Guds namn och bibelöversättare
ÅR 1952 publicerades i The Bible Translator en diskussion om ”problemet” att återge Guds namn i bibelöversättningar som skulle användas på kristenhetens missionsfält. Bidragslämnare insåg vikten och betydelsen av namnet i bibeln — ett namn som förekommer nästan 7.000 gånger i de hebreiska skrifterna. Men de kunde inte komma överens om hur det skulle återges på modernt språk. En del föredrog en sådan term som ”den Evige”. Andra uttalade sig för titeln ”Herren”. Ingen rekommenderade återgivningen ”Jehova” eller ”Jahve”. Varför inte det?
Två skäl nämndes av bidragslämnaren H. Rosin. För det första trodde han att när den hebreiska bibeln ursprungligen blev översatt till grekiska (den förkristna Septuaginta), återgav översättarna Guds namn med det grekiska ordet för ”Herren”. För det andra fruktade han för att införandet av namnet Jehova i översättningar ”även skulle kunna splittra kyrkan”. För, tillade han, ”är inte ’Jehovas vittnen’ antitrinitarier?”
Beträffande Rosins första punkt har arkeologiska upptäckter visat att han hade fel. Nej, översättarna av Septuaginta återgav inte Guds namn med det grekiska ordet för ”Herren”. I stället skrev de ut det med dess ursprungliga hebreiska bokstäver direkt i den grekiska texten, så att exemplar av Septuagintaöversättningen som användes av de första kristna innehöll Guds namn.
När de första kristna citerade ur Septuaginta, är det högst osannolikt att de avlägsnade namnet från citatet. Det är följaktligen mer än troligt att de ursprungliga handskrifterna av de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”) innehöll Guds namn. I en artikel som förekom i Biblical Archaeology Review för mars 1978 framlade professor George Howard kraftiga argument till stöd för denna slutsats. Han nämnde till exempel ”en välkänd rabbinsk passus (Talmud Shabbat 13.5)” som ”dryftar problemet med att förstöra kätterska texter (som mycket troligt inbegrep böcker av judekristna)”. Vad var problemet? ”De kätterska texterna innehåller Guds namn, och det fullständiga förstörandet av dem skulle inbegripa förstörandet av Guds namn.”
Men hur förhåller det sig med Rosins andra invändning? Skulle bruket av Guds namn vålla problem för kristenheten? Tänk på vad som hände när namnet togs bort. Efter det första århundradet ersatte ”kristna” avskrivare Guds namn med sådana ord som ”Gud” och ”Herren” både i Septuaginta och i de kristna grekiska skrifterna. Enligt professor Howard bidrog detta utan tvivel till den förvirring som kristenheten fått erfara under senare år: ”Det kan hända att borttagandet av tetragrammaton (Guds namn på hebreiska) betydligt bidrog till de kristologiska debatter och treenighetsdebatter som kyrkan plågades av under de första kristna århundradena.”
Att Guds namn avlägsnades ur bibeln gjorde det förvisso mycket lättare för kristenheten att anta treenighetsläran. Om kristenheten skulle återställa namnet i hela bibeln och i gudsdyrkan, skulle det följaktligen vålla svårigheter. Som Jehova uppenbaras i de hebreiska och i de kristna grekiska skrifterna är han tydligt åtskild från Jesus Kristus och är inte någon del av en treenighet.
Professor Howard tillade: ”Att tetragrammaton togs bort skapade förmodligen ett annat teologiskt klimat än det som rådde under det första århundradets nytestamentliga tidsskede. Judarnas Gud, som alltid omsorgsfullt hade varit skild från alla andra genom bruket av hans hebreiska namn, förlorade en del av sin särprägel i och med att tetragrammaton försvann.” Jehovas vittnen har återställt Guds namn inte bara i hela bibeln, utan också i sin dagliga tillbedjan. De iakttar sålunda en omsorgsfull åtskillnad mellan den sanne Guden och de falska gudarna här i världen. Därigenom har de kunnat återställa det ”teologiska klimat” som rådde i det första århundradets kristna församling.