Finns det någon biblisk grund för den muntliga Torah?

16, 17. a) Vad tror somliga angående en muntlig lag? b) Vad antyder Bibeln om en muntlig lag?

¹⁶ Somliga tror att Mose fick motta en ”muntlig Torah” förutom den ”skrivna Torah”. Enligt denna tro gav Gud anvisning om att vissa bud inte skulle skrivas ner, utan i stället vidarebefordras muntligt från generation till generation och så bli bevarade enbart genom muntlig tradition. (Se rutan på sidan 10.) Bibelns skildring visar emellertid klart att Mose aldrig blev befalld att vidarebefordra en muntlig lag. Andra Moseboken 24:3, 4 berättar: ”Mose gick och upprepade för folket alla HERRENS bud och alla föreskrifter; och allt folket svarade med en röst och sade: ’Alla de ting som HERREN befallt vill vi göra!’” Sedan ”skrev [Mose] ner alla HERRENS bud”. Vidare får vi veta i 2 Moseboken 34:27: ”Och HERREN sade till Mose: Skriv ner dessa bud, för i enlighet med dessa bud sluter jag ett förbund med dig och med Israel.” En oskriven muntlig lag hade ingen uppgift att fylla i det förbund som Gud slöt med Israel. (Se rutan på sidan 8.) Ingenstans i Bibeln nämns det om någon muntlig lag.d För övrigt står dess läror i strid med Skrifterna och bidrar till missuppfattningen att Bibeln motsäger sig själv. (Se rutan på sidan 22.) Men det är människan, och inte Gud, som är ansvarig för denna förvirring. — Jesaja 29:13. (Se rutorna på sidorna 20 och 21.)

[Ruta på sidan 8]

VAR FANNS DEN MUNTLIGA LAGEN ...

... när Mose återgav alla Guds bud för hela nationen Israel? Nationen samtyckte sedan till att göra efter det som han hade återgett, och därefter ”skrev [Mose] ner alla HERRENS bud”. — 2 Moseboken 24:3, 4, kursiverat av oss.

... när Josua församlade Israels nation efter det att de gått in i det utlovade landet och på nytt läste för dem alla de ord som de hade samtyckt till att göra efter? ”Inte ett ord av allt det som Mose hade påbjudit underlät Josua att läsa inför hela Israels församling.” — Josua 8:35, kursiverat av oss.

... när den försvunna ”Moses lagbok” hittades medan templet renoverades i kung Josias dagar? När Josia hörde innehållet läsas upp, rev han sönder sina kläder i sorg, för han insåg att Lagen inte hade efterlevts enligt det som var skrivet i generationer. Han gjorde sedan anordningar för att fira påsken, som inte hade firats på rätt sätt under hela den period då kungarna regerade och inte heller på domarnas tid dessförinnan. Var fanns den ”troget vidarebefordrade” muntliga lagen under dessa hundratals år? Om den hade existerat, skulle upplysningarna aldrig ha glömts bort. Endast med hjälp av en omsorgsfullt bevarad skriven redogörelse kunde nationen vända om till att göra Guds vilja på rätt sätt. — 2 Kungaboken 22:8—23:25.

... när profeten Jeremia tillkännagav: ”Från den minste till den störste är de alla giriga efter vinning; präst och profet i lika mån, de handlar alla falskt”? (Jeremia 6:13) Under en stor del av Israels nations historia var det så det andliga tillståndet var bland nationens ledare, speciellt prästerna, som hade ansvaret att undervisa i Lagen. (Malaki 2:7, 8) Skrivna redogörelser talar för sig själva, men kunde man lita på att människor som var så trolösa troget skulle bevara en muntlig tradition?

... under de mer än tusen år då de hebreiska skrifterna nedtecknades? Från Mose till Malaki finns ingenting omnämnt om en sådan muntlig lag. Först flera hundra år senare, under rabbiernas period, när motstridiga religiösa sekter kämpade om att få kontroll och herravälde över den judiska nationen, finner vi något sådant omnämnt. Motbevisar inte dessa hundratals år av tystnad om saken och de inspirerade skrifternas vittnesbörd påståendet att det någonsin har funnits en sådan inspirerad muntlig lag?

[Ruta på sidan 10]

HAR TORAH ”SJUTTIO ANSIKTEN”?

I ISRAEL i dag är det inte ovanligt att höra människor citera ett välkänt judiskt uttalande — ”Det finns sjuttio ansikten hos Torah”. Med det menar man att man tror att skrifterna kan tolkas på många olika, och även motstridiga, sätt. Man anser att det här gäller både den skrivna Lagen och den så kallade muntliga lagen. The Encyclopedia of Judaism kommenterar: ”Den muntliga lagen är inte en slutgiltig kodex; den innehåller många skiljaktiga och till och med motstridiga uppfattningar. Beträffande dessa sade de vise: ’De är alla den levande Gudens ord.’” (Sidan 532) Men är det rimligt att tro att Gud skulle inspirera motstridiga och skiljaktiga uppfattningar? Hur gick det till att sådana motsägelser blev accepterade?

Under hela den period då de hebreiska skrifterna skrevs (o. 1513— o. 443 f.v.t.) redde Guds förordnade representanter ut kontroverser, och mycket ofta understöddes de av Gud själv genom en manifestation av hans kraft eller genom att han uppfyllde profetior som han hade gett dem att uttala. (2 Moseboken 28:30; 4 Moseboken 16:1—17:15 [16:1—50, NV]; 27:18—21; 5 Moseboken 18:20—22) Om någon på den tiden lärde ut motstridiga förklaringar och uttolkningar, betraktades han inte som en lärd man, utan som en avfälling. Gud varnade hela nationen: ”Var noggranna med att följa endast det som jag ålägger er; ni skall varken lägga till något eller ta bort något.” — 5 Moseboken 13:1 (12:32, NV).

Med tiden ägde en väsentlig förändring rum i Israels nations tänkesätt. Fariséerna, som blev framstående inom judendomen under det första århundradet v.t., omfattade lärorna i den ”muntliga Torah”, som de hade utvecklat två hundra år tidigare. De lärde att Gud, förutom att han gav Israels nation en skriven lag vid Sinais berg, också vid samma tillfälle överlämnade åt dem en muntlig lag. Enligt denna tro uttolkade och klargjorde denna inspirerade muntliga lag olika detaljer i den skrivna Lagen, detaljer som Gud avsiktligt hade uppmanat Mose att inte skriva ner. Den muntliga lagen skulle inte skrivas ner, utan skulle vidarebefordras endast muntligen, från mästare till lärjunge, från generation till generation. Den gav därför särskild myndighet åt fariséerna, som betraktade sig själva som denna muntliga traditions väktare.g

Efter det andra templets förstöring år 70 v.t. fick denna syn som fariséerna hade överhanden, och judendomen blev en form av religion som dominerades av rabbierna, något som inte förekommit tidigare.h I och med att rabbierna blev tongivande i stället för prästerna och profeterna blev den muntliga lagen judendomens nya medelpunkt. The Encyclopedia of Judaism säger om detta: ”Den muntliga Torah kom att betraktas som betydelsefullare än den skrivna Torah, eftersom förklaringen och förståelsen av den senare var beroende av den förstnämnda.” — 1989, sidan 710.

Allteftersom rabbierna vann prestige och traditionerna ökade i mängd, avlyftes förbudet mot att skriva ner denna muntliga lag. I slutet av 100-talet och början av 200-talet v.t. upptecknade Judah Ha-Nasi (135—219 v.t.) systematiskt dessa rabbinska muntliga traditioner i ett verk som kallas Mishnah. Tillägg som gjorts senare kallas Tosefta. Rabbierna i sin tur såg ett behov att ge kommentarer till Mishnah, och dessa uttolkningar av den muntliga traditionen blev grunden till en omfattande samling böcker som kallas Gemara (vilka sammanställdes under 200- till 400-talet v.t.). Tillsammans kom dessa verk att bli kända som Talmud. Ända fram till våra dagar har man fortsatt att kommentera alla dessa rabbinska uppfattningar. Eftersom det är omöjligt att få alla dessa vitt skilda åsikter att harmoniera, är det då så konstigt om många föredrar att se ”sjuttio ansikten hos Torah”?

[Fotnoter]