Religiösa traditioner — Är de förenliga med sann tillbedjan?

”SALGA, salga, salga!” (”Kom ut, kom ut, kom ut!”) Detta klagande rop skär genom nattmörkret på en kyrkogård på ön Janitzio i sjön Pátzcuaro i Mexico. Det är en gudfruktig taraskindian som anropar sina döda släktingar med hjälp av en skriven bön. ”Må den heliga rosenkransen bryta de bojor som binder er”, ber han.

Det är de dödas dag. Från de tidiga morgontimmarna har kvinnor och barn prytt familjegravarna med blomblad och dekorerade träramar. De har placerat offergåvor bestående av frukter och bakverk framför gravarna. Och nu trotsar de nattkylan för att recitera böner eller under tystnad vaka vid graven i det svaga ljuset från tusentals flämtande ljus som tänts för de dödas skull.

Denna scen, som för en utomstående kan förefalla egendomlig eller rentav bisarr, är för dessa människor en gammal och ärevördig religiös tradition: det katolska firandet av Alla själars dag. I många latinamerikanska länder flockas tusentals troende traditionsenligt till kyrkogårdarna och frambär skrivna böner och gåvor för sina döda anförvanter.

I Latinamerika är också många traditioner förknippade med religiösa bilder och beläten. Bilder av Kristus och Maria är mycket vanliga och pryder de flesta hem och butiker. Om du kliver på en buss, så kommer du säkert att finna små bilder av Maria uppsatta ovanför förarstolen. Små statyer av Maria, prydda med blinkande kulörta lyktor i stället för ljus, finns till och med uppsatta över mittgången i bussen.

I Colombia kan man i många städer se jättelika statyer av Kristus och Maria stirra ner på människorna från höga berg. Det berömda berget Monserrate kröns av en kyrka som är full av vördade bilder. Under vissa heliga veckor beger sig tusentals av Bogotás invånare upp till denna bergstopp, somliga krypande på sargade och blödande knän.

Helgonbilder, krucifix, kyrkliga högtider — allt sådant är en del av de religiösa traditioner som har blivit ett vedertaget levnadssätt för människor över hela världen. Dessa traditioner har gått i arv från generation till generation, och människor betraktar dem många gånger som heliga.

Att tillbe Gud i sanning?

Även om de flesta människor kanske aldrig ifrågasätter dessa traditioner, kan de för många som bekänner sig till den kristna läran utgöra ett verkligt dilemma. Trots allt sade ju Jesus Kristus själv: ”De sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning.” (Johannes 4:23) Men många religiösa traditioner härstammar faktiskt från, eller påminner åtminstone i hög grad om, icke-kristna religiösa riter. Alla själars dag är till exempel praktiskt taget identisk med den buddistiska högtiden ”ullambana”, en dag som ägnas åt ”uttryck av sonlig vördnad för avlidna förfäder och andarnas frigörelse från denna världens slaveri”. (The New Encyclopœdia Britannica) Kan man verkligen säga att de som följer sådana traditioner tillber Gud i sanning?

Somliga hävdar att dessa traditioner helgats genom att upptas av kyrkan. Så här uttryckte sig andra Vatikankonsiliet år 1965: ”Det är inte enbart genom de heliga Skrifterna som Kyrkan skaffar sig visshet om allting som har uppenbarats. Såväl den heliga traditionen som de heliga Skrifterna måste således accepteras och vördas med samma känsla av hängivenhet och aktning.”

Men hur är det då om det finns vissa fundamentala motsättningar mellan människogjorda traditioner och Guds inspirerade ord? För att få svar på denna fråga skall vi granska dessa traditioner i ljuset av bibelns råd och anvisningar.

Religiösa traditioner och bibeln

”NI [GÖR] Guds ord ogiltigt genom er tradition.” Den som yttrade dessa ord var ingen mindre än Jesus Kristus. (Markus 7:13) I likhet med många människor i våra dagar höll judarna på Jesu tid troget fast vid ett komplicerat mönster av regler och sedvänjor. Och i likhet med många av våra dagars präster lade deras religiösa ledare större vikt vid dessa traditioner än vid bibeln.

För att ta ett exempel: Guds ord påbjöd uttryckligen att barn skulle hedra sina föräldrar. (2 Moseboken 20:12) Detta bud inbegrep naturligtvis förpliktelsen att bistå föräldrar som råkat i ekonomiska svårigheter. Med tiden utvecklades emellertid en tradition som gav judarna möjlighet att lättvindigt slingra sig undan denna skriftenliga förpliktelse. En självisk individ behövde bara lova att hans personliga egendom så småningom skulle doneras till templet genom att reservera den och förklara den som ”korban” — ett ord som betyder ”en gåva tillägnad Gud”. Även om judarna tydligen kunde fortsätta att använda denna korban för egen vinnings skull, kunde de skenheligt vägra att använda den för att hjälpa sina föräldrar. — Markus 7:9—12.

Jesus kritiserade emellertid denna och andra av judarnas ”heliga traditioner” och sade: ”Ni skrymtare, träffande profeterade Jesaja om er när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta håller sig långt borta från mig. Förgäves fortsätter de att dyrka mig, eftersom de såsom lärosatser lär ut människobud.’” — Matteus 15:3—9.

Kan en kristen, med tanke på Jesu ord, verkligen betrakta religiösa traditioner som jämbördiga med bibeln? Knappast. Oavsett hur starka känslor som kan vara förbundna med en viss sedvänja, är en kristen först och främst intresserad av om den är i harmoni med Guds ord eller inte. För att belysa detta skall vi nu betrakta några traditionella religiösa seder och bruk som beskrivs i den katolska boken Liturgy—An Elementary Course (Liturgi — en grundkurs) av teol. dr María A. Lombillo Clark. Låt oss se hur dessa traditioner står sig när de granskas i bibelns ljus.

[Ruta]

RELIGIÖST BRUK GUDS ORD

Befriad från fördärvbringande traditioner

Många populära religiösa traditioner behagar således inte Gud och är därför fördärvbringande. Det är emellertid intressant att lägga märke till vad aposteln Paulus skrev: ”Nu berömmer jag er, därför att ni i allting ... håller fast vid traditionerna alldeles som jag har låtit dem gå vidare till er.” (1 Korintierna 11:2) Dessa traditioner var emellertid sunda, nyttiga sedvänjor grundade på Guds ord — inte meningslösa ritualer av mänskligt ursprung. De ersatte den ”fruktlösa form av uppförande” som många under det första århundradet ”på traditionens väg” utövat innan de blivit kristna. — 1 Petrus 1:18.

På liknande sätt måste gudfruktiga personer i våra dagar skärskåda och förkasta varje tradition som visar sig vara oskriftenlig. Nog är vårt förhållande till Gud av långt större värde än människogjorda ritualer! Att förkasta oskriftenliga traditioner är naturligtvis inte lätt. Det kräver ofta att man förändrar hävdvunna beteendemönster. En ung man i Colombia var till exempel djupt invecklad i religiösa traditioner. Ända sedan barndomen hade han haft en brinnande önskan att bli präst i katolska kyrkan. Han brukade ofta ”leka mässa” tillsammans med sina systrar och till och med ta emot ”bikt” från dem. Längre fram blev han antagen vid en förberedande skola för blivande präster, och så småningom skrev han in sig vid ett katolskt universitet. Där kom han att bli ännu mer invecklad i religiösa traditioner.

En dag kom ett Jehovas vittne på besök till hans hem. Hans föräldrar gav inte vittnet någon större möjlighet att yttra sig, men det lilla som sades gjorde stort intryck på den här andligt sinnade unge mannen. Längre fram avtalade han i hemlighet om ett bibelstudium tillsammans med detta vittne. ”Min uppriktiga önskan”, berättar han, ”var att lära känna bibeln från en annan synvinkel utan att fördenskull byta religion. Jag hade en innerlig önskan att få tjäna Gud som präst och försöka påverka människors hjärtan. När jag hade studerat bibeln i en månad, började en svår kamp i mitt inre, eftersom jag märkte att kyrkans traditioner och ceremonier var oförenliga med Skriftens rena normer.”

Hans familj utövade påtryckningar på honom för att få honom att sluta upp att studera bibeln, och till sist blev han tvungen att flytta hemifrån. Trots detta säger han: ”Efter att ha studerat bibeln i två månader blev jag övertygad om att jag haft fel och lämnade därför universitetet och mitt arbete som lärare vid ett religiöst college och började predika från hus till hus. Nu är mitt liv helt förändrat och även mina vanor. Särskilt lycklig var jag den oförglömliga dag då jag blev döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova.” Den här unge mannen ägnar nu all sin tid åt att hjälpa andra att frigöra sig från traditioner som vanärar Gud.

Om du är en hängiven anhängare av religiösa traditioner, kan du också finna det nödvändigt att göra vissa förändringar. Dra dig till minnes vad Jesus en gång sade till den samaritiska kvinnan vid brunnen. Hon och hennes folk hade den hävdvunna sedvänjan att tillbe Gud på berget Gerissim. Jesus förklarade emellertid för henne att detta var en tradition som helt saknade värde och sade: ”Tro mig, kvinna: Den stund kommer, då ni varken på det här berget eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. ... De sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom.” — Johannes 4:19—23.

Är du en sådan person som ”Fadern söker”? Har du en brinnande önskan att tillbe Gud i sanning? Då är aposteln Paulus’ varning i Kolosserna 2:8 mycket passande: ”Var på er vakt, så att ingen fångar er med tomma och bedrägliga spekulationer, som grundar sig på mänskliga traditioner.” (Hedegård) Rätta dig i stället efter den sanna kristendomens läror, som kan ge dig evigt liv! — Johannes 17:3.