En livsfarlig kombination

”EN ALLVARLIG kris”, förklarade den amerikanske presidenten Bush. En ”skrämmande situation”, konstaterade den sydafrikanska tidningen The Star. ”En epidemi”, rapporterade U.S.News & World Report. ”Ett samhällets gissel”, sade en bekymrad privatperson.

Är det den fruktade virussjukdomen aids de talar om? Nej, de talar om ett annat plågoris, som för närvarande kräver fler dödsoffer än aids i de flesta länder. Vad är det? Följderna av en livsfarlig kombination: alkohol och bilkörning.

Världen över dödas omkring 300.000 personer i trafikolyckor varje år. Miljontals människor skadas, och tiotusentals av dessa får men för livet. De ekonomiska kostnaderna uppgår till många miljarder kronor om året. Alkoholrelaterade olyckor svarar för en stor del av dessa kostnader.

Under åren 1980—1990 har omkring 100.000 personer dött i aids i Förenta staterna. Men under samma tioårsperiod har omkring 250.000 människor fått sätta livet till i alkoholrelaterade trafikolyckor. Aids drabbar ofta människor som är direkt involverade i sexuell promiskuitet och intravenöst drogmissbruk. Men en alkoholpåverkad bilförare kanske inte bara dödar sig själv, utan också oskyldiga människor.

Kombinationen alkohol och bilkörning leder ofta till en mycket våldsam död för de intet ont anande offren, och detta i sin tur leder till att familjer splittras. Föräldrar förlorar sina barn, barn förlorar sina föräldrar, män förlorar sina hustrur, hustrur förlorar sina män.

Försök att stoppa flodvågen

Många försök har gjorts att stoppa denna flodvåg av förintelse. I USA har upplysningskampanjer organiserats av sådana gräsrotsorganisationer som RID (Remove Intoxicated Drivers, ung.: ”Bort med berusade bilförare”) och MADD (Mothers Against Drunk Drivers, ung.: ”Mödrarnas aktionsgrupp mot berusade bilförare”). En annan sådan är Stop-DWI (Stop-Driving While Intoxicated, ung.: ”Stopp — kör inte alkoholpåverkad”). Liknande organisationer finns också i andra länder. De hjälper till att bevaka offrens rättigheter och verkar för rättsliga reformer.

Myndigheterna har också intensifierat sina ansträngningar att sätta fast alkoholpåverkade bilförare med hjälp av exempelvis nykterhetskontroller. I vissa länder har man stiftat lagar som gör det straffbart att servera alkohol till personer som avser att köra bil. Man använder också affischer för att påminna bilförarna om gällande lagar.

Dödssiffrorna fortsätter att stiga

Trots alla dessa ansträngningar fortsätter antalet alkoholrelaterade dödsolyckor i trafiken att stiga världen utöver. I Brasilien dödas en person var 21:a minut — omkring 25.000 om året — i alkoholrelaterade olyckor. Det är omkring hälften av alla dödsfall i trafiken där i landet. I Storbritannien och Tyskland uppges omkring en femtedel av alla dödsolyckor i trafiken vara alkoholrelaterade. I Mexico, där antalet döda i trafiken årligen uppgår till 50.000, beror enligt flera källor hela 80 procent av dessa fall på ”den mänskliga faktorn”, och i de flesta fall är det fråga om rattfylleri, rapporterar den mexikanska tidningen El Universal.

I Sydafrika beräknas över 25 procent av alla trafikolyckor med dödlig utgång ha samband med alkohol. I Förenta staterna skadas årligen i genomsnitt 650.000 människor i alkoholrelaterade olyckor, därav cirka 40.000 allvarligt. Över 23.000 människor dödas — vilket motsvarar omkring hälften av alla dödsfall i trafiken.

Ett desperat försök att avskräcka människor från att köra bil i berusat tillstånd gjordes i staten Washington i USA, där man organiserade något som kom att kallas DWI Victims Panel — en konfrontationsgrupp bestående av olycksoffer och deras familjemedlemmar. Den har blivit ett led i det rättsliga förfarandet vid rattfyllerimål. Samma system används nu i många andra delar av landet. Syftet är att låta lagöverträdare konfronteras med de tragiska konsekvenserna av sitt oansvariga drickande. Den skyldige blir av domstolen dömd att lyssna till offren och deras familjemedlemmar för att tvingas inse vilket fruktansvärt högt pris som har fått betalas. Vakna! fick möjlighet att närvara vid ett sådant tillfälle.

[Bildkälla på sidan 4]

Dominic D. Massita, Sr./Accident Legal Photo Service of New York

Den skyldige konfronteras med offren

EN KONFRONTATION med Genesee County DWI Victims Panel i staten New York. Sex personer, förenade genom sin djupa sorg och med bilder av sina döda anförvanter i händerna, deltar i ett plågsamt försök att påverka personer som dömts för rattfylleri.

Här följer ett utdrag av deras kommentarer sammanställt av Vakna!

Offren

En far: ”Det här är vår son Eric. Han var en god son, humoristisk och glad. Nu är jag en bedrövad, sörjande far med en son som dog som 17-åring. I ett enda ögonblick krossades alla våra drömmar, vårt hopp för framtiden, vår kärlek — allt utplånades av en berusad bilförare.

Min hustru och jag går till kyrkogården. Det är det enda vi har att klamra oss fast vid. Vi läser Erics ord som finns ingraverade på gravstenen: ’Jag kommer att sakna er av hela mitt hjärta, och jag hoppas att vi inte kommer att vara långt borta från varandra. Om vi är det kommer jag att gråta, för jag ville aldrig säga farväl.’ Och vi vill inte heller säga farväl.”

En ung änka: ”Det här är min familj. En 22-årig man lämnade en bröllopsfest och påstod att han inte kände sig berusad. Han kom farande i sin pickup med hög hastighet på en mörk och för honom obekant väg. Han passerade en varningsskylt, men struntade i den, och fortsatte sedan förbi en stoppskylt och kolliderade med oss. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade med en tryckande smärta i bröstet. När jag med stor möda lyckats öppna ögonen, fick jag syn på min man som sjunkit ihop över ratten. Jag hörde min lilla baby gråta. Jag kommer ihåg att jag frågade: ’Vad har hänt?’

Ingen svarade. Min man, Bill, 31 år gammal, min äldste son, 6 år gammal, och mina tvillingpojkar, 4 år gamla, var alla döda. Mitt enda hopp var min lilla 9 månader gamla flicka, som fördes till sjukhus med svåra skallskador.

En dyster, regnig onsdagsmorgon begravdes min man och mina tre pojkar, medan jag själv låg på sjukhuset. Jag tänkte på de fyra kistorna, de fyra sargade kropparna — fyra personer som jag aldrig mer skulle få se, höra eller röra vid igen. Hur skulle jag orka leva vidare?

Min lilla dotter och jag var tvungna att börja ett nytt liv. Jag sålde vårt hus, eftersom jag inte kunde leva med minnena. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid tanken att min man och mina tre underbara pojkar ligger på kyrkogården. All min omsorg, oro och kärlek räckte inte för att skydda dem. Den smärta, besvikelse och tomhet som jag nu känner kan inte uttryckas i ord. De fick leva så kort tid.

Den person som tog min familjs liv var inte en förhärdad brottsling eller en alkoholist eller en återfallsförbrytare — bara en vanlig människa som var ute en kväll för att ha lite roligt. Jag har fått betala detta fruktansvärda pris därför att någon valde att köra fastän han hade druckit. Måtte detta aldrig hända dig eller någon du älskar.”

En mor: ”Min dotters namn är Rhonda Lynn. Hon skulle ha gått ut high school den 21 juni. Den 10 juni tog hon sin sista lektion i körskolan. Den dagen fattade två personer som hade varit ute och festat det okloka beslutet att köra bil. På ett ögonblick förvandlade de denna dag till den sista i Rhondas liv, liksom också i bilskollärarens och två av hennes klasskamraters.

Den eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal som meddelade att Rhonda hade råkat ut för en olycka. Min enda tanke var att jag måste vara hos henne. När jag kom fram till sjukhuset, ville inte personalen att jag skulle gå in och se på Rhonda. Men jag kände att jag var tvungen. Jag fick dem att ta bort lakanet som de hade lagt över henne. Hennes ansikte var så svullet och illa tilltygat. Jag stod där och tittade in i hennes vackra ögon och rörde vid hennes arm, men jag kunde inte hela hennes sargade kropp. Allt jag kunde göra var att smeka hennes vackra hår. Hon reagerade inte. Hon var död.

Jag hade sedan den svåra uppgiften att tala om för hennes far och hennes bröder att hon hade gått bort. Vårt liv är inte längre detsamma på grund av det fruktansvärda tomrum som hon har lämnat efter sig. Om vi bara kunde få krama om henne, hålla henne i vår famn, en enda gång till. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Det enda vi har kvar är minnena.”

En gärningsman

En ung man: ”Min berättelse skiljer sig från dem som ni hittills har hört. Min började för 23 månader sedan. Jag minns det som om det vore i går. Min flickvän skulle vara med i en bowlingtävling den kvällen, så jag beslöt mig för att ta några drinkar och se på när hon bowlade. Under de närmaste två och en halv timmarna drack jag fem eller sex glas öl. Jag tänkte att jag skulle vara förståndig och väntade därför en timme innan jag körde hem.

När jag hade kört i omkring 30 minuter stod det en ambulans på vägen, och mitt ute i vägen stod en man som dirigerade trafiken. Jag såg aldrig den mannen förrän det var för sent. Jag försökte väja och trampade på bromspedalen. När vindrutan krossades tänkte jag för mig själv: ’Måtte det vara ett rådjur eller en hund!’ Men innerst inne visste jag att det inte var det. Jag rusade ur bilen och böjde mig fram över honom och skrek: ’Mår du bra? Mår du bra?’ Han svarade inte. Jag minns att jag stod där böjd över honom och tittade på hans ansikte. Allt var så ohyggligt.

Poliserna kom fram och ställde en del frågor till mig. Sedan sade de: ’Du är väldigt samarbetsvillig, men du går konstigt och talar konstigt. Har du druckit?’ De tog med mig till polisstationen och gjorde ett alkoholtest. Det visade 0,8 promille [en olaglig alkoholkoncentration för bilförare i de flesta delar av USA]. Jag fattade inte att detta kunde hända mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle råka ut för något sådant. Men nu riskerade jag att åtalas för rattfylleri och vållande till annans död.

Om en månad skulle jag vara färdig med min lärarutbildning. Ni vet hur samhället betraktar lärare. De förväntar att de skall vara moraliskt oförvitliga. Det var vad jag hade kämpat för, och nu såg det ut som om jag skulle förlora alltsammans.

Jag dömdes till ett års skyddstillsyn, fick körkortet indraget i 19 månader, fick böta 250 dollar, tillbringade ett veckoslut i fängelse, fullgjorde 600 timmars samhällstjänst och fick genomgå en nio veckor lång kurs i alkoholfrågor. Jag minns också alla de gånger jag skälvande vaknade mitt i natten med bilden av den där mannens ansikte på näthinnan. Jag var också tvungen att gå tillbaka till mitt vanliga liv och träffa alla mina vänner och familjemedlemmar. Det verkade så kämpigt att fortsätta leva. Jag var inte säker på att det var värt besväret. Jag var tvungen att återgå till att undervisa och möta alla eleverna. Jag kunde inte låta bli att undra hur många av dem som visste vad jag hade gjort. Jag var också uppfylld av den ånger och skuld som jag kände mot mannens familj.

Den kväll olyckan inträffade var jag tvungen att göra det svåraste jag hade gjort i hela mitt liv — ringa till min mamma och säga till henne: ’Mamma, jag har dödat en människa i en bilolycka. Kan du köra mig hem?’ När hon kom slog vi armarna om varandra och bara grät. Jag vill inte att min värsta fiende skall behöva gå igenom det som jag har fått gå igenom. Att köra bil när man har druckit — det är ett problem som jag vill hjälpa till med. När ni lämnar detta möte, tänk då på oss. Glöm aldrig oss.”

Paneldiskussionen avslutas

Patricia Johnston, som fungerar som ordförande, avslutade paneldiskussionen med sin tragiska berättelse om hur hennes alkoholiserade far körde ihjäl sig. Hon sade: ”Om jag kunde buteljera allt det elände som alkohol förorsakar och servera det som en ’färdknäpp’, skulle det aldrig mer behövas sådana här projekt!”

Till sist undrade ordföranden om det var någon som ville fråga något. Det var ingen som hade några frågor. Men det var många som med tårar i ögonen sade: ”Jag kommer aldrig mer att köra bil när jag har druckit.”

Endast tiden kan utvisa i vilken utsträckning sådana projekt kan påverka återfallsfrekvensen för rattfyllerister. Men det som gör att problemet antar så skrämmande proportioner är det stora antal människor som kör bil trots att de är alkoholpåverkade och som aldrig ertappas.

Rapporter från Rättsstatistiska byrån vid amerikanska justitiedepartementet visade nyligen att närmare två miljoner personer blir fällda för trafiknykterhetsbrott under ett enda år. Men statistiken visade också att för varje rattfyllerist som blir fälld kan det finnas 2.000 fall som inte blir upptäckta, fall som när som helst kan ge upphov till dödsolyckor.

Vad har skapat den miljö som är en grogrund för sådana dödsbringande och oansvariga handlingar? Varför kan man inte, trots allvarliga försök, vinna kampen mot rattfylleriet? Låt oss se lite närmare på dessa frågor.

[Bild på sidan 7]

En gärningsman konfronteras med offer (bilden arrangerad)

Vems är felet?

”ATT bli berusad är helt acceptabelt” för många människor i samhället, förklarar Jim Vanderwood vid Mohawk Valley Council on Alcoholism i staten New York. Ja, tyvärr är det väl få som kan förneka att alkoholförtäring, även till övermått, är en integrerande del av samhället.

De flesta samhällen har under lång tid varit mycket toleranta mot ett regelbundet, och till och med omåttligt, drickande. Detta har tjänat som en uppmuntran för andra att efterlikna denna toleranta inställning. Som Vanderwood uttrycker det: ”Se bara på filmerna. Vi har alltid applåderat människor som kan dricka folk under bordet och sedan köra bil som den värste rallyförare. Det betraktas som rena egotrippen. Hur kommer man till rätta med en sådan inställning?”

Även om ansvaret naturligtvis främst vilar på dem som skadar andra människor genom att köra bil när de är alkoholpåverkade, måste således våra dagars toleranta och släpphänta samhällen med deras obalanserade inställning till alkohol också bära en del av skulden.

”Alkoholförtäring är inte bara något accepterat, utan också något som i högsta grad uppmuntras”, förklarar Jim Thompson, som sysslar med brottsförebyggande verksamhet. Han förklarade för Vakna!: ”Många idrottsevenemang är sammankopplade med alkoholindustrin, till exempel ölindustrin.” Han framhöll att den bästa TV-reklamen under många sådana evenemang är ”ölreklam, där samhällets alla lysande stjärnor propagerar för sitt favoritöl”.

En federal arbetsgrupp under ledning av förre chefen för den allmänna hälsovården i USA, C. Everett Koop, bojkottades av de amerikanska TV-bolagen och annonsörerna. Varför det? Därför att den tog upp problemet med alkohol i trafiken och den därmed sammanhängande skuldfrågan. Doktor Patricia Waller, som förestod arbetsgruppens informationsverksamhet, förklarade: ”Faktum är att vi [samhället] har skapat detta problem, och människor är dumma nog att duka under för alla de påtryckningar som vi har utsatt dem för ända sedan de var tillräckligt gamla för att kunna titta på TV. ’Men’, [säger samhället] ’vi bär inte ansvaret. Det är inte vårt problem.’”

Dagens ungdomar — morgondagens rattfyllerister

I vårt samhälle glorifieras drickandet på många olika sätt, till exempel genom TV, film och reklam. Det budskap som trumfas in i unga, lättpåverkade sinnen är: ”Du kan dricka alkohol och leva lyckligt i alla dina dagar.”

”Ett genomsnittsbarn kommer att se alkohol konsumeras 75.000 gånger på TV innan det uppnått laglig ålder för att själv dricka”, förklarar dr T. Radecki vid Nationalföreningen mot TV-våld i Förenta staterna. Den brittiske forskaren Anders Hansen bevakade det engelska TV-utbudet på bästa sändningstid och fann att 71 procent av alla icke-dokumentära program inbegrep scener med alkoholförtäring. Det förekom i medeltal 3,4 dryckesscener per timme och ”mycket få skildrade alkoholkonsumtion med mer specifika följder”, till exempel trafikolyckor och mord, sade Hansen beklagande.

Kolumnisten Colman McCarthy uttrycker det på följande sätt i The Washington Post: ”Bakom upptågen med ... gamla idrottsstjärnor som står i baren och blandar drinkar ligger annons- och reklamkampanjer som utformats så att barn fängslas och collegeungdomar drivs till att tro att alkoholförtäring, gärna i stora mängder, är nödvändig för det sociala välbefinnandet. Lita på ... grabbarna — om du inte tar dig ett glas, känner du dig utanför.”

I Sovjetunionen har man stora problem med trafiknykterheten. Somliga befattningshavare där i landet betvivlar emellertid att man kan ändra på dryckesvanorna. ”Det är djupt rotat i oss ryssar”, sade en tjänsteman. Detta kan visserligen vara sant, men många betraktar alkoholförtäring som en form av rekreation. Unga och lättpåverkade personer växer därför upp i en miljö som präglas av drickande.

J. Vanderwood förklarar att Förenta staterna har ”en ung dryckeskultur. Alkohol betyder baseboll, bowling, superbowl, happy hours. Om man skall koppla av, då tar man alkohol, och om man tar alkohol, då kopplar man av.” Han fortsätter: ”Man kan växa ifrån det stadiet om ens beroende inte är psykologiskt, sociologiskt eller fysiskt betingat.” Han säger emellertid varnande: ”En sak som forskningen lärt oss, och som är mycket väldokumenterat, är att om man börjar dricka större mängder alkohol när man är 14, 15 eller 16 år gammal, kan man utveckla ett beroende på mindre än ett år. Om man börjar i 20-årsåldern, tar det ett par år.”

Är det då så underligt att den främsta dödsorsaken bland amerikanska ungdomar i åldern 16—24 år är alkoholrelaterade trafikolyckor? Utan tvivel förhåller det sig på liknande sätt i många andra länder. Doktor Waller konstaterar således att samvetsgranna föräldrar som försöker uppfostra sina barn i en hemmiljö som främjar nykterhet motarbetas av ett släpphänt samhälle som ”drar åt andra hållet”.

Dagens drickande tonåring kan således komma att bli morgondagens vanedrinkare. Och en sådan är ofta mycket svår att rehabilitera, vilket utgör ett stort hot mot säkerheten på vägarna. En 34-åring, som upprepade gånger blivit dömd för nykterhetsbrott och som just gått igenom en alkoholavvänjningskur, gav sig ut på en krogrond och körde sin pickup på fel sida av vägen på en huvudled i Kentucky. Han krockade med en buss full av tonåringar, och 27 personer — 24 ungdomar och 3 vuxna — förlorade livet i ett flammande eldhav. Man har faktiskt konstaterat att över en fjärdedel av dem som blir fällda för rattfylleri tidigare blivit dömda för samma brott.

Alkohol — en laglig drog

Många experter har riktat allmänhetens uppmärksamhet på att alkohol är en laglig ”drog” med narkotiska verkningar. De jämställer alkohol med andra vanebildande droger.

Vid ett speciellt informationsmöte i Vita huset förklarade den amerikanske presidenten Bush att rattfylleri är ”lika förödande som crack, lika slumpartat som gangstervåld och dödar fler ungdomar än båda dessa faktorer tillsammantagna”. Han underströk också att ”vi måste lära våra barn att alkohol är en drog”.

Om du inte har betraktat alkohol som en drog förut, är du inte ensam. ”Många människor ser inte sambandet”, förklarar trafiksäkerhetsexperten C. Graziano och tillägger: ”Advokater, läkare, domare. Alkohol kan påverka vem som helst. ... Det är lättåtkomligt, lätt att få tag i!” Eftersom alkoholhaltiga drycker är tillåtna enligt lag i de flesta länder, kan man köpa dem i olika typer av affärer. I regel förekommer det mycket få kontroller.

På grund av sitt kaloriinnehåll är alkohol, fysikaliskt sett, ett födoämne. Men det måste också klassificeras som en drog, eftersom det verkar hämmande på det centrala nervsystemet. I stora doser har det samma narkotiska inverkan på kroppen som barbiturater. På grund av dess ”sinnesförändrande egenskaper verkar det avstressande”, förklarar J. Vanderwood. ”Det löser ens hämningar, förändrar ens tankeprocess. Man tror att man kan klara av saker och ting när man egentligen inte kan det.” Däri ligger det stora problemet med alkoholpåverkade bilförare. Som Vanderwood uttrycker det: ”En bristfällig person gör en bristfällig bedömning av en bristfällig prestation.”

När vissa människor råkar ut för svåra problem — skilsmässa, arbetslöshet, familjebekymmer — börjar de ofta dricka stora mängder alkohol i ett försök att klara påfrestningarna och stressen. I det tillståndet uppför de sig ”irrationellt och oansvarigt, vilket inbegriper att de kör bil berusade”, heter det i publikationen Journal of Studies on Alcohol.

Man behöver emellertid inte dricka så mycket alkohol att man blir berusad för att ens prestationsförmåga skall påverkas. En eller två drinkar räcker för att försämra en bilförares omdömesförmåga så mycket att han utgör ett hot för sig själv och sin omgivning.

Ja, detta plågoris har verkligen fått tragiska konsekvenser i vårt samhälle, som har förgiftat sig självt med en livsfarlig blandning av kommersiell vinningslystnad och en alltför tolerant inställning till en laglig men potentiellt mycket farlig drog. Vilken tröst kan man då erbjuda de berörda i denna tragedi? Kan vi någonsin hoppas på att finna ett botemedel?

[Infälld text på sidan 10]

Tonåringar som dricker stora mängder alkohol regelbundet kan utveckla ett beroende på ett år

[Infälld text på sidan 10]

Man behöver inte vara berusad för att ens körförmåga skall påverkas

[Bild på sidan 9]

Alkoholförtäring glorifieras på olika sätt, till exempel genom TV

Vilken tröst finns det för offren?

FÖR dem som plötsligt förlorar sina nära och kära i alkoholrelaterade olyckor finns det ”ingen tid ... att säga ’farväl’ ... eller ’jag älskar dig’”, skriver Janice Lord i boken Survivor Grief Following a Drunk-Driving Crash (De efterlevandes sorg efter en alkoholrelaterad bilolycka).

Som vi har sett måste de efterlevande brottas med många känslor: den första chocken, skräck, vrede och förtvivlan. Att på ett sådant sätt mista någon man älskar skapar en känsla av bestående förlust. De efterlevande kan känna det som om den sorg som de har drabbats av aldrig kan utplånas.

Många experter inser vilket lidande sådana händelser för med sig och verkar för att få till stånd lagar eller förutsättningar som kan minska det oroväckande höga antalet olycksoffer varje år. En befattningshavare framhöll exempelvis att de som fälls för rattfylleri ofta har en viss karaktärssvaghet och föreslog därför att man skulle inrätta kliniker där de genom undervisning, arbete och rådgivning ”skulle kunna bli motiverade och styrkta” att övervinna sin svaghet.

Vad behövs egentligen?

Hur önskvärt detta än skulle vara, kan ingen människa eller mänsklig institution utplåna den sorg som de efterlevande känner, och inte heller kan människor uppväcka någon från de döda. Det som skulle behövas för att utplåna all den skada som vållats är något vida mer än vad människor kan åstadkomma. Vad som egentligen behövs är en helt ny ordning här på jorden, en som inte är baserad på våra dagars själviska och destruktiva paroll ”spänning till varje pris”, som har kostat så många människor livet.

Har vi då något fullgott skäl till att hoppas på en bättre värld, där sådana tragedier hör det förflutna till? Ja, det har vi. Faktum är att det finns ett säkert hopp om en ny värld här på jorden där sådana tragedier kommer att vara ett minne blott, en värld där till och med tidigare olycksoffer kommer att föras tillbaka till livet igen. Vilken obeskrivlig glädje kommer det inte att bli, när de återförenas med sina nära och kära! I denna nya värld kommer så småningom alla sorgliga minnen av tidigare tragedier att utplånas för evigt.

Detta hopp om en ny värld finner vi i Guds inspirerade ord, bibeln, där det sägs: ”[Gud] kommer verkligen att uppsluka döden för alltid, och den suveräne Herren Jehova kommer sannerligen att torka bort tårarna från alla ansikten.” (Jesaja 25:8, NW) Detta kommer också att innebära att de döda uppväcks ur sina gravar. Som aposteln Paulus skrev: ”Jag har ett hopp till Gud, ... att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Jesus och apostlarna visade detta genom att uppväcka människor från de döda. — Lukas 7:11—16; 8:40—42, 49—56; Johannes 11:1, 14, 38—45; Apostlagärningarna 9:36—42; 20:7—12.

Livet på jorden i denna nya värld, inbegripet deras liv som uppväcks ur gravarna, kommer på ett storslaget sätt att krönas med mänsklig fullkomlighet. Guds helande kraft kommer att göra alla människor som lever då fullkomligt friska till sinne och kropp. Som det sägs i bibeln: ”Ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” ”På den tiden kommer de blindas ögon att öppnas, och de dövas öron, de kommer att upplåtas. På den tiden kommer den halte att klättra upp alldeles som en hjort, och den stummes tunga kommer att ropa högt av glädje.” — Jesaja 33:24; 35:5, 6; NW; se också Matteus 15:30, 31.

Bibeln beskriver mänsklighetens framtida tillstånd här på jorden och förklarar att Gud ”skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Uppenbarelseboken 21:4) Han som skall skänka mänskligheten dessa underbara välsignelser och lyckliga förhållanden försäkrar: ”De förra tingen kommer inte att återkallas i minnet, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat. Men jubla och fröjda er för evigt över det som jag skapar.” — Jesaja 65:17, 18, NW.

Genom vems bemyndigande kommer allt detta att ske? Det kommer att ske genom hans makt och bemyndigande som har gett oss detta storslagna hopp, universums Skapare, Jehova Gud. Han garanterar i sitt ord att en sådan ny ordning, där ”rättfärdighet [skall] bo”, inom kort kommer att ersätta den nuvarande själviska och våldspräglade världsordningen, en världsordning som redan är långt inne i ”de yttersta dagarna”. — 2 Petrus 3:13; 2 Timoteus 3:1—5, 13; Ordspråksboken 2:21, 22.

Tröst från Guds ord

I likhet med andra människor är Jehovas vittnen inte immuna mot de tragedier som inträffar i vår tid, och inte heller förväntar de att i denna farliga värld bli mirakulöst beskyddade mot döden, vare sig den kommer genom olyckshändelse eller på annat sätt. De vet att detta för närvarande inte är Guds vilja. Som det sägs i Predikaren 9:11 (NW): ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” Vittnena har emellertid länge riktat människors uppmärksamhet på Guds ord, eftersom hans löften ger varaktig tröst åt alla som sätter tro till dem.

Ett Jehovas vittne fick en svår chock när en rattfyllerist dödade hennes svåger och åsamkade dennes hustru (hennes syster) en svår skallskada, som gjorde henne mentalt handikappad och i behov av ständig vård. De var också Jehovas vittnen. Hon berättar:

”Under större delen av första året hände det ofta att jag brast i gråt och kände vreden välla upp inom mig. Jag var arg på den unge man som hade förorsakat tragedin, arg på hans föräldrar för att de inte sett efter honom bättre. Ibland riktades min vrede till och med mot Gud och änglarna för att de inte förhindrat detta. Så synd på två fina människor som tjänade honom!

Jag visste naturligtvis att Gud inte var ansvarig och inte heller vill att sådant skall hända. Men jag hade trott att han styrde alla våra steg och skyddade oss mot sådana olyckor. Nu insåg jag att jag behövde få en mer balanserad syn på saken och började söka efter svar på mina frågor.

Det tog ett tag innan jag kunde skärma av smärtan och resonera klart. Jag hade känt det som Asaf, som i Psalm 73 konstaterade att det verkade som om det gick väl för de onda. Men längre fram i samma psalm visar bibeln att det inte förhåller sig så, att Gud inte gynnar de onda och att de, vid hans rätta tid, kommer att störtas i fördärvet.

Jag kom att inse att det var mitt tänkesätt, inte Guds, som det var fel på. Jag tillämpade vissa skriftställen på fel sätt. Gud garanterar inte att vi skall bli förskonade från olyckor, sjukdom eller död i den här tiden, men han lovar att vi skall få del av sådana välsignelser i framtiden, i hans nya värld. När jag väl förstod vad Guds ord verkligen säger, att Gud nu beskyddar oss i andligt avseende, inte i fysisk bemärkelse, då började min vrede så småningom avta. Jag kunde också förstå vem som är det verkliga upphovet till alla olyckor, Satan, djävulen, som har varit en mördare och en lögnare ända sedan den tid då han gjorde uppror mot Gud. Bibeln visar tydligt att det är Satan som är denna tingens ordnings gud och som styr denna värld som är så full av lidande. — Johannes 8:44; 2 Korintierna 4:4.

När jag fick bättre förståelse för sanningen om varför lidandet existerar, varför Gud tillåter det och hur han kommer att undanröja det, stod det helt klart att Gud inte är vår motståndare, utan vår frälsning!

Det var också en stor tröst att veta att Jehova, med hjälp av sin heliga ande, uppehåller dem som tjänar honom. Bibeln försäkrar oss att den heliga anden kommer att ge oss ’den kraft som är över det normala’. På detta sätt ger han oss styrka att uthärda det som vi annars inte skulle kunna uthärda. Han tröstar oss också med hoppet om att få återse våra nära och kära i uppståndelsen. På så sätt kan vi triumfera över olyckan.” — 2 Korintierna 4:7.

En underbar framtid

Tragedier av olika slag har drabbat många människor, däribland Jehovas vittnen, tiderna igenom. Detta bekräftar den sanning som uttrycks i Guds ord, nämligen att ”tid och oförutsedd händelse” drabbar oss alla. (Predikaren 9:11, NW) Men Guds tjänares erfarenheter bekräftar också den bibliska sanningen att Jehova tröstar och uppehåller sitt folk i nödens stund och att han dessutom garanterar en underbar framtid i hans nya värld, där sådana olyckor kommer att tillhöra det förgångna.

Det är verkligen trösterikt att veta att i Guds rättfärdiga nya värld kommer alla att hysa uppriktig kärlek till sina medmänniskor och visa respekt för livets dyrbara gåva. Dessa fina egenskaper kommer att ersätta den själviskhet och den benägenhet att utnyttja mänskliga svagheter för egen vinnings skull som nu genomsyrar den här världen. Något som också kommer att försvinna är den oro, de påfrestningar och de bekymmer som hör hemma i vår tids värld och får många människor att känna behov av att dricka stora mängder alkohol eller använda andra droger.

Jehovas vittnen utgör redan nu ett världsomfattande broderskap, som är sammansvetsat genom kärlekens förenande kraft. (Johannes 13:34, 35) De som tillhör detta broderskap utgör ett starkt kontaktnät, genom vilket de som drabbats av sorg kan få hjälp och stöd. De är lyckliga över att kunna bistå dem som önskar bli tröstade och ge dem sådan tröst som de själva har fått. — 2 Korintierna 1:3, 4.

[Bild på sidan 13]

Bibeln lovar att det skall bli en uppståndelse för de döda