Berättelsen i Första Moseboken beskriver hur en del av människorna efter den stora översvämningen förenade sig i ett projekt som gick stick i stäv mot Guds vilja, som hade blivit omtalad för Noa och hans söner. (1Mo 9:1) I stället för att sprida ut sig och ”uppfylla jorden” beslöt de sig för att centralisera det mänskliga samhället och bosätta sig på en plats som kom att kallas Shinars slätter i Mesopotamien. Platsen skulle tydligtvis också bli ett religiöst centrum med ett torn som skulle användas för religiösa ändamål. (1Mo 11:2–4)

Den allsmäktige Guden satte emellertid stopp för människornas övermodiga planer och samarbete genom att skapa förvirring i deras gemensamma språk. Det här gjorde det omöjligt för dem att fullfölja projektet på ett organiserat sätt, och följden blev att de skingrades över hela jorden.

Den gren av språkvetenskapen som ägnar sig åt jämförande språkforskning för i allmänhet ihop språken till ”familjer”. I de flesta fall har man inte kunnat identifiera de olika språkfamiljernas ”moderspråk”. Man har över huvud taget inte funnit några tecken på att de tusentals språk som nu talas alla skulle komma från ett gemensamt ”urspråk”. Den bibliska berättelsen säger inte att alla språk har utvecklats från hebreiskan. I förteckningen över folkslag i 1 Moseboken, kapitel 10, nämns ättlingarna till Noas söner (Sem, Ham och Jafet), och alla grupper nämns ”enligt deras släkter, enligt deras språk, i deras länder, enligt deras nationer”. (1Mo 10:5, 20, 31, 32) Det verkar därför som om Jehova Gud, då han genom ett underverk skapade förvirring i människornas språk, inte gav dem olika hebreiska dialekter, utan helt nya språk, vart och ett med möjligheter att ge uttryck åt alla sidor av människans känslor och tankar.

När Gud hade skapat förvirring i språket för dem som byggde i Babel hade de inte längre ”ett enda ordförråd” (1Mo 11:1), och de hade inte heller en gemensam grammatik, gemensamma regler för hur ord böjs och kombineras. Professor S. R. Driver säger: ”Det är inte bara grammatik och rotord som skiljer språken åt, utan också ... det sätt på vilket man sätter ihop begrepp till meningar. Människor som tillhör olika folkgrupper tänker inte på samma sätt, och därför blir meningsbyggnaden i språken olika.” (A Dictionary of the Bible, utgiven av J. Hastings, 1905, bd IV, sid. 791) De olika språken fordrar alltså olika tankemönster, vilket gör det svårt att lära sig ett nytt språk, eftersom man måste lära sig att tänka på det nya språket. (Jfr 1Kor 14:10, 11.) Av samma skäl kommer en ordagrann översättning av något som sagts eller skrivits på ett främmande språk ofta att verka ologisk och kanske till och med obegriplig. Det tycks därför vara så att Jehova Gud i samband med språkförbistringen i Babel först utplånade tornbyggarnas gemensamma språk ur deras minne. Sedan försåg han dem inte bara med ett nytt ordförråd utan också med ett nytt tankemönster, så att varje språkgrupp fick en helt ny grammatik. (Jfr Jes 33:19; Hes 3:4–6.)

En del språk, till exempel kinesiskan, är monosyllabiska, dvs. innehåller huvudsakligen enstaviga ord. I många andra språk är det däremot vanligt att nya ord bildas genom att ordstammar förbinds med varandra och/eller med förstavelser och ändelser. I vissa språk är ordens ordningsföljd i en mening mycket viktig, men i andra språk spelar ordföljden inte någon större roll. I en del språk har verben flera konjugationer (böjningsformer), medan de i andra språk, till exempel kinesiskan, knappast har några alls. Man skulle kunna nämna en rad andra skillnader som var och en kräver en anpassning i tänkesättet, något som ofta ställer stora krav på dem som försöker lära sig ett nytt språk.

De ursprungliga språk som kom till när Gud ingrep i Babel utvecklades uppenbarligen till olika dialekter, och dialekterna utvecklades i många fall till självständiga språk. De besläktade språkens relation till varandra och till moderspråket blev med tiden nästan omöjlig att urskilja. Till och med bland Sems avkomlingar, som av allt att döma inte var med bland folket i Babel, började man efter hand tala andra språk förutom hebreiska, nämligen arameiska, akkadiska och arabiska. Historiskt sett är det många faktorer som har bidragit till att språken förändrats: isolering på grund av avstånd eller geografiska hinder, krig och erövringar, brutna kommunikationer och invandring av folkslag som talat andra språk. Sådana faktorer har medverkat till att forntida större språk har delats upp i mindre, att vissa språk delvis har gått upp i varandra och att andra språk helt har dött ut och ersatts av invaderande erövrares språk.

Denna beskrivning stämmer med språkforskarnas resultat. I The New Encyclopædia Britannica (1985, bd 22, sid. 567) sägs det: ”De äldsta vittnesbörden om ett skriftspråk, de enda lingvistiska fossil människan kan hoppas få tag i, sträcker sig inte längre tillbaka i tiden än cirka 4 000 eller 5 000 år.” I en artikel i Science Illustrated för juli 1948 (sid. 63) heter det: ”Äldre former av de språk vi känner till i våra dagar var mycket svårare än de moderna språken. ... Människan tycks inte ha börjat med ett enkelt språk och gradvis gjort det mera komplicerat, utan hon tycks snarare ha fått fatt på ett mycket invecklat språk någonstans i det okända förflutna och så småningom förenklat det till de moderna språkformerna.” Språkforskaren dr Mason påpekar också att ”uppfattningen att naturfolk frambringar en rad grymtningar och inte kan ge uttryck åt många av de ’civiliserade’ begreppen är mycket felaktig”. Han tillägger att ”många av de språk som talas av folk som är analfabeter faktiskt är långt mera invecklade än vår tids europeiska språk”. (Science News Letter, 3 september 1955, sid. 148) Det finns alltså en rad vittnesbörd som talar emot tanken att människans språk skulle ha uppkommit genom en evolution.

En forskare i orientaliska språk, sir Henry Rawlinson, har sagt följande om den plats varifrån språken i forntiden började breda ut sig: ”Om vi uteslutande skulle låta oss ledas av de språkliga stigarnas vägskäl och inte alls beaktade Bibelns berättelse, skulle vi ändå komma fram till att Shinars slätter var det centrum varifrån de olika grenarna har strålat ut.” (The Journal of the Royal Asiatic Society of Great Britain and Ireland, London 1855, årg. 15, sid. 232)