Treenighetsläran

Nästan alla kristenhetens kyrkor lär att Gud är treenig. The Catholic Encyclopedia kallar treenighetsläran ”den centrala läran i den kristna religionen” och definierar den på följande sätt:

”I gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande, varvid dessa tre personer i sanning är åtskilda från varandra. Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsens ord: ’Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.’ ... Personerna är jämbördiga och lika eviga: alla är de utan begynnelse och allsmäktiga.”¹

Bannlysning av motståndare

År 325 v.t. utarbetade biskopar som samlats till ett kyrkomöte i Nicaea i Mindre Asien en trosbekännelse som förklarade Guds Son vara ”sann Gud”, precis som Fadern var ”sann Gud”. En del av denna trosbekännelse lydde:

”Men angående dem som säger att det fanns [en tid] när [Sonen] inte var till, och att han innan han föddes inte var till, och att han blev till av ingenting, eller som hävdar att Guds Son är av en annan hypostas eller ett annat väsen, eller att han är skapad eller underkastad förändring — dessa personer förbannas av den katolska kyrkan.”³

Var och en som trodde att Guds Son inte var lika evig som Fadern eller att Sonen var skapad överlämnades alltså till evig fördömelse. Man kan föreställa sig vilket tryck mot underkastelse detta innebar för den breda massan av troende.

År 381 v.t. samlades ett annat kyrkomöte i Konstantinopel, och där kungjorde man att den heliga anden skulle tillbes och upphöjas precis som fallet var med Fadern och Sonen. Ett år senare, år 382 v.t., möttes ännu en synod i Konstantinopel, där man fastställde den heliga andens fulla gudomlighet.⁴ Samma år, inför ett kyrkomöte i Rom, lade påven Damasus fram en samling läror som kyrkan hade att fördöma. Detta dokument, som kallas Damasus’ bok, inbegrep följande uttalanden:

”Om någon förnekar att Fadern är evig, att Sonen är evig och att den Helige Ande är evig: denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att Guds Son är sann Gud, alldeles som Fadern är sann Gud, har all makt, vet allting och är Faderns jämlike: denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att den Helige Ande ... är sann Gud, ... har all makt och vet allting ... : denne är en kättare.”

”Om någon förnekar att de tre personerna, Fadern, Sonen och den Helige Ande, är verkliga personer, jämlika, eviga, innefattande alla ting, både synliga och osynliga, att de är allsmäktiga ... : denne är en kättare.”

”Om någon säger att [Sonen som] blev kött inte var i himmelen med Fadern medan han var på jorden: denne är en kättare.”

”Om någon, som säger att Fadern är Gud och Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, ... men inte säger att de är en enda Gud ... : denne är en kättare.”⁵

De jesuitiska bibelkännare som översatte ovanstående från latinet bifogade följande kommentar: ”Påven S:t Celestinus I (422—432) betraktade tydligtvis dessa påbud som lag; de kan betraktas som trosförklaringar.”⁶ Och bibelkännaren Edmund J. Fortman hävdar att boken representerar en ”sund och riktig treenighetslära”.⁷

Om du tillhör en kyrka som godtar treenighetsläran, är då dessa uttalanden en definition av din tro? Och visste du att för att tro på treenighetsläran som kyrkorna lär ut den krävs det att man tror att Jesus var i himmelen samtidigt som han var på jorden? Denna lära liknar det som kyrkofadern Athanasius på 300-talet skrev i en bok som handlade om inkarnation:

”Ordet [Jesus] var inte instängd i sin kropp, inte heller hindrade hans närvaro kroppen från att också vara närvarande på andra platser. När han rörde sin kropp, upphörde han inte att också styra universum genom sitt sinne och sin makt. ... Han är fortfarande källan till liv i hela universum, närvarande i alla dess delar, men ändå utanför det hela.”⁸