Ett beaktansvärt exempel på vishet i unga år
DET var midnatt. Tolvåriga Lisa, som var svårt sjuk och kraftlös, blev förskräckt när en sköterska kom in i hennes sjuksal för att ge henne en blodtransfusion.
Lisa vädjade: ”Hur kan ni bara tvinga på mig det här? Min pappa och mamma är ju inte ens här!” Men sköterskan gav henne den i alla fall.
Behandlingsfrågan
Lisa, en gladlynt, aktiv och begåvad flicka med toppbetyg i skolan, hade levt ett lyckligt liv tillsammans med sina föräldrar och sin femårige bror i Winnipeg i Canada. På våren 1985 fick hon antibiotika för halsfluss, vilket medförde en allvarlig komplikation. Hennes hälsa försämrades, och inte långt efteråt ställdes diagnosen akut myeloisk leukemi, ett sjukdomstillstånd som i allmänhet leder till döden.
Läkare i Winnipeg ordinerade intensiv cellgiftsbehandling och upprepade blodtransfusioner. Cellgiftsbehandlingen inbegriper giftiga kemikalier. Tanken är att dessa gifter skall ta död på sjukdomen. Men Lisa och hennes föräldrar ville ha alternativ behandling. På bibliska grunder motsatte de sig blodtransfusioner. (Apostlagärningarna 15:28, 29) De ansåg också den plåga och de nedbrytande biverkningar som blir följden av den intensiva cellgiftsbehandlingen vara motbjudande.
Slutligen tog Lisas föräldrar henne till Torontos barnsjukhus och hoppades att där kunna få tag i samarbetsvilliga läkare. Men i stället för att samarbeta gav man henne den tidigare nämnda blodtransfusionen mitt i natten. Nästa morgon, den 25 oktober, begärde man att få ett domstolsutslag, som kunde bemyndiga sjukhuset att bruka tvångsåtgärder för att genomdriva behandlingen. Domare David R. Main gav uttryck åt reservation. Han utsåg Sarah Mott-Trille som Lisas försvarare. Fallet ajournerades till måndagen den 28 oktober 1985.
Rättegången
Rättegången varade i fem dagar och hölls i ett rum på sjukhuset. Varje dag kördes Lisa på egen begäran in i rummet på sin sjukhussäng. Trots att hon var mycket sjuk, var hon besluten att vara personligen engagerad i det beslut som inbegrep hennes tro.
Förhöret började med läkarens begäran angående behandling. I sitt skrivna domsutslag förklarade domare Main: ”Behandlingen, så som den beskrivs av läkarna som har vittnat inför denna domstol, är både intensiv och omild och kan pågå under en ansenlig tid. Upprepade blodtransfusioner kommer enligt läkarens bedömning att krävas för att hålla patienten vid liv.” Man påpekade också att cellgiftsbehandlingen medför många och svåra biverkningar.
Dramat trappades plötsligt upp på fjärde dagen. Lisa stöttades upp så att hon kunde se på domaren när hon talade. Alla i rättssalen, även Lisa själv, visste att hon skulle dö vare sig hon tog emot blodtransfusioner eller inte. Det finns inget sätt att bota den leukemi som hon led av.
Lisas advokat frågade ut henne på ett varsamt och finkänsligt sätt. Det var få ögon som inte tårades, när Lisa modigt talade om sin annalkande död, sin tro på Jehova och sitt beslut att förbli lydig mot hans lag om blodets helgd. Hon sade att hon orubbligt och handgripligen skulle motstå varje försök att ge henne en blodtransfusion. Hennes enkla och rättframma förklaring rörde allas hjärtan.
”Du berättade ju för oss att du tror på Gud”, sade hennes advokat. ”Kan du tala om för oss om han är verklig för dig?”
”Ja, han är som en vän”, svarade Lisa. ”Ibland när jag är ensam, kan jag tala med honom ... som en vän. Om jag är rädd och är ensam hemma, ber jag honom om hjälp, och jag talar med honom precis som om han vore hos mig i rummet.”
”Lisa, om någon bad dig säga vilka saker som är viktigast för dig i livet, vad skulle du då säga?”
”Att vara lydig mot Jehova Gud och mot mina föräldrar”, svarade Lisa.
Hennes advokat frågade: ”Lisa, spelar det någon roll för dig att få veta att en domstol beordrar dig att ta blodtransfusioner?”
”Nej, för jag kommer ändå att vara trogen mot min Gud och lyda hans befallningar, därför att Gud är mycket högre än någon domstol eller någon människa.”
Lisa gav uttryck åt sina känslor över den blodtransfusion man redan hade tvingat på henne och sade: ”Jag kände mig som en hund som utnyttjas för ett experiment, för jag kunde inte göra någonting åt det. Bara för att jag är minderårig tror man visst att man kan göra vad man vill med mig, men jag tycker att jag har rätt att få veta vad som händer med mig och varför man gav de här behandlingarna och varför man gjorde det utan att fråga mina föräldrar.”
”Sov du den natten?” undrade hennes advokat.
”Nej, det gjorde jag inte.”
”Vad var det du bekymrade dig över?”
”Jo, jag bekymrade mig över vad Jehova Gud skulle tänka om mig, eftersom jag vet att om jag handlar mot hans vilja, får jag inte hans löfte om evigt liv, och jag mådde väldigt illa av att få någon annans blod i mig, därför att det hela tiden finns möjlighet att man kan få aids eller hepatit eller någon annan smittosam sjukdom, och det enda jag gjorde den natten var att bara hålla ögonen på det där blodet och titta på det.”
”Lisa, kan du tänka dig någon jämförelse för att förklara för domaren vad man skulle kunna likna det vid att få en blodtransfusion mot sin vilja?”
”Ja, det enda jag kan komma på är våldtäkt, därför att ... en våldtäkt är något som görs med en mot ens vilja, och det är precis så det är.”
Domslutet
På femte dagen kulminerade det hela. Ända från början hade domare Main varit rättvis och balanserad. Skulle hans domslut komma att återspegla hans välvilja? Han sade slutligen: ”Barnet Lisa Dorothy K. skall återbördas under sina föräldrars vårdnad och tillsyn.”
Domare Main redogjorde i detalj för skälen till sitt domslut. Han sade bland annat: ”Lisas ståndpunkt är och har, ända från den dag då hon såg en redogörelse över denna sjukdom, varit att hon inte önskar få del av cellgiftsbehandling och blodtransfusioner. Hon intar denna ståndpunkt inte bara på grund av att det skulle kränka hennes religiösa tro, vilket jag är övertygad om att det gör, utan också på grund av att hon inte önskar uppleva de smärtor och kval som är förbundna med behandlingsproceduren. ... Jag avslår begäran om ett beslut som skulle tvinga detta barn att genomgå ett sådant martyrium. Jag finner kravet på att hon skall genomgå denna behandling fullständigt oacceptabelt.”
Angående den nattliga blodtransfusionen, som i hemlighet tvingades på Lisa, sade domare Main: ”Jag finner att [Lisa] har utsatts för diskriminering i fråga om sin religion och sin ålder i enlighet med moment 15(1) [i den kanadensiska deklarationen för rättigheter och friheter]. Under dessa omständigheter, i det man gav henne en blodtransfusion, blev hennes rätt till personlig säkerhet i enlighet med paragraf 7 kränkt. Även om det kan sägas att hon är ett barn, som är i behov av omvårdnad, måste, som en följd av detta, ansökan avslås i enlighet med moment 24(1) i deklarationen.”
Slutligen gav domare Main på nytt uttryck åt sin beundran för Lisa och sade: ”Lisa är en vacker, utomordentligt intelligent, välartikulerad, artig, finkänslig och, viktigast av allt, en modig person. Hon ger uttryck åt beaktansvärd vishet och mogenhet med tanke på sin ålder, och jag tycker att man lugnt kan säga att hon har alla de positiva drag som en förälder önskar se hos sitt barn. Hon har en väl genomtänkt, fast och klar religiös tro. Som jag ser det kan inget som helst rådslående från någon som helst källa eller påtryckningar från hennes föräldrar eller någon annan, däribland ett utslag från denna domstol, rubba eller ändra hennes religiösa tro.
Jag anser att Lisa K. bör ges möjlighet att kämpa mot denna sjukdom med värdighet och sinnesfrid. Detta kan endast uppnås genom att acceptera den metod som förordas av henne och hennes föräldrar.”
Ostrafflig till slutet
Lisa och hennes familj lämnade sjukhuset den dagen. Lisa kämpade verkligen mot sin sjukdom med värdighet och sinnesfrid. Den 17 november 1985 dog hon fridfullt i sitt hem, i sin mors och fars kärleksfulla armar.
Under rättegången återgav Lisa ett samtal hon hade haft med sin mor i samband med att den första diagnosen ställdes på hennes leukemi, och hon förklarade: ”Jag resonerade med min mamma över alla de möjligheter jag har, och vi läste bibeln tillsammans, och vi läste andra böcker från vår religion tillsammans, och jag sade till henne: ... ’Ifall jag nu dör, kommer jag att träffa er i den nya ordningen, och jag kommer att ha ett garanterat hopp om att få träffa er och få leva för evigt i ett paradis på jorden.’”
En lärdom för sjukhus och läkare
De kanadensiska rättsmedicinska skribenterna L. E. och F. A. Rozovsky påpekade i tidskriften Canadian Health Facilities Law Guide: ”Sjukhus och läkare kan i lika mån dra vissa lärdomar av dessa domstolsbeslut. De bör i synnerhet gå varsamt fram med behandlingsmetoder, som man vet att pediatriska patienter [barn] eller deras föräldrar motsätter sig. Man bör också vara noga med att undvika påtvingad behandling inom sådana områden som kan betraktas som ’diskriminerande’ enligt paragraf 15(1) i deklarationen, däribland ålder, kön, religion eller etniskt ursprung.”
Men hur bör läkare ”gå varsamt fram” och undvika sådan religiös diskriminering? Skribenterna Rozovsky riktar uppmärksamheten på en balanserad lösning: ”Man bör emellertid hålla i minnet att vårdpersonalens grundläggande plikt är att inte vara patientens fiende. Den verkliga uppgiften består i att göra det som är till patientens bästa. I detta fall fann domstolen att patientens bästa talade till förmån för en alternativ behandlingsform.”
Det står klart att när patienten är ett Jehovas vittne, blir det till dennes bästa när familjen och läkaren kan samarbeta i att ge ett alternativ till blodtransfusioner. Läkare som har följt ett sådant handlingssätt har inte gjort det på bekostnad av god medicinsk vård. Några barnläkare vid M. D. Anderson Hospital i Texas säger följande i en rapport:
”Behandling med transfusioner är inte nödvändig i alla de fall sådana används. I samband med detta slag av patienter, med cancer och likartade sjukdomar, blev möjligheterna till god medicinsk vård inte lidande till följd av att transfusioner inte gavs.”
Lisas fall har medfört många positiva följdverkningar. En domare i Kalifornien har redan, i enlighet med den kanadensiska domstolens riktlinjer, vägrat att påtvinga en 14-årig flicka en viss behandling. Den 11 februari 1986 sände dessutom British Columbia Health Association (i Canada) ut direktiv, som direkt grundade sig på Lisas fall till alla sjukhuschefer, och det sades däri: ”Detta fall utgör ett nytt prejudikat.”
Inom ett område där det råder rättslig och medicinsk förvirring har detta beslut tjänat som en ledstjärna. Det är rätt och rättvist. Framtiden kommer att utvisa för oss hur många läkare, sjukhus och domare som kommer att följa den mänskliga och taktfulla praxis, som domare David R. Main och Lisa gått i spetsen för.
[Infälld text på sidan 19]
Det var få ögon som inte tårades, när Lisa modigt talade om sin annalkande död
[Infälld text på sidan 20]
”Detta fall utgör ett nytt prejudikat.” — British Columbia Health Association
[Bild på sidan 18]
Lisa, 12 år, bevarade sin ostrafflighet under svårt motstånd och svåra motgångar