2. Den av Israels stammar som utgick från Simeons sex söner: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Shaul. (1Mo 46:10; 2Mo 6:15) Under israeliternas vandring i vildmarken slog Simeon läger söder om tältboningen tillsammans med Ruben och Gad, och det var Ruben som ledde denna avdelning som bestod av tre stammar. När folket bröt upp och gav sig av behöll man samma indelning. Selumiel var hövding för Simeon, och han stod i spetsen både för lägret och för hären. (4Mo 1:4, 6; 2:10–15; 10:18–20)

Stammen reduceras. Vid den första mönstringen, som ägde rum ett år efter uttåget ur Egypten, uppgick Simeons stam till 59 300 vapenföra män från 20 års ålder och uppåt. (4Mo 1:1–3, 22, 23) Men vid den andra mönstringen, omkring 39 år senare, visade det sig att stammen hade minskat mycket i antal, och det fanns nu bara 22 200 man i samma kategori. Detta var en minskning med över 62 procent, vilket var långt mer än för någon av de andra stammarna. (4Mo 26:1, 2, 12–14)

När Mose före sin död välsignade Israel nämnde han inte Simeon vid namn. Det betyder dock inte att stammen inte blev välsignad, för Mose avslutade med att uttala en allmän välsignelse över hela Israel. (5Mo 33:6–24, 29) Simeon nämns först bland de stammar som skulle stå på berget Gerissim i samband med att välsignelser skulle uttalas. (5Mo 27:11, 12)

Att Simeons stam hade blivit starkt reducerad var utan tvivel något som togs i beaktande när stammarna tilldelades sina områden i det utlovade landet. Stammen fick inte ett självständigt, sammanhängande område, utan i stället ett antal städer som låg inne i Judas område. På så vis uppfylldes den profetia som Jakob hade uttalat på sin dödsbädd mer än 200 år tidigare. (4Mo 34:16–20; Jos 19:1–9; jfr 1Mo 49:5–7.) Simeon hjälpte Juda med att erövra det här området från kanaanéerna. (Dom 1:1–3, 17) Några av städerna i Simeons arvedel valdes dessutom ut som enklaver åt Levis stam. (Jos 21:4, 9, 10; 1Kr 6:64, 65)

Stammen omnämnd längre fram i Bibeln. Simeoniterna nämns då och då under Israels senare historia – på Davids tid (1Kr 4:24–31; 12:23, 25; 27:16), på Asas tid (2Kr 15:8, 9) och på Josias tid (2Kr 34:1–3, 6, 7). När det berättas om Josias reformer framgår det att simeoniterna politiskt och religiöst hade gjort gemensam sak med det norra riket, trots att stammen geografiskt sett hörde hemma i Judas område. Det verkar som om 500 simeoniter på Hiskias tid besegrade en kvarleva av amalekiterna och bosatte sig i deras område. (1Kr 4:41–43)

Betyder i hebr. ”från (tillhörande) Simeon”.

Avkomlingar av Jakobs andre son, Simeon. Vid en mönstring som gjordes efter omkring 40 års vandring i vildmarken hade Simeons stam bara 22 200 vapenföra män från 20 års ålder och uppåt, och den var därmed den minsta av de 12 stammarna. Simeoniterna var indelade i fem huvudsläkter – nemueliterna, jaminiterna, jakiniterna, seraiterna och shauliterna. (4Mo 25:14; 26:1, 2, 12–14; Jos 21:4; 1Kr 27:16) Om det vid denna andra mönstring fanns några avkomlingar av Simeons sjätte son, Ohad, var de troligen för få för att räknas som en egen släkt. (1Mo 46:10; 2Mo 6:15)