Om treenighetsläran är oriktig, är det vanärande för Gud att man säger som det står i boken Catholicism (Katolicism): ”Om inte [människor] bevarar denna tro ren och obesmittad, skall [de] utan tvivel förgås för evigt. Och detta är den katolska tron: vi dyrkar en Gud i trefaldighet.”

Monsignore Eugene Clark säger: ”Gud är en, och Gud är tre. Eftersom det inte finns något i skapelsen likt detta, kan vi inte förstå det, utan endast acceptera det.” Kardinal John O’Connor säger: ”Vi vet att det är ett outgrundligt mysterium, som vi förstår ytterst lite av.” Och påven Johannes Paulus II talar om ”det outrannsakliga mysteriet om Gud, den treenige”.

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge förklarar således: ”Exakt vad läran går ut på, eller exakt hur den skall förklaras, är inte treenighetsanhängarna själva ense om.”

Man kan mycket väl förstå varför vi i uppslagsverket New Catholic Encyclopedia kan läsa: ”Det är få lärare i trinitarisk teologi vid romersk-katolska seminarier som inte någon gång har ansatts av frågan: ’Men hur predikar man då om treenigheten?’ Och om frågan är ett symptom på förvirring bland eleverna, är den kanske inte mindre ett symptom på liknande förvirring bland deras professorer.”

Att denna iakttagelse stämmer kan man få bekräftat genom att gå till ett bibliotek och undersöka böcker som stöder treenighetsläran. Otaliga sidor har skrivits i försöken att förklara den. Men efter att ha kämpat sig igenom denna labyrint av förvirrande teologiska termer och förklaringar går man därifrån lika otillfredsställd som tidigare.

Angående detta skriver jesuiten Joseph Bracken i sin bok What Are They Saying About the Trinity? (Vad säger de om treenigheten?): ”Präster, som med stor möda studerade ... treenigheten under sina seminarieår, tvekade begripligt nog att framföra den för sina församlingsbor från predikstolen, till och med på trefaldighetsdagen. ... Varför skulle man tråka ut församlingsborna med något som de till slut ändå inte skulle förstå riktigt?” Han skriver också: ”Treenigheten är en formell trosfråga men har föga eller ingen [inverkan] på det dagliga kristna livet och den kristna tillbedjan.” Likväl är detta ”den centrala läran” i kyrkorna.

Den katolske teologen Hans Küng påpekar i sin bok Christianity and the World Religions (Kristendomen och världens religioner) att treenigheten är en av orsakerna till att kyrkorna inte har haft någon större framgång bland icke- kristna folk. Han skriver: ”Inte ens bildade muslimer förstår sig på treenighetsbegreppet, liksom inte heller judarna hittills har kunnat begripa det. ... Att treenighetsläran skiljer på en Gud och tre hypostaser [personer] tillfredsställer inte muslimerna, som blir förvirrade i stället för upplysta av teologiska termer härledda från syriska, grekiska och latin. Muslimerna betraktar det hela som en ordlek. ... Varför skulle någon till föreställningen om Gud som den ende och oförliknelige vilja tillfoga något som endast kan försvaga eller omintetgöra föreställningen om att han är den ende och oförliknelige?”

”Inte en förvirringens Gud”

HUR kunde en så förvirrande lära uppstå? I uppslagsverket The Catholic Encyclopedia påstår man: ”En så gåtfull dogm erfordrar en gudomlig uppenbarelse.” De katolska teologerna Karl Rahner och Herbert Vorgrimler skriver i sitt verk Theological Dictionary: ”Treenigheten är ett mysterium ... i egentlig mening ... , något som inte kan förstås utan uppenbarelse, och inte ens sedan det uppenbarats kan det helt begripas.”

Och enligt ett katolskt verk är treenigheten ”inte ... direkt och uttryckligen Guds ord”. — New Catholic Encyclopedia.

Uppslagsverket The Catholic Encyclopedia förklarar också: ”I Skriften finns inte ett enda uttryck som gemensam beteckning på de tre personerna i gudomen. Ordet τρίας [trí·as] (som det latinska trinitas är översatt från) påträffas första gången hos Teofilos från Antiokia omkring år 180 e. Kr. ... Kort därefter förekommer det i sin latinska form, trinitas, hos Tertullianus.”

Detta är dock inget bevis för att Tertullianus lärde ut treenigheten. Det katolska verket Trinitas—A Theological Encyclopedia of the Holy Trinity påpekar till exempel att några av Tertullianus’ ord längre fram användes av andra för att beskriva treenigheten. Sedan ges ett varningens ord: ”Några förhastade slutsatser kan dock inte dras av detta bruk, för han tillämpar inte orden på trinitarisk teologi.”

Hur utvecklades treenighetsläran?

NU KANSKE du undrar: ”Om treenigheten inte är en biblisk lära, hur kom den då att bli en dogm i kristenheten?” Många tror att den utformades vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t.

Detta är dock inte helt korrekt. Vid kyrkomötet i Nicaea hävdade man att Kristus var av samma väsen som Gud, vilket lade grunden till den kommande trinitariska teologin. Men treenighetsläran blev inte fastlagd då, eftersom man vid detta möte inte nämnde något om den heliga anden som den tredje personen i en treenig gudom.

Konstantins roll i Nicaea

DET hade under många år förekommit en hel del på bibeln grundat motstånd mot den uppkomna tanken att Jesus var Gud. I ett försök att lösa tvisten sammankallade den romerske kejsaren, Konstantin, alla biskopar till Nicaea. Omkring 300, en bråkdel av dem alla, infann sig.

Konstantin var inte kristen. Det antas att han konverterade under senare delen av sitt liv, men han blev inte döpt förrän på dödsbädden. Henry Chadwick skriver om honom i sin bok The Early Church (Den tidiga kyrkan): ”Konstantin dyrkade, i likhet med sin far, den obesegrade solen. ... Hans omvändelse bör inte tolkas som en inre pånyttfödelse. ... Det var en militär angelägenhet. Hans insikt i den kristna läran var aldrig särskilt klar, men han var säker på att seger i strid låg i händerna på de kristnas Gud.”

Vilken roll spelade denne odöpte kejsare vid kyrkomötet i Nicaea? Uppslagsverket The Encyclopædia Britannica uppger: ”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen ’ett i substans [väsen] med Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”

Konstantins roll var av avgörande betydelse. Efter två månaders våldsam religiös debatt ingrep denne hedniske politiker och avgjorde frågan till förmån för dem som sade att Jesus var Gud. Men varför? Helt visst inte på grund av biblisk övertygelse. ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi”, läser vi i boken A Short History of Christian Doctrine (Kortfattad historia om den kristna läran). Det han förstod var att religiös splittring var ett hot mot hans rike, och han ville stärka makten inom sitt välde.

Ingen av biskoparna i Nicaea agiterade emellertid för en treenighet. De fastställde bara Jesu natur men inte den heliga andens roll. Om treenigheten hade varit en biblisk sanning, borde de då inte ha framlagt den tanken vid det tillfället?

Ytterligare utveckling

EFTER Nicaea fortsatte debatten kring ämnet under flera årtionden. De som trodde att Jesus inte var jämlik Gud togs till nåder igen en tid. Men längre fram avgjordes saken till deras nackdel av kejsar Theodosius. Han stadgade att den nicenska trosbekännelsen skulle vara normgivande i hans välde och sammankallade kyrkomötet i Konstantinopel år 381 v.t. för att klarlägga formuleringen.

Vid detta kyrkomöte enades man om att placera den heliga anden på samma nivå som Gud och Kristus. För första gången började kristenhetens treenighet att komma i blickpunkten.

Men inte ens efter kyrkomötet i Konstantinopel blev tron på treenigheten allmänt accepterad. Många motstod den, och detta medförde att de blev våldsamt förföljda. Det var först flera hundra år senare som treenigheten formulerades i fastställda trosbekännelser. Uppslagsverket The Encyclopedia Americana förklarar: ”Trinitarianismens fulla utveckling ägde rum i Väst, i medeltidens skolastik, då man tog sig för att förklara den i filosofiska och psykologiska termer.”

Den athanasianska trosbekännelsen

TREENIGHETSLÄRAN blev mer fullständigt fastställd i den athanasianska trosbekännelsen. Athanasius var en präst som stödde Konstantin i Nicaea. Trosbekännelsen som bär hans namn lyder: ”Vi dyrka en enda Gud i tre personer, ... Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Välunderrättade forskare är dock ense om att det inte var Athanasius som utformade denna trosbekännelse. I uppslagsverket The New Encyclopædia Britannica läser vi: ”Trosbekännelsen var okänd för grekisk-ortodoxa kyrkan ända till 1100-talet. Sedan 1600-talet har forskare i allmänhet varit ense om att den athanasianska trosbekännelsen inte skrevs av Athanasius (som dog år 373), utan antagligen sammanställdes i södra Frankrike under 400-talet. ... Under 500- och 600-talen begränsades trosbekännelsens inflytande till i första hand södra Frankrike och Spanien. Den användes i liturgin i de tyska kyrkorna på 800-talet och något senare i Rom.”

Det dröjde alltså flera hundra år efter Kristi tid innan treenigheten blev allmänt accepterad i kristenheten. Vad var då den vägledande faktorn i samband med de beslut som fattades? Var det Guds ord, eller var det prästerliga och politiska intressen? I boken Origin and Evolution of Religion (Religionens uppkomst och utveckling) svarar E. W. Hopkins: ”Den slutliga ortodoxa definitionen av treenigheten var i stor utsträckning en kyrkopolitisk angelägenhet.”