Resande tillsyningsmän styrker församlingarna

Den tjänst som resande tillsyningsmän utförde bidrog ytterligare till att binda organisationen samman. I det första århundradet var aposteln Paulus på ett framträdande sätt engagerad i sådan verksamhet. Tidvis tog också sådana män som Barnabas, Timoteus och Titus del i den. (Apg. 15:36; Fil. 2:19, 20; Tit. 1:4, 5) De var alla nitiska evangelieförkunnare. Dessutom uppmuntrade de församlingarna genom sina tal. När det uppstod frågor som kunde påverka församlingarnas endräkt, blev dessa förelagda den centrala styrande kretsen. När de som var betrodda med ansvar sedan ”färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldre männen som var i Jerusalem”. Med vilket resultat? ”Församlingarna [fortsatte] verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apg. 15:1—16:5; 2 Kor. 11:28.

Redan under 1870-talet besökte broder Russell grupper av bibelforskare — såväl små grupper på två eller tre som större grupper — för att bygga upp dem andligen. Under 1880-talet deltog också en del andra bröder i detta arbete. År 1894 började Sällskapet mera regelbundet låta kvalificerade talare företa sådana resor för att hjälpa bibelforskarna att växa till i kunskap och i uppskattning av sanningen och för att dra dem närmare varandra.

Om möjligt skulle talaren tillbringa en dag eller kanske flera dagar tillsammans med en grupp och hålla ett eller två offentliga tal och sedan besöka mindre grupper och enskilda individer för att dryfta några av de djupare tingen i Guds ord. Man strävade efter att låta varje grupp i Förenta staterna och Canada få besök två gånger om året, fast vanligtvis inte av samme broder. När man utvalde dessa resande talare, lade man stor vikt vid saktmodighet, ödmjukhet och en klar förståelse av sanningen förutom trofasthet mot den sanna läran och förmåga att undervisa om den med klarhet. De fick naturligtvis inte betalt för sin tjänst. Bröderna på de platser de kom till gav dem mat och husrum, och efter behov hjälpte Sällskapet dem med resekostnaderna. De blev kända som pilgrimer.

Många av dessa resande representanter för Sällskapet var högt älskade av dem de betjänade. A. H. Macmillan, som var från Canada, kommer man ihåg som en broder för vilken Guds ord var ”som en brinnande eld”. (Jer. 20:9) Han måste helt enkelt få tala om Guds ord, och han gjorde det också. Ja, han talade till åhörarskaror inte bara i Canada, utan också i många delar av Förenta staterna och i andra länder. En annan pilgrim, William Hersee, minns man särskilt för att han visade barn och ungdomar särskild uppmärksamhet. Hans böner gjorde också ett bestående intryck, eftersom de återspeglade en djup andlig insikt som rörde hjärtat hos både unga och gamla.

Det var inte lätt för pilgrimerna att resa på den tiden. För att betjäna en grupp i närheten av Klamath Falls i Oregon i Förenta staterna reste Edward Brenisen först med tåg, därefter en hel natt med diligens och till slut på en vagn som skumpade och skakade så att han trodde att benen i kroppen skulle knäckas, innan han kom fram till den gård uppe i bergen där han skulle träffa bröderna. Tidigt på morgonen dagen efter mötet ordnade en broder en häst åt honom, så att han kunde rida de cirka 10 milen till närmaste järnvägsstation och därifrån resa vidare till nästa uppdrag. Det var ett strävsamt liv, men pilgrimernas ansträngningar gav goda resultat. Jehovas tjänare blev styrkta och förenade i sin förståelse av Guds ord, och de drogs närmare varandra, även om de bodde långt ifrån varandra.

År 1926 började broder Rutherford genomföra en del förändringar i pilgrimernas arbete. Dessa förändringar innebar att pilgrimerna inte bara skulle vara resande talare, utan också resande tillsyningsmän som skulle främja församlingarnas tjänst på fältet. För att framhäva deras nya ansvarsuppgifter började man år 1928 kalla dem regionala tjänstedirektörer (i Sverige: tjänsteorganisatörer). De samarbetade med bröderna i församlingarna och grupperna och gav dem personlig vägledning i tjänsten på fältet. Vid den här tiden var det möjligt för dem att besöka varje församling i Förenta staterna och i några andra länder ungefär en gång om året, och de höll också kontakt med enskilda individer och små grupper som ännu inte hade blivit organiserade för tjänsten.

Under de följande åren genomgick de resande tillsyningsmännens arbete större och mindre förändringar.a Det blev mycket mer omfattande år 1938, när alla tjänarna i församlingarna började förordnas teokratiskt. Församlingarna fick nu besök med jämna mellanrum under de närmast följande åren, och det gav de resande tillsyningsmännen tillfälle att ge personlig övning åt var och en av de förordnade tjänarna och att ge alla mer hjälp i tjänsten på fältet. År 1942, innan de resande tillsyningsmännen efter ett uppehåll på nytt sändes ut till församlingarna, fick de grundlig utbildning, så att deras arbete kunde utföras mera enhetligt. Deras besök var förhållandevis korta (en till tre dagar, beroende på församlingens storlek). Under den tiden granskade de församlingens handlingar, sammanträffade med alla tjänarna för att ge råd alltefter behov, höll ett eller flera tal till församlingen och tog ledningen i tjänsten på fältet. År 1946 förlängdes besöken till en vecka i varje församling.

Den här anordningen med besök i församlingarna kompletterades år 1938 med en resande tjänare i en ny roll. Han fick i uppgift att betjäna ett större område och med vissa mellanrum tillbringa en vecka tillsammans med var och en av de bröder som besökte församlingarna i en zon (numera krets). Under sitt besök medverkade han i programmet vid en sammankomst, ett zonuppbåd, som alla församlingarna i den zonen var med vid.b Den här anordningen utgjorde en kraftig stimulans för bröderna och erbjöd regelbundet återkommande tillfällen till dop av nya lärjungar.

”Någon som älskar tjänsten”

En av dem som började ta del i denna tjänst år 1936 var John Booth, som år 1974 blev medlem av den styrande kretsen. När han blev intervjuad som en tilltänkt resande tillsyningsman, sades det till honom: ”Det är inte duktiga talare vi behöver, utan bara någon som älskar tjänsten och tar ledningen i den och som talar om tjänsten vid mötena.” Och broder Booth älskade verkligen tjänsten för Jehova. Sedan år 1928 hade han nitiskt tjänat som pionjär, och han sporrade andra till nitälskan för evangeliseringsarbetet både genom sitt exempel och genom sina uppmuntrande ord.

Den första församling han besökte låg i Easton i Pennsylvania. Det var i mars 1936. Han skrev senare: ”Jag kom vanligtvis till en plats lagom till tjänsten på fältet på förmiddagen; tidigt på kvällen hade jag sedan ett möte med tjänarna i gruppen och därefter ett annat möte med hela gruppen. Jag stannade vanligtvis bara två dagar hos en grupp och bara en dag hos en mindre grupp; ibland besökte jag sex sådana grupper på en vecka. Jag var ständigt på resande fot.”

Två år senare, år 1938, fick han som resande tjänare en ny uppgift, nämligen att varje vecka ta hand om ett zonuppbåd (motsvarigheten till våra dagars kretssammankomst). Dessa sammankomster bidrog till att styrka bröderna under en tid då förföljelsen tilltog i flera områden. Broder Booth berättar om den här tiden och de olika ansvarsuppgifter han hade: ”Samma vecka [som jag var vittne i ett mål i vilket omkring 60 Jehovas vittnen i Indianapolis i Indiana var anklagade för omstörtande verksamhet] var jag en av de svarande i ett annat mål i Joliet i Illinois och ombud för en broder i ännu ett mål i Madison i Indiana, och dessutom hade jag hand om ett zonuppbåd varje veckoslut.”

Två år efter det att man år 1946 på nytt hade börjat hålla zonuppbåd (som nu kallades kretssammankomster) var Carey Barber bland dem som förordnades som områdestjänare. Han hade redan varit medlem av Betelfamiljen i Brooklyn i New York i 25 år. Hans första område omfattade hela västra delen av Förenta staterna. I början reste han omkring 160 mil mellan sammankomsterna varje vecka. Allteftersom församlingarna växte i antal och storlek minskade avstånden, och längre fram hölls ofta flera kretssammankomster inom ett och samma storstadsområde. Efter 29 år som resande tillsyningsman blev broder Barber år 1977 inbjuden att återvända till världshögkvarteret, nu som medlem av den styrande kretsen.

Under tider av krig och intensiv förföljelse har resande tillsyningsmän ofta riskerat sin frihet och rentav livet för att sörja för sina bröders andliga välfärd. Under den tid nazisterna ockuperade Belgien fortsatte André Wozniak att besöka församlingarna och hjälpte till att förse dem med litteratur. Gestapo var ofta hack i häl på honom, men de lyckades aldrig gripa honom.

I slutet av 1970-talet levde befolkningen i Rhodesia (nu Zimbabwe) i fruktan, och under en period av inbördeskrig var det mycket svårt och riskabelt att resa från en plats till en annan. Men Jehovas vittnens resande tillsyningsmän visade sig vara kärleksfulla herdar och tillsyningsmän som var ”som ett gömställe undan vinden” för sina bröder. (Jes. 32:2) En del gick till fots i dagar genom bushen, tog sig uppför och nerför berg, korsade farliga floder och sov under bar himmel — allt för att nå isolerade församlingar och förkunnare och uppmuntra dem att förbli fasta i tron. En av dessa tillsyningsmän var Isaiah Makore, som med knapp nöd undkom när kulorna ven över huvudet på honom under en strid mellan regeringssoldater och ”frihetskämpar”.

Andra resande tillsyningsmän har under många år tjänat organisationen på det internationella planet. Sällskapet Vakttornets presidenter har ofta rest till andra länder för att uppmärksamma organisatoriska behov och för att tala vid sammankomster. Sådana besök har i hög grad hjälpt Jehovas vittnen överallt att inse att de tillhör ett internationellt brödraskap. I synnerhet broder Knorr reste regelbundet runt och besökte varje avdelningskontor och missionärshem. När organisationen växte, indelades hela världen i tio internationella zoner, och den 1 januari 1956 började kvalificerade bröder under presidentens ledning ta del i den här tjänsten, så att den kunde fortsätta att utföras regelbundet. Zontillsyningsmännens besök, som nu görs under tillsyn av den styrande kretsens kommitté för tjänsten på fältet, fortsätter att bidra till organisationens världsvida enhet och framåtskridande.

[Ruta/Bilder på sidorna 224, 225]

Resande tillsyningsmän — Några få av de många tusen

Canada, 1905—1933

England, 1920—1932

Finland, 1921—1926, 1947—1970

Förenta staterna, 1907—1915

På resa från församling till församling —

Grönland

Venezuela

Lesotho

Mexico

Peru

Sierra Leone

Transportabel bostad i Namibia

Samarbete med förkunnare i tjänsten i Japan

Praktisk rådgivning åt pionjärer på Hawaii

Möte med äldste i Tyskland

Undervisning av en församling i Frankrike