden, eftersom hon ännu inte var frigiven. (3Mo 19:20–22)

En trolovad man var frikallad från militärtjänst. (5Mo 20:7)

Bibeln nämner ingenting om hur gammal man måste vara vid trolovningen. I nutidens Mellanöstern är det inte ovanligt att flickor gifter sig i 16-årsåldern, ibland ännu tidigare. Talmudister förbjöd en pojke att gifta sig om han var yngre än 13 år och en dag och en flicka om hon var yngre än 12 år och en dag.

I regel förflöt det inte flera år mellan trolovningen och bröllopet, även om det ibland var nödvändigt att det gick en viss tid innan brudgummen kunde betala det fastställda priset eller utföra den önskade tjänsten. När det gäller Jakob var trolovningstiden sju år, och under den tiden tjänade han för att få Rakel men fick i stället Lea. Sedan väntade han ytterligare en vecka innan han fick Rakel. Därefter fortsatte han att tjäna Laban i ytterligare sju år för henne. (1Mo 29:20–28)

En kristen bör betrakta ett löfte som bindande, och i samband med en förlovning bör han följa den princip som uttalades av Jesus: ”Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej; ty det som är utöver detta är från den onde.” (Mt 5:37) Jakob uttryckte samma princip: ”Låt ert ja betyda ja, och ert nej, nej, för att ni inte skall drabbas av dom.” (Jak 5:12)

Kristi brud. Jesus Kristus väntar på att bli förenad med sin brud, den kristna församlingen, som är hans kropp. (Ef 1:22, 23) Vid pingsten år 33 v.t. fick de första medlemmarna av brudklassen del av helig ande och den mirakulösa gåvan att kunna tala i tungor. Detta kan liknas vid de gåvor som gavs i samband med en trolovning, eftersom den heliga anden för Kristi andliga brud var ett ”förskott” på arvet, ”för att Guds särskilda egendom skall kunna frigöras genom en lösen, till hans härliga pris”. (Ef 1:13, 14) När aposteln Paulus talade om dem som han hade gett sanningen om Kristus och hjälpt att bli kristna sade han att han hade lovat dem i äktenskap åt Kristus, och han uppmanade dem att bevara sin renhet som ”en ren jungfru” inför Kristus. (2Kor 11:2, 3) De som har lovats i äktenskap åt Kristus betraktas så länge de är på jorden som trolovade och är inbjudna till kvällsmåltiden vid Lammets bröllop. (Upp 19:9)