Point Lobos — dramatiskt möte mellan land och hav
DETTA möte mellan land och hav vid Point Lobos är inte bara dramatiskt. Det kan emellanåt vara rentav våldsamt! När det höga tidvattnet och de starka vindarna blåser in från havet, bildas jättelika vågor som rullar in och gör en kraschlandning mot de klippiga stupen. Med ett genljudande dån skjuter de sedan 12—15 meter upp i luften. När detta händer, skyndar sig besökare ut till Sea Lion Point för att betrakta skådespelet. De ställer sig så nära de törs och håller sedan andan av respektfull fruktan för varje våg som dundrar in mot klippan. Fascinerade av denna kraftuppvisning, då tonvis med vatten kastas upp mot himlen, bryr de sig inte om de små duscharna av vatten som sveper in över dem. Så länge vågorna rasar vill inte publiken gå därifrån.
Men de måste gå därifrån, för det finns mycket mer att se i Point Lobos. Attraktionerna är många, och det är en av orsakerna till att delstaten Kalifornien köpte området år 1933 och gjorde det till naturreservat. Den andra och huvudsakliga orsaken var att man ville bevara den vackra Monterey-cypressen. Den växer vilt bara i Point Lobos och i närheten av Montereyhalvön. Längs kanten av dessa branta klippor med utsikt över Stilla havet håller de sista Monterey-cypresserna ställningarna.
Innan Point Lobos blev naturreservat hade det en brokig historia. I hundratals år fångade indianer skaldjur här, och de slog sig ner på de höga uddarna. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet blev området betesmarker för boskap. Från 1861 till 1884 hade portugiserna här en bas för sin valfångst. Senare började japanska fiskare leverera haliotissnäckor till en konservfabrik, och hundratusentals snäckor fraktades till Orienten. Äganderätten till marken byttes ofta — en gång lär det ha hänt under ett kortspel.
Vandringslederna
Infarten till Point Lobos’ naturreservat är från Pacific Coast Highway 1, 16 kilometer söder om Monterey, 5 kilometer nedanför Carmel. Det finns få vägar i reservatet. De leder till tre parkeringsområden, och därifrån strålar vandringslederna ut och slingrar i väg genom tallskogar och cypresslundar. En led, som är 10 kilometer lång, följer kustlinjen av reservatet. Den går längs kanten av höga klippstup och bjuder på en imponerande utsikt över det upprörda havet långt där nere, och sedan slingrar den sig ner mot vattenbrynet till tidvattensbassänger fulla av liv — havsanemoner, sjöborrar, sjöstjärnor, krabbor och andra skaldjur, grönalger och rödalger och många andra skapelser. Ta en paus och böj dig ner för att kika in i dessa fascinerande små världar, infattade i klipporna. Men var på din vakt! De smygande vågorna älskar att blöta ner dig!
Om vi tar leden till Bird Island kan vi blicka ner på det jadegröna vattnet vid China Cove nedanför, som är som en ädelsten omgiven av branta klippor. På den ena sidan rullar vågorna in över den lilla sandstranden. Där vadar och simmar man och njuter av det kyliga vattnet, för att sedan lägga sig i det varma solgasset på den skyddade stranden. Även andra uppskattar den här sortens lyx — knubbsälar ligger på klipphyllorna för att lapa sol.
Leden fortsätter tills man är i höjd med Bird Island, där sjöfåglar samlas i hundratal. När det är dags att bygga bon är skarvarna strängt upptagna. De kommer inflygande med trådar av tång dinglande i näbben, och de bygger sina bon så tätt intill varandra att man kan tro att de håller på att utveckla ett boendekollektiv. Pelikaner flyger fram och tillbaka under sitt fiskafänge och dyker ner mot havet när de ser sin middag simma omkring där nere. Måsar svävar högt där uppe och cirklar omkring i vinden så underbart ledigt att man blir avundsjuk för att man själv är så jordbunden.
Cypress Grove-leden, som slingrar sig genom ett av de enda två bevarade områdena med vilt växande Monterey-cypresser på jorden, är många besökares favorit. Från dess höga klippor kan man skåda praktfulla vyer över havet. Rödalger täcker klipporna, och trädstammar ligger kala i den fuktiga havsluften. Lavar draperar grenarna på tallar och cypresser. I skogen kan man få se den svartsvansade hjorten — oftast mammor med sina kid som betar i buskaget. Från spetsen av den här halvön kan man också få se 40 ton tunga gråvalar som blåser ut vatten likt fontäner och ibland också gör hopp upp ur vattnet. De passerar Point Lobos på sin 16.000 kilometer långa färd till Baja California i Mexico i december och januari för att para sig eller föda sina ungar, och sedan återvänder de till Berings hav i mars och april för att äta upp sig.
Havsuttrarna
Men dessa havsvidunder där ute långt från land är inte de mest populära djuren. Den fråga som oftast ställs till uppsyningsmännen för reservatet är: ”Var finns havsuttrarna?” De befinner sig oftast bland slingorna av flytande havstång i de skyddade vikarna. Besökare med kikare finkammar området med blicken för att få syn på dem och sedan studera hur de dyker efter mat. På middagsmenyn finner vi sådana delikatesser som musslor av olika sorter, krabbor, åtta- och tioarmade bläckfiskar, haliotissnäckor och sjöborrar. Som bord använder de en sten som de lägger på bröstet och mot vilken de sedan slår skaldjuren för att komma åt köttet där inuti. Om de inte äter kanske de sover, insvepta i havstång för att inte flyta i väg. Kanske finns där en mamma med sin unge på bröstet som hon putsar eller ger mat. Ungen föds i vattnet och lever i vattnet, men ändå måste den lära sig att simma. Men den kan inte drunkna — havsutterns ungar har en naturlig förmåga att flyta.
Havsutterns chokladbruna päls — ofta grå eller vit runt huvudet hos de vuxna uttrarna — är tjock och vacker. Vid informationen nära Sea Lion Point finns en skinnfäll av havsutter. Dra fingrarna genom den. Känn den silkeslena mjukheten. Det är denna utsökt fina päls som orsakat att uttern nästan har dött ut. Pälsen är dubbelt så tät som sälens päls, och den har 100.000 strån per kvadratcentimeter, allt som allt ungefär 800 miljoner strån. Men utterns förmåga att hålla sig varm kommer inte enbart från pälsen. Den använder många timmar till att putsa upp pälsen och göra den luftig, för det är just den luften som fungerar som isolering mot det kalla vattnet. Unik, mild och fridsam — havsuttern är besökarnas favorit!
Undervattensreservatet
Vandringslederna ger dig tillträde till 220 hektar av Point Lobos. Men det är ändå inte allt som finns i Point Lobos-reservatet. Det är inte ens hälften. Under vattenytan finns ytterligare 300 hektar. Ta vägen som viker av mot parkeringen vid Whalers Cove, där du sannolikt kommer att få se dykare i våtdräkter och dykarutrustning gå in till det första undervattensreservatet i Förenta staterna. Det grundades 1960 och är enligt lag fullständigt skyddat. Det är ett av de områden i Kalifornien som har det rikaste undervattenslivet. Tyvärr är inte denna förunderliga undervattensvärld något för dig — om du inte har dykarcertifikat och kan ta på dig våtdräkt och dykarutrustning för att undersöka dess djup.
I en folder som du kan få vid ingången till reservatet får du en antydan om vad du missar: ”I det dämpade ljuset i de 30 meter höga tångskogarna finns djur utan bakben och växter utan rötter som skapar en värld av klara, pulserande färger. Grönlingsimpor, kadettfiskar och kungsfiskar simmar fram och åter ur blickfånget. Att oväntat få syn på en säl, en utter eller en val får hjärtat att slå fortare.” En av djupets invånare som kan få hjärtat att bulta är världens största sjöstjärna, Pycnopodia, som kan bli ända till 1,2 meter i diameter! Precis som man har en guidebroschyr med sig när man vandrar längs stigarna i Point Lobos, så har också de som dyker en bok som är gjord för undervattensbruk med 38 färgbilder till hjälp för att identifiera något av allt som lever under vattenytan.
Point Lobos är en plats för stilla reflektion. Med över 300 växtarter och 250 fågel- och djurarter finns här ingen brist på intryck. Långa slingor av brun havstång som behagligt böljar med vågornas rörelser vid Bluefish Cove. Doften av syrener blandad med den salta havsluften. Den skarpa aromen som frigörs när man pressar blad av salvia mellan fingrarna. Men gör inte så med de blanka bladen från gifteken som kantar lederna! Varför finns just gifteken kvar här? Därför att de små fåglarna och djuren trivs med den. Lobos är deras hem, inte vårt.
Den vitkronade sparvens klagande sång, som den stilla upprepar, sittande på den översta kvisten av en salviabuske. Klippstrandskatans gälla skrik när den hoppar omkring på klipporna vid strandkanten med sin klarröda näbb blänkande i solen. På de klippiga öarna en bit ifrån land hörs sjölejonens skällande likt ett dån, som man inte kan undgå att höra. Och där finns ständigt havsuttern, som faktiskt använder verktyg, när den ger snäckorna en omgång mot stenen som den har på bröstet. Och njut än en gång av det dämpade ljudet av Stilla havets bränningar eller vågornas rasande inne bland klipporna när havet är upprört.
Det är en plats för begrundan. Andas in djupt av havsluften. Vandra sakta längs lederna. Ta dig tid att försjunka i atmosfären. Samla minnen. Låt dig fångas av stämningen.
Du kanske avfärdar det som ytterst överdrivna lovord när landskapsmålaren Francis McComas beskriver Point Lobos som ”det mäktigaste mötet mellan land och hav i världen”. Men efter några dagar, när du har vandrat längs lederna, djupt andats in den salta havsluften, lyssnat på ljuden, sett dess sevärdheter och sjunkit in i den ofördärvade skönhetens djupa frid, då tycker du kanske inte att hans lovord är så överdrivna.
Point Lobos är onekligen en läkedom för ansträngda nerver, en lindrande balsam för själen och ett bevis på den konstnärliga förmågan hos dess Skapare, Jehova Gud.
[Bilder på sidorna 16, 17]
Överst till vänster: Klippspetsen på udden
Överst till höger: Havsutter
I mitten till vänster: Det jadegröna vattnet vid China Cove
I mitten till höger: ”Halvmånefisk” i tångskogen
Längst ner till höger: Vind och vatten har gjort ”etsningar” i sandstenen