• Trettio år som hemlig översättare
    Vakna! – 2009 | Juni

    • Trettio år som hemlig översättare

      Berättat av Ona Mockutė

      I april 1962 stod jag inför rätta i en fullsatt lokal i Klaipeda i Litauen, anklagad för religiös verksamhet. Det ansågs vara ett brott mot den sovjetiska staten. Jag hade gripits i oktober året innan och dömdes nu till fängelse för att jag i hemlighet hade översatt Jehovas vittnens litteratur. Låt mig berätta vad som ledde fram till det.

  • Trettio år som hemlig översättare
    Vakna! – 2009 | Juni

    • Jag börjar översätta i hemlighet

      Det fanns då bara några få Jehovas vittnen kvar i Litauen. De andra satt i fängelse eller hade förvisats till Sibirien. År 1959 återvände två Jehovas vittnen från Sibirien, och de föreslog att jag skulle översätta vår bibliska litteratur till litauiska. Jag tog med glädje itu med uppgiften och såg det som ett privilegium.

      I mars 1960 började jag översätta, och i juli döptes jag i hemlighet i floden Dubysa. Eftersom KGB (sovjetiska säkerhetstjänsten) var efter oss, kunde jag inte få tag i något arbete. Jag bodde därför hos mina föräldrar, som var positivt inställda till min tro. Jag skötte om de kor som min far och några av hans grannar hade. Samtidigt som jag såg efter korna kunde jag också översätta. Jag hade ett vackert kontor där jag satt på en trädstubbe, med en matta av grönt gräs under fötterna, den blå himlen som tak och mina knän som skrivbord.

      Men jag insåg snart att det inte var säkert att översätta ute i det fria, eftersom jag lätt kunde bli upptäckt av KGB:s agenter eller angivare. Så när vi fick tillgång till gömställen där jag kunde sitta och översätta, flyttade jag från mina föräldrar. Ibland arbetade jag i ladugårdar, där jag satt och hamrade på min skrivmaskin med djuren på andra sidan en avskärmning.

      Eftersom det inte fanns någon elektricitet var jag tvungen att arbeta medan det var dagsljus. Och för att ljudet från min skrivmaskin inte skulle höras byggde familjen jag bodde hos ett slags vindsnurra som väsnades utanför ladugården. När det blev mörkt gick jag in till dem för att äta kvällsmat. Sedan gick jag tillbaka till ladugården och sov på en bädd av hö.

      I oktober 1961 blev det avslöjat att jag arbetade för att stödja religiös verksamhet, och jag och två andra vittnen blev gripna. Det här ledde till den rättegång 1962 som jag berättade om i inledningen. Myndigheterna beviljade oss en offentlig rättegång, och vi var glada över att vi kunde vittna för den stora åhörarskaran. (Markus 13:9) Jag dömdes till tre år och sändes till ett fängelse i Tallinn i Estland. Så vitt jag vet var jag den ende fången som satt där på grund av sin tro. Myndighetspersoner i staden besökte mig, och jag vittnade för dem.

      Jag börjar översätta igen

      När jag frigavs från fängelset i Estland 1964 återvände jag till Litauen. Där fortsatte jag arbetet med att översätta vår litteratur, för det mesta från ryska till litauiska. Det var en stor arbetsbörda. Även om det fanns andra som hjälpte till, var jag den ende som arbetade med det på heltid. Jag arbetade ofta sju dagar i veckan från soluppgång till solnedgång. Utan Jehovas hjälp hade jag aldrig klarat det.

      Jag insåg hur viktigt arbetet var och försökte alltid vara försiktig. Mina kristna bröder och systrar riskerade ofta både sin egen och sin familjs säkerhet när de gömde mig, såg till att jag fick det jag behövde och skyddade mig. Det här gjorde att vi kom mycket nära varandra. Medan jag arbetade brukade familjen som jag bodde hos hålla utkik efter sådana som skulle kunna ange mig. För att varna mig slog någon av dem två gånger på värmeledningarna med ett järnföremål. När jag hörde varningssignalen plockade jag snabbt undan allt som skulle kunna avslöja vad jag höll på med.

      Om vi upptäckte att huset där jag arbetade var bevakat, flyttade jag snabbt till ett annat ställe. Eftersom det var ett allvarligt brott att ha en skrivmaskin utan tillstånd, brukade någon annan flytta min skrivmaskin till det nya stället. Sedan begav jag mig själv dit, vanligtvis nattetid.

      Jehova beskyddade mig verkligen. Myndigheterna visste vad jag gjorde, men de kunde inte bevisa något. År 1973, när åtta Jehovas vittnen stod inför rätta, kallade åklagaren in mig till förhör. Han frågade mig rakt ut: ”Mockutė, hur mycket litteratur har du tryckt under åren?”

      Jag sade att jag inte kunde svara på den frågan. Då sade han: ”Vilka frågor kan du svara på då?”

      ”På frågor som inte har med det här arbetet att göra”, svarade jag.

      Förändringens vindar

      Mot slutet av 1980-talet började situationen i Litauen förändras. Det var inte längre nödvändigt att gömma sig för myndigheternas agenter. År 1990 kunde därför fler börja hjälpa till med översättningsarbetet. Den 1 september 1992 upprättades ett litet översättningskontor i Klaipeda, den stad där jag till sist slog mig ner.

      Sammanlagt arbetade jag som översättare i 30 år på 16 olika ställen. Jag hade inte något eget hem. Men jag gläds verkligen när jag ser resultatet av allt arbete. I dag finns det omkring 3 000 Jehovas vittnen i Litauen. Och det översättningsarbete som jag en gång utförde i hemlighet i ladugårdar och vindsutrymmen utförs nu på Litauens trivsamma avdelningskontor, som ligger i utkanten av staden Kaunas.