Innehåll

3 Bör man tro på treenighetsläran?

3 Hur förklaras treenighetsläran?

5 Är det en biblisk lära?

7 Hur utvecklades treenighetsläran?

12 Vad står det i bibeln om Gud och Jesus?

16 Är Gud alltid högre än Jesus?

20 Den heliga anden — Guds verksamma kraft

23 Hur är det med texter som används som stöd för treenighetsläran?

30 Tillbe Gud på hans villkor

Förord

Människor säger ofta att de tror på treenigheten, men deras uppfattningar om denna lära varierar en hel del.

Vad går treenighetsläran egentligen ut på?

Lär bibeln något sådant?

Är Jesus Kristus den allsmäktige Guden och en del av treenigheten?

Bör man tro på treenighetsläran?

TROR du på treenighetsläran? De flesta i kristenheten gör det. I alla fall har den varit kyrkornas centrala lära i århundraden.

Du kanske med tanke på detta tycker att det inte finns någon anledning att ifrågasätta saken. Men det finns det, och på senaste tiden har också några av treenighetens understödjare gett ökad fart åt debatten.

Vad finns det då för anledning att ägna ett sådant här ämne mer än flyktigt intresse? Jo, Jesus själv sade: ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.” Hela vår framtid beror alltså av att vi känner till Guds sanna väsen, och det betyder att vi måste gå till botten med frågan om treenigheten. Så varför inte undersöka saken själv? — Johannes 17:3, 1981 års svenska översättning av Nya testamentet (NT 1981).

Det finns många olika tolkningar av treenigheten. Men i allmänhet går treenighetsläran ut på att gudomen består av tre personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande, och likväl utgör de bara en Gud. Enligt denna lära är alla tre jämlika och allsmäktiga. Ingen av dem har skapats, utan de har alltid existerat i gudomen.

Andra däremot säger att treenighetsläran är falsk, att den allsmäktige Guden är helt fristående som en separat, evig och suverän varelse. De säger att Jesus i sin föremänskliga tillvaro, i likhet med änglarna, var en separat av Gud skapad andevarelse, och därför måste han ha haft en början. De lär att Jesus aldrig i något avseende har varit den allsmäktige Gudens jämlike, utan att han alltid har varit och alltjämt är underordnad Gud. De tror inte heller att den Helige Ande är någon person, utan Guds ande, hans verksamma kraft.

Treenighetslärans understödjare säger att de grundar sin tro inte bara på religiös tradition, utan också på bibeln. Kritikerna säger att den inte är någon biblisk lära. Ett historiskt verk förklarar till och med: ”Ursprunget till [treenigheten] är helt och hållet hedniskt.” — The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom).

Om treenighetsläran är sann, är det förnedrande för Jesus att man säger att han aldrig har varit jämlik Gud som en av delarna i en gudom. Men om treenighetsläran är falsk, är det förnedrande för den allsmäktige Guden att man kallar någon hans jämlike och ännu värre att man kallar Maria ”Guds moder”. Om treenighetsläran är oriktig, är det vanärande för Gud att man säger som det står i boken Catholicism (Katolicism): ”Om inte [människor] bevarar denna tro ren och obesmittad, skall [de] utan tvivel förgås för evigt. Och detta är den katolska tron: vi dyrkar en Gud i trefaldighet.”

Det finns alltså goda skäl till att vilja ta reda på sanningen om treenigheten. Men innan vi granskar denna läras ursprung och huruvida den är sann, kanske det kan vara bra att definiera den mer i detalj. Vad går treenighetsläran egentligen ut på? Hur förklaras den av sina förespråkare?

[Bilder på sidan 2]

Vänster: Egyptisk skulptur från andra årtusendet f.v.t. Triad bestående av Amon-Ra, Ramses II och Mut. Höger: 1300-talet v.t. Treenighetsskulptur föreställande Jesus Kristus, Fadern och den heliga anden. Lägg märke till att det är tre personer men endast fyra ben.

Hur förklaras treenighetsläran?

DEN romersk-katolska kyrkan förklarar: ”Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen. ... Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsen: ’Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.’ I denna treenighet ... är personerna jämbördiga och lika eviga: alla är de utan begynnelse och allsmäktiga.” — The Catholic Encyclopedia.

Nästan alla andra kyrkor i kristenheten instämmer i detta. Grekisk-ortodoxa kyrkan, till exempel, kallar treenighetsläran ”en fundamental trossats inom kristendomen” och säger dessutom: ”Kristna är de som erkänner Kristus som Gud.” I boken Our Orthodox Christian Faith (Vår ortodoxa kristna tro) förklarar samma kyrka: ”Gud är treenig. ... Fadern är helt och hållet Gud. Sonen är helt och hållet Gud. Den Helige Ande är helt och hållet Gud.”

Treenigheten anses således vara ”en Gud i tre personer”. Var och en sägs vara utan början; de har alltid existerat. Var och en sägs vara allsmäktig; ingen är överlägsen eller underlägsen de andra.

Är det svårt att förstå ett sådant resonemang? Många uppriktiga kristna har ansett det vara förvirrande, stridande mot sunt förnuft och olikt allt vad mänsklig erfarenhet lär oss. De undrar hur Fadern kan vara Gud, hur Jesus kan vara Gud och hur den heliga anden kan vara Gud samtidigt som de inte är tre Gudar, utan bara en Gud.

”Övergår människans fattningsförmåga”

DENNA förvirring är allmänt utbredd. I uppslagsverket The Encyclopedia Americana sägs det att treenighetsläran anses ”övergå människans fattningsförmåga”.

Många som godtar treenighetsläran betraktar den på det sättet. Monsignore Eugene Clark säger: ”Gud är en, och Gud är tre. Eftersom det inte finns något i skapelsen likt detta, kan vi inte förstå det, utan endast acceptera det.” Kardinal John O’Connor säger: ”Vi vet att det är ett outgrundligt mysterium, som vi förstår ytterst lite av.” Och påven Johannes Paulus II talar om ”det outrannsakliga mysteriet om Gud, den treenige”.

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge förklarar således: ”Exakt vad läran går ut på, eller exakt hur den skall förklaras, är inte treenighetsanhängarna själva ense om.”

Man kan mycket väl förstå varför vi i uppslagsverket New Catholic Encyclopedia kan läsa: ”Det är få lärare i trinitarisk teologi vid romersk-katolska seminarier som inte någon gång har ansatts av frågan: ’Men hur predikar man då om treenigheten?’ Och om frågan är ett symptom på förvirring bland eleverna, är den kanske inte mindre ett symptom på liknande förvirring bland deras professorer.”

Att denna iakttagelse stämmer kan man få bekräftat genom att gå till ett bibliotek och undersöka böcker som stöder treenighetsläran. Otaliga sidor har skrivits i försöken att förklara den. Men efter att ha kämpat sig igenom denna labyrint av förvirrande teologiska termer och förklaringar går man därifrån lika otillfredsställd som tidigare.

Angående detta skriver jesuiten Joseph Bracken i sin bok What Are They Saying About the Trinity? (Vad säger de om treenigheten?): ”Präster, som med stor möda studerade ... treenigheten under sina seminarieår, tvekade begripligt nog att framföra den för sina församlingsbor från predikstolen, till och med på trefaldighetsdagen. ... Varför skulle man tråka ut församlingsborna med något som de till slut ändå inte skulle förstå riktigt?” Han skriver också: ”Treenigheten är en formell trosfråga men har föga eller ingen [inverkan] på det dagliga kristna livet och den kristna tillbedjan.” Likväl är detta ”den centrala läran” i kyrkorna.

Den katolske teologen Hans Küng påpekar i sin bok Christianity and the World Religions (Kristendomen och världens religioner) att treenigheten är en av orsakerna till att kyrkorna inte har haft någon större framgång bland icke- kristna folk. Han skriver: ”Inte ens bildade muslimer förstår sig på treenighetsbegreppet, liksom inte heller judarna hittills har kunnat begripa det. ... Att treenighetsläran skiljer på en Gud och tre hypostaser [personer] tillfredsställer inte muslimerna, som blir förvirrade i stället för upplysta av teologiska termer härledda från syriska, grekiska och latin. Muslimerna betraktar det hela som en ordlek. ... Varför skulle någon till föreställningen om Gud som den ende och oförliknelige vilja tillfoga något som endast kan försvaga eller omintetgöra föreställningen om att han är den ende och oförliknelige?”

”Inte en förvirringens Gud”

HUR kunde en så förvirrande lära uppstå? I uppslagsverket The Catholic Encyclopedia påstår man: ”En så gåtfull dogm erfordrar en gudomlig uppenbarelse.” De katolska teologerna Karl Rahner och Herbert Vorgrimler skriver i sitt verk Theological Dictionary: ”Treenigheten är ett mysterium ... i egentlig mening ... , något som inte kan förstås utan uppenbarelse, och inte ens sedan det uppenbarats kan det helt begripas.”

Men påståendet att treenigheten är ett så förvirrande mysterium att det måste ha sitt ursprung i gudomlig uppenbarelse leder till ett annat stort problem. Varför det? Därför att gudomlig uppenbarelse inte lämnar rum för en sådan syn på Gud: ”Gud är inte en förvirringens Gud.” — 1 Korintierna 14:33, Revised Standard Version.

Är det med tanke på detta uttalande rimligt att tänka sig att Gud gett upphov till en lära om sig själv som är så förvirrande att inte ens kännare av hebreiska, grekiska och latin kan förklara den?

Och måste människor vara teologiskt utbildade för att kunna säga att ”de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus”? (Johannes 17:3, NT 1981) Om det är så, varför var det då så få av de skolade judiska religiösa ledarna som erkände Jesus som Messias? Hans trogna lärjungar var i stället ödmjuka jordbrukare, fiskare, skatteindrivare och husmödrar. De här enkla människorna var så säkra på det Jesus lärde om Gud att de kunde undervisa andra om det och till och med var villiga att dö för sin tro. — Matteus 15:1—9; 21:23—32, 43; 23:13—36; Johannes 7:45—49; Apostlagärningarna 4:13.

[Bild på sidan 4]

Ödmjuka, enkla människor blev Jesu lärjungar, inte de religiösa ledarna

Är det en biblisk lära?

OM TREENIGHETSLÄRAN var sann, borde den klart och konsekvent redovisas i bibeln. Varför det? Jo, som apostlarna intygade är bibeln Guds egen uppenbarelse till människorna. Och eftersom vi behöver känna Gud för att kunna tillbe honom på ett godtagbart sätt, borde bibeln ge oss tydliga upplysningar om vem han egentligen är.

Troende under det första århundradet godtog bibeln som Guds sanna uppenbarelse. Den utgjorde grundvalen för deras tro, den yttersta auktoriteten. När aposteln Paulus predikade för människor i staden Berea, ”tog [de] emot ordet med allra största villighet och rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting”. — Apostlagärningarna 17:10, 11.

Vad använde mer framstående gudsmän som sin auktoritet på den tiden? I Apostlagärningarna 17:2, 3 läser vi om aposteln Paulus: ”Enligt sin vana ... resonerade han med dem och utgick då från Skrifterna, och han förklarade och bevisade genom hänvisningar [från Skrifterna].”

Jesus själv var ett gott föredöme i att använda bibeln som grundval för sin undervisning. Han sade upprepade gånger: ”Det är skrivet.” ”[Han] uttydde ... för dem ting angående sig själv i alla Skrifterna.” — Matteus 4:4, 7; Lukas 24:27.

Jesus, Paulus och de troende under första århundradet använde alltså bibeln som underlag för sin undervisning. De visste att ”hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Timoteus 3:16, 17; se också 1 Korintierna 4:6; 1 Tessalonikerna 2:13; 2 Petrus 1:20, 21.

Eftersom bibeln kan korrigera, eller tillrättalägga, saker och ting, borde den ge tydliga upplysningar om en så grundläggande fråga som treenigheten påstås vara. Men säger teologerna och historikerna själva att det är en biblisk lära?

”Treenigheten” i bibeln?

I ETT protestantiskt uppslagsverk sägs det: ”Ordet treenighet finns inte i bibeln. ... Treenigheten kom inte formellt att införlivas med kyrkans teologi förrän på 300-talet.” (The Illustrated Bible Dictionary) Och enligt ett katolskt verk är treenigheten ”inte ... direkt och uttryckligen Guds ord”. — New Catholic Encyclopedia.

Uppslagsverket The Catholic Encyclopedia förklarar också: ”I Skriften finns inte ett enda uttryck som gemensam beteckning på de tre personerna i gudomen. Ordet τρίας [trí·as] (som det latinska trinitas är översatt från) påträffas första gången hos Teofilos från Antiokia omkring år 180 e. Kr. ... Kort därefter förekommer det i sin latinska form, trinitas, hos Tertullianus.”

Detta är dock inget bevis för att Tertullianus lärde ut treenigheten. Det katolska verket Trinitas—A Theological Encyclopedia of the Holy Trinity påpekar till exempel att några av Tertullianus’ ord längre fram användes av andra för att beskriva treenigheten. Sedan ges ett varningens ord: ”Några förhastade slutsatser kan dock inte dras av detta bruk, för han tillämpar inte orden på trinitarisk teologi.”

De hebreiska skrifternas vittnesbörd

STÖDER inte bibeln i alla fall tanken på en treenighet, även om nu inte ordet ”treenig” finns i den? Vad uppenbarar exempelvis de hebreiska skrifterna (”Gamla testamentet”) om detta?

I uppslagsverket The Encyclopedia of Religion medger man: ”Dagens teologer är ense om att treenighetsläran inte förekommer i den hebreiska bibeln.” I verket New Catholic Encyclopedia sägs det också: ”Läran om den heliga treenigheten förekommer inte i GT [Gamla testamentet].”

I sin bok The Triune God (Den treenige Guden) medger jesuiten Edmund Fortman likaså: ”Gamla testamentet ... säger inget direkt eller indirekt om en treenig Gud som är Fader, Son och Helig Ande. ... Det finns inget som vittnar om att någon helig skribent ens anade förekomsten av en [treenighet] i gudomen. ... Att i [”Gamla testamentet”] söka efter indikationer, antydningar och fördolda tecken på en treenighet är att gå utöver vad de heliga skribenterna har skrivit och menat.” — Kursiverat av oss.

En granskning av de hebreiska skrifterna bestyrker detta. I bibelns 39 första böcker, de inspirerade hebreiska skrifternas sanna kanon, finns alltså inget stöd för treenighetsläran.

De grekiska skrifternas vittnesbörd

MEN nämner då de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”) något om en treenighet?

Vi läser i uppslagsverket The Encyclopedia of Religion: ”Teologerna är ense om att treenigheten inte heller i Nya testamentet förekommer som uttrycklig lärosats.”

Jesuiten Fortman skriver: ”Nya testamentets skribenter ... skriver inget i direkta ordalag om treenigheten, de lär inte uttryckligen att det i en Gud finns tre jämlika gudomliga personer. ... Vi påträffar inte någonstans någon trinitarisk lärosats om tre sinsemellan åtskilda bärare av gudomligt liv och gudomlig verksamhet i samma gudom.”

I uppslagsverket The New Encyclopædia Britannica förklaras det: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.”

Bernhard Lohse skriver i boken A Short History of Christian Doctrine (Kortfattad historia om den kristna läran): ”Vad Nya testamentet beträffar, så finner man där inget stöd för själva läran om treenigheten.”

I uppslagsverket The New International Dictionary of New Testament Theology sägs det likaså: ”I NT [Nya testamentet] förekommer inte den utvecklade treenighetsläran. ’Bibeln saknar en uttrycklig förklaring om att Fadern, Sonen och den Helige Ande är lika till sin natur’ [sade den protestantiske teologen Karl Barth].”

En professor vid Yaleuniversitetet, E. Washburn Hopkins, försäkrar: ”För Jesus och Paulus var läran om treenigheten tydligtvis okänd; de säger ... ingenting om den.” — Origin and Evolution of Religion (Religionens uppkomst och utveckling).

Historikern Arthur Weigall konstaterar: ”Jesus Kristus omnämnde aldrig ett sådant fenomen, och ordet ’treenighet’ förekommer inte på något ställe i Nya testamentet. Uppfattningen antogs av kyrkan först tre hundra år efter vår Herres död.” — The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom).

Så varken de hebreiska skrifternas 39 böcker eller de kristna grekiska skrifternas kanon av 27 inspirerade böcker ger något stöd åt treenighetsläran.

Omfattade de första kristna denna lära?

LÄRDE de första kristna att Gud är treenig? Lägg märke till följande kommentarer av historiker och teologer:

”I urkristendomen fanns ingen uttrycklig lära om treenigheten, så som den senare kom att utformas i trosbekännelserna.” — The New International Dictionary of New Testament Theology.

”De första kristna tänkte till en början inte på att tillämpa denna uppfattning [om treenigheten] på sin egen tro. De ägnade sin dyrkan åt Gud, Fadern, och åt Jesus Kristus, Guds Son, och de erkände den ... heliga Anden; men de hade ingen tanke på att dessa tre utgjorde en treenighet, jämlika och förenade till ett.” — The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom).

”Till en början var den kristna tron inte trinitarisk. ... Varken under den apostoliska eller den efterapostoliska tiden var den det, vilket avspeglar sig i NT [Nya testamentet] och andra tidiga kristna skrifter.” — Encyclopædia of Religion and Ethics.

”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte enhälligt erkänd och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. ... Bland de apostoliska fäderna förekom inte ens den minsta antydan till en sådan tankegång eller uppfattning.” — New Catholic Encyclopedia.

Vad de förnicenska fäderna lärde

DE FÖRNICENSKA fäderna har kommit att erkännas som de ledande religiösa lärarna under de första århundradena efter Kristi födelse. Det de lärde är av intresse.

Justinus Martyren, som dog omkring år 165 v.t., kallade Jesus i hans föremänskliga tillvaro en skapad ängel som är ”någon annan än den Gud som danade allt”. Han sade att Jesus var underordnad Gud och ”aldrig gjorde något annat än det Skaparen ... bjöd honom att göra och säga”.

Irenaeus, som dog omkring år 200 v.t., sade att Jesus i sin föremänskliga tillvaro existerade åtskild från Gud och var underordnad honom. Han visade att Jesus inte är jämlik den ”ende och sanne Guden”, som är ”den högste över alla och förutom vilken det inte finns någon annan”.

Clemens Alexandrinus, som dog omkring år 215 v.t., kallade Jesus i hans föremänskliga tillvaro ”en skapelse” men kallade Gud ”den oskapade och oförgänglige och ende sanne Guden”. Han sade att Sonen ”är närmast efter den ende allsmäktige Fadern” men inte jämlik honom.

Tertullianus, som dog omkring år 230 v.t., lärde om Guds överhöghet. Han sade: ”Fadern är inte densamme som Sonen (en annan), eftersom han är större; eftersom han som avlar inte är densamme som han som föds; han som sänder inte densamme som han som är sänd.” Han sade också: ”En gång i tiden fanns inte Sonen. ... Före allting var Gud ensam.”

Hippolytos, som dog omkring år 235 v.t., sade att Gud är ”en Gud, den förste och den ende, alltings Danare och Herre”. Det finns ”inget som är jämnåldrigt med honom. ... Men han var den ende, ensam med sig själv; som, enligt sin vilja, framskapade det som tidigare inte hade skapnad”, till exempel den skapade föremänsklige Jesus.

Origenes, som dog omkring år 250 v.t., sade att ”Fadern och Sonen är två väsen, ... två ting vad beträffar deras natur”, och att Sonen ”jämfört med Fadern är ett mycket litet ljus”.

När Alvan Lamson i sin bok The Church of the First Three Centuries (Kyrkan i de tre första århundradena) summerar det historiska vittnesbördet, skriver han: ”Den nutida populära treenighetsdogmen ... får inget stöd i Justinus [Martyrens] framställning: och denna iakttagelse kan utsträckas till alla förnicenska fäder, det vill säga till alla kristna skribenter under tre hundra år efter Kristi födelse. Visserligen talar de om Fadern, Sonen och ... den helige Ande, men inte som jämlika, inte som ett enda väsen, inte som tre i ett, inte i något avseende så som treenighetsanhängarna nu förfäktar. Förhållandet är det rakt motsatta.”

Bibelns och historiens vittnesbörd klargör alltså att treenigheten var okänd på bibelns tid och flera århundraden därefter.

[Infälld text på sidan 7]

”Det finns inget som vittnar om att någon helig skribent ens anade förekomsten av en [treenighet] i gudomen.” — The Triune God

Hur utvecklades treenighetsläran?

NU KANSKE du undrar: ”Om treenigheten inte är en biblisk lära, hur kom den då att bli en dogm i kristenheten?” Många tror att den utformades vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t.

Detta är dock inte helt korrekt. Vid kyrkomötet i Nicaea hävdade man att Kristus var av samma väsen som Gud, vilket lade grunden till den kommande trinitariska teologin. Men treenighetsläran blev inte fastlagd då, eftersom man vid detta möte inte nämnde något om den heliga anden som den tredje personen i en treenig gudom.

Konstantins roll i Nicaea

DET hade under många år förekommit en hel del på bibeln grundat motstånd mot den uppkomna tanken att Jesus var Gud. I ett försök att lösa tvisten sammankallade den romerske kejsaren, Konstantin, alla biskopar till Nicaea. Omkring 300, en bråkdel av dem alla, infann sig.

Konstantin var inte kristen. Det antas att han konverterade under senare delen av sitt liv, men han blev inte döpt förrän på dödsbädden. Henry Chadwick skriver om honom i sin bok The Early Church (Den tidiga kyrkan): ”Konstantin dyrkade, i likhet med sin far, den obesegrade solen. ... Hans omvändelse bör inte tolkas som en inre pånyttfödelse. ... Det var en militär angelägenhet. Hans insikt i den kristna läran var aldrig särskilt klar, men han var säker på att seger i strid låg i händerna på de kristnas Gud.”

Vilken roll spelade denne odöpte kejsare vid kyrkomötet i Nicaea? Uppslagsverket The Encyclopædia Britannica uppger: ”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen ’ett i substans [väsen] med Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”

Konstantins roll var av avgörande betydelse. Efter två månaders våldsam religiös debatt ingrep denne hedniske politiker och avgjorde frågan till förmån för dem som sade att Jesus var Gud. Men varför? Helt visst inte på grund av biblisk övertygelse. ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi”, läser vi i boken A Short History of Christian Doctrine (Kortfattad historia om den kristna läran). Det han förstod var att religiös splittring var ett hot mot hans rike, och han ville stärka makten inom sitt välde.

Ingen av biskoparna i Nicaea agiterade emellertid för en treenighet. De fastställde bara Jesu natur men inte den heliga andens roll. Om treenigheten hade varit en biblisk sanning, borde de då inte ha framlagt den tanken vid det tillfället?

Ytterligare utveckling

EFTER Nicaea fortsatte debatten kring ämnet under flera årtionden. De som trodde att Jesus inte var jämlik Gud togs till nåder igen en tid. Men längre fram avgjordes saken till deras nackdel av kejsar Theodosius. Han stadgade att den nicenska trosbekännelsen skulle vara normgivande i hans välde och sammankallade kyrkomötet i Konstantinopel år 381 v.t. för att klarlägga formuleringen.

Vid detta kyrkomöte enades man om att placera den heliga anden på samma nivå som Gud och Kristus. För första gången började kristenhetens treenighet att komma i blickpunkten.

Men inte ens efter kyrkomötet i Konstantinopel blev tron på treenigheten allmänt accepterad. Många motstod den, och detta medförde att de blev våldsamt förföljda. Det var först flera hundra år senare som treenigheten formulerades i fastställda trosbekännelser. Uppslagsverket The Encyclopedia Americana förklarar: ”Trinitarianismens fulla utveckling ägde rum i Väst, i medeltidens skolastik, då man tog sig för att förklara den i filosofiska och psykologiska termer.”

Den athanasianska trosbekännelsen

TREENIGHETSLÄRAN blev mer fullständigt fastställd i den athanasianska trosbekännelsen. Athanasius var en präst som stödde Konstantin i Nicaea. Trosbekännelsen som bär hans namn lyder: ”Vi dyrka en enda Gud i tre personer, ... Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Välunderrättade forskare är dock ense om att det inte var Athanasius som utformade denna trosbekännelse. I uppslagsverket The New Encyclopædia Britannica läser vi: ”Trosbekännelsen var okänd för grekisk-ortodoxa kyrkan ända till 1100-talet. Sedan 1600-talet har forskare i allmänhet varit ense om att den athanasianska trosbekännelsen inte skrevs av Athanasius (som dog år 373), utan antagligen sammanställdes i södra Frankrike under 400-talet. ... Under 500- och 600-talen begränsades trosbekännelsens inflytande till i första hand södra Frankrike och Spanien. Den användes i liturgin i de tyska kyrkorna på 800-talet och något senare i Rom.”

Det dröjde alltså flera hundra år efter Kristi tid innan treenigheten blev allmänt accepterad i kristenheten. Vad var då den vägledande faktorn i samband med de beslut som fattades? Var det Guds ord, eller var det prästerliga och politiska intressen? I boken Origin and Evolution of Religion (Religionens uppkomst och utveckling) svarar E. W. Hopkins: ”Den slutliga ortodoxa definitionen av treenigheten var i stor utsträckning en kyrkopolitisk angelägenhet.”

Ett avfall förutsagt

TREENIGHETENS vanhedrande historia stämmer mycket väl med det Jesus och hans apostlar förutsade skulle inträffa efter deras tid. De sade att det skulle bli ett avfall, eller en avvikelse, från den sanna tillbedjan fram till Kristi återkomst, då den sanna tillbedjan åter skulle upprättas innan Guds dag av tillintetgörelse för denna tingens ordning kom.

Beträffande den ”dagen” skrev aposteln Paulus: ”Den [skall] inte ... komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras.” (2 Tessalonikerna 2:3, 7) Längre fram förutsade han: ”Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apostlagärningarna 20:29, 30, NT 1981) Även andra av Jesu lärjungar skrev om detta avfall med dess ”laglösa” prästklass. — Se till exempel 2 Petrus 2:1; 1 Johannes 4:1—3; Judas, vers 3, 4.

Paulus skrev också: ”Det skall nämligen komma en tid, när de inte vill veta av den sunda läran utan i stället kallar till sig hoptals av lärare, så som det passar dem själva, allteftersom det kliar dem i öronen. De kommer inte längre att vilja lyssna till sanningen utan ta sin tillflykt till myter.” — 2 Timoteus 4:3, 4, Bo Giertz’ svenska översättning av Nya testamentet.

Jesus själv förklarade vad som låg bakom detta avfall från sann tillbedjan. Han sade att han själv hade sått god säd men att fienden, Satan, skulle beså åkern med ogräs. Samtidigt med de första vetestråna visade sig därför också ogräset. Man fick således räkna med en avvikelse från sann kristendom fram till skörden, då Kristus skulle ställa allt till rätta igen. (Matteus 13:24—43) Uppslagsverket The Encyclopedia Americana kommenterar detta så här: ”Trehundratalets trinitarianism var ingen exakt avspegling av den tidiga kristna läran angående Guds natur. Den var tvärtom en avvikelse från denna lära.” Var hade då detta avfall sitt ursprung? — 1 Timoteus 1:6.

Vad som påverkade utvecklingen

ÖVER hela den forntida världen och så långt tillbaka som på Babylons tid var det vanligt med dyrkan av hedniska gudar i grupper om tre, så kallade triader. Detta inflytande förekom också i Egypten, Grekland och Rom under århundradena före, under och efter Kristi tid. Och efter apostlarnas död började sådana hedniska trosuppfattningar tränga in i kristendomen.

Historikern Will Durant påpekar: ”Kristendomen avlivade inte hedendomen; den anammade den. ... Från Egypten kom tankarna om en gudomlig treenighet.” Och i boken Egyptian Religion (Egyptisk religion) skriver Siegfried Morenz: ”Treenigheten var det som de egyptiska teologernas tankar mest kretsade kring. ... Tre gudar kombineras och behandlas som ett enda väsen och tituleras i singularis. I detta avseende visar sig den egyptiska religionens andliga kraft ha direkt samband med kristen teologi.”

Detta inflytande avspeglade sig hos kyrkliga ledare i Alexandria i Egypten under senare delen av 200-talet och början av 300-talet, sådana som Athanasius, när de gav uttryck åt tankar som ledde till treenigheten. Deras inflytande spred sig, och därför betraktar Morenz ”alexandrinsk teologi som länken mellan det egyptiska religiösa arvet och kristendomen”.

I förordet till Edward Gibbons bok History of Christianity (Kristendomens historia) läser vi: ”I samma mån som hedendomen erövrades av kristendomen kan det även sägas att kristendomen fördärvades av hedendomen. Den rena deismen hos de första kristna ... ändrades av romersk-katolska kyrkan till den obegripliga treenighetsdogmen. Många av de hedniska lärosatserna, vilka tänkts ut av egyptierna och idealiserats av Platon, behölls såsom varande värdiga att tro på.”

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge påpekar att många säger att treenigheten ”är en förvanskning som lånats från hednisk religion och som inlemmats i den kristna tron”. Och boken The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom) förklarar: ”Ursprunget till [treenigheten] är helt och hållet hedniskt.”

Därför skrev James Hastings i sitt verk Encyclopædia of Religion and Ethics: ”I t. ex. indisk religion påträffar vi den trinitariska gruppen Brahma, Shiva och Vishnu och i egyptisk religion den trinitariska gruppen Osiris, Isis och Horus. ... Det är inte endast i de historiska religionerna vi finner att Gud betraktas som treenig. Man kommer i synnerhet att tänka på den nyplatonska uppfattningen om den högsta eller yttersta verkligheten”, som är ”trefaldigt representerad”. Vad har den grekiske filosofen Platon med treenigheten att göra?

Platons filosofi

PLATON anses ha levt från år 428 till år 347 före Kristus. Även om han inte framförde treenighetstanken i dess nuvarande form, banade hans filosofiska uppfattningar vägen för den. Längre fram dök det upp filosofiska riktningar med trinitariska uppfattningar, och dessa var påverkade av Platons tankar om Gud och om naturen.

I det franska uppslagsverket Nouveau Dictionnaire Universel heter det om Platons inflytande: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denne grekiske filosofs uppfattning om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.”

Uppslagsverket The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge visar vilket inflytande grekisk filosofi hade: ”Lärorna om Logos och treenigheten utformades av grekiska kyrkofäder, som ... direkt eller indirekt blivit starkt påverkade av Platons filosofi. ... Det kan inte förnekas att felaktigheter och förvanskningar smög sig in i kyrkan från denna källa.”

I boken The Church of the First Three Centuries (Kyrkan i de tre första århundradena) sägs det: ”Treenighetsläran utformades gradvis och förhållandevis sent. ... Den härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna. ... Den växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar.”

Mot slutet av 200-talet v.t. hade ”kristendomen” och Platons nya filosofiska uppfattningar blivit oskiljaktigt förenade. Adolf Harnack skriver i boken Outlines of the History of Dogma (Dogmsystemets historia i stora drag) att kyrkans lära blev ”fast rotad i hellenismens [den hedniska grekiska åskådningens] jordmån. Därigenom blev den ett mysterium för det stora flertalet kristna.”

Kyrkan påstod att dess nya läror var grundade på bibeln. Men Harnack säger: ”I verkligheten gav den sitt erkännande åt hellenistiska spekulationer, den hedniska mystikens vidskepliga uppfattningar och sedvänjor.”

I boken A Statement of Reasons (En redovisning av skäl) skriver Andrews Norton om treenigheten: ”Vi kan spåra denna läras historia och upptäcka dess ursprung, inte i den kristna uppenbarelsen, utan i Platons filosofi. ... Treenighetsläran härrör inte från Kristus och hans apostlar, utan är en senare konstruktion av Platonanhängarnas skola.”

Det avfall som hade förutsagts av Jesus och apostlarna slog därför ut i full blom på 300- talet v.t. Treenighetslärans utveckling är bara ett av bevisen på detta. De avfälliga kyrkorna började också omfatta andra hedniska tankar, till exempel läran om en helveteseld, läran om en odödlig själ och bilddyrkan. Kristenheten hade i andlig bemärkelse trätt in i sin förutsagda mörka tidsålder, som dominerades av en växande ”laglöshetens människa”, dess prästklass. — 2 Tessalonikerna 2:3, 7.

Varför framförde inte Guds profeter denna lära?

VARFÖR undervisade ingen av Guds profeter under tusentals år hans folk om treenigheten? Borde inte Jesus åtminstone ha utnyttjat sin förmåga som den store läraren till att förklara treenigheten för sina efterföljare? Är det rimligt att Gud lät inspirera hundratals sidor i bibeln men inte utnyttjade några av dessa upplysningar för att undervisa om treenigheten, om den nu är den ”centrala läran” i tron?

Bör vi som kristna tro att Gud, flera hundra år efter Kristus och efter det att skrivandet av bibeln hade inspirerats, skulle ge sitt stöd åt formulerandet av en lära som var okänd för hans tjänare under tusentals år, en lära som är ett ”outrannsakligt mysterium” och ”övergår mänsklig fattningsförmåga”, en lära som onekligen har hedniskt ursprung och som i stor utsträckning var ”en kyrkopolitisk angelägenhet”?

Historiens vittnesbörd är tydligt: Treenighetsläran är en avvikelse från sanningen, ett avfall från den.

[Infälld text på sidan 8]

”Trehundratalets trinitarianism var ... [en avvikelse från] den tidiga kristna läran.” — The Encyclopedia Americana

[Ruta på sidan 9]

”De stora gudarnas triad”

Många hundra år före Kristi tid fanns det triader av gudar, eller treenigheter, i det forntida Babylonien och Assyrien. I det franska uppslagsverket ”Larousse Encyclopedia of Mythology” nämns en sådan triad från Mesopotamien: ”Universum delades i tre riken, som vart och ett kom att behärskas av en gud. Anus andel var himmelen. Jorden gavs åt Enlil. Ea blev härskare över vattnen. Tillsammans utgjorde de de stora gudarnas triad.”

[Ruta på sidan 12]

En hinduisk treenighet

I boken ”The Symbolism of Hindu Gods and Rituals” (Hinduiska gudar och ritualer och deras symbolik) sägs det angående en hinduisk treenighet som existerade flera hundra år före Kristus: ”Shiva är en av gudarna i treenigheten. Han sägs vara den förgörande guden. De andra två är Brahma, den skapande guden, och Vishnu, den uppehållande guden. ... För att visa att dessa tre processer är ett och detsamma är de tre gudarna sammansatta till en gestalt.” — Utgiven av A. Parthasarathy, Bombay.

[Bild på sidan 8]

”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi.” — A Short History of Christian Doctrine

[Bilder på sidan 10]

1. Egypten. Triad av Horus, Osiris, Isis; andra årtusendet f.v.t.

2. Babylon. Triad av Ishtar, Sin, Shamash; andra årtusendet f.v.t.

3. Palmyra. Triad av månguden, himmelens herre, solguden; o. första århundradet v.t.

4. Indien. Treenig hinduisk gudom, o. 600-talet v.t.

5. Kampuchea. Treenig buddistisk gudom, o. 1100-talet v.t.

6. Norge. Treenighet (Fader, Son och helig ande), o. 1200-talet v.t.

7. Frankrike. Treenighet, o. 1300-talet v.t.

8. Italien. Treenighet, o. 1400-talet v.t.

9. Tyskland. Treenighet, o. 1800-talet v.t.

10. Tyskland. Treenighet, 1900-talet v.t.

Vad står det i bibeln om Gud och Jesus?

OM MÄNNISKOR fick läsa bibeln från pärm till pärm utan någon förutfattad mening om en treenighet, skulle de då komma fram till en sådan uppfattning på egen hand? Inte alls.

Något som tydligt framgår för en opartisk läsare är att Gud ensam är den Allsmäktige, Skaparen, fristående och åtskild från alla andra, och att även Jesus, också i sin föremänskliga tillvaro, är fristående och åtskild, en skapad varelse som är underordnad Gud.

Gud är en, inte tre

BIBELNS lära att Gud är en kallas monoteism. Enligt L. L. Paine, professor i kyrkohistoria, ger monoteismen i dess renaste form inte rum för någon treenighet: ”Gamla testamentet är strikt monoteistiskt. Gud är en enda person. Tanken att man finner stöd för en treenighet där ... är fullständigt grundlös.”

Skedde någon förändring i fråga om monoteismen sedan Jesus hade kommit till jorden? Paine svarar: ”På denna punkt förekommer ingen avvikelse mellan Gamla och Nya testamentet. Den monoteistiska traditionen fortsätter. Jesus var jude, fostrad av judiska föräldrar i Gamla testamentets skrifter. Hans lära var alltigenom judisk; visserligen var det ett nytt evangelium men inte en ny teologi. ... Och han omfattade som sin egen tro den judiska monoteismens huvudtext: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.’”

De här orden återfinns i 5 Moseboken 6:4. Enligt den katolska The New Jerusalem Bible lyder versen: ”Lyssna, Israel: Jahve, vår Gud, är en, den ende Jahve.”a Grammatiskt sett har ordet ”en” här i versen ingen plural bestämning, som anger att det syftar på mer än en person.

Inte heller den kristne aposteln Paulus lät antyda någon förändring i synen på Guds natur, inte ens sedan Jesus hade kommit till jorden. Han skrev: ”Gud är en enda.” — Galaterna 3:20; se också 1 Korintierna 8:4—6.

Tusentals gånger i hela bibeln omtalas Gud som en person. När han själv talar, är det som en odelad individ. Bibeln kan inte vara tydligare än så på den punkten. Gud säger: ”Jag är Jehová, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt en annan.” (Jesaja 42:8, Helge Åkesons svenska översättning) ”Jag är Jahve, din Gud. ... Du skall inte ha några gudar förutom mig.” (Kursiverat av oss) — 2 Moseboken 20:2, 3, The Jerusalem Bible.

Varför skulle alla av Gud inspirerade bibelskribenter omtala Gud som en person, om han i själva verket var tre personer? Vad skulle det tjäna för syfte, annat än att vilseleda människor? Om Gud vore sammansatt av tre personer, skulle han säkert ha låtit detta klart framgå av det bibelskribenterna nedtecknade, så att det inte rådde något tvivel om saken. Åtminstone de kristna grekiska skrifternas skribenter, som hade personlig kontakt med Guds egen Son, borde ha gjort det. Men det gjorde de inte.

Det bibelskribenterna i stället klart lät framgå är att Gud är en person — en unik, ouppdelad varelse vars like inte finns: ”Jag är Herren [Jehova] och för övrigt ingen, utom mig finns ingen Gud.” (Jesaja 45:5) ”Du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” — Psalm 83:19 (18), NW.

Inte en sammansatt Gud

JESUS kallade Gud ”den ende sanne Guden”. (Johannes 17:3) Han omnämnde aldrig Gud som en sammansatt gudom. Det är därför som ingen annan än Jehova i bibeln kallas för allsmäktig. I annat fall undergräver man innebörden i ordet ”allsmäktig”. Varken Jesus eller den heliga anden kallas någonsin så, för Jehova ensam är den högste. I Första Moseboken 17:1 tillkännager han: ”Jag är Gud den Allsmäktige.” Och i 2 Moseboken 18:11 sägs det: ”Herren [Jehova] är större än alla andra gudar.”

I de hebreiska skrifterna har ordet ʼelṓ·ah (gud) två pluralformer, nämligen ʼelo·hím (gudar) och ʼelo·hḗ ([någon]s gudar). Dessa pluralformer används i allmänhet om Jehova och översätts då med singularformen ”Gud”. Ger dessa pluralformer någon antydan om en treenighet? Nej, det gör de inte. I uppslagsverket A Dictionary of the Bible säger William Smith: ”Den fantasifulla uppfattningen att [ʼelo·hím] syftar på treenigheten i gudomen finner nu knappast något stöd bland forskare. Antingen är det fråga om det grammatiker kallar pluralis majestatis, eller också avses överflödet på gudomlig styrka, summan av den makt Gud visar prov på.”

I tidskriften The American Journal of Semitic Languages and Literatures sägs det angående ʼelo·hím: ”Det konstrueras nästan undantagslöst med ett predikatsverb i singularis och har som bestämning adjektivattribut i singularis.” Som exempel på detta förekommer titeln ʼelo·hím 35 gånger i skapelseberättelsen, och varje gång står verbet som beskriver vad Gud sade eller gjorde i singularis. (1 Moseboken 1:1—2:4) Avslutningsvis sägs det i tidskriften: ”[ʼElo·hím] måste i stället förklaras vara intensiv plural, uttrycka storhet och majestät.”

ʼElo·hím betyder inte ”personer”, utan ”gudar”. De som menar att ordet har avseende på en treenighet gör sig därför till polyteister, sådana som dyrkar mer än en gud. Varför det? Därför att det skulle betyda att det fanns tre gudar i treenigheten. Men nästan alla treenighetsanhängare avvisar tanken på att treenigheten utgörs av tre separata gudar.

I bibeln används också orden ʼelo·hím och ʼelo·hḗ för att beteckna falska avgudar som grupp betraktade. (2 Moseboken 12:12; 20:23) Men andra gånger åsyftas bara en enda falsk gud, som när filistéerna tillbad ”sin gud [ʼelo·hḗ] Dagon”. (Domarboken 16:23, 24) Baal kallas ”en gud [ʼelo·hím]”. (1 Kungaboken 18:27) Dessutom används uttrycket om människor. (Psalm 82:1, 6) Mose fick veta att han skulle tjäna som ”en gud” [ʼelo·hím] för Aron och för Farao. — 2 Moseboken 4:16; 7:1.

När titlarna ʼelo·hím och ʼelo·hḗ används om falska gudar och människor menas uppenbarligen inte att var och en av dessa var en sammansättning av flera gudar. Inte heller när ʼelo·hím eller ʼelo·hḗ avser Jehova menas att han är mer än en person, i synnerhet med hänsyn till bibelns vittnesbörd i övrigt i denna fråga.

Jesus, en separat skapelse

MEDAN Jesus var på jorden var han en människa, men han var fullkomlig, eftersom det var Gud som hade överfört hans livskraft till Marias moderliv. (Matteus 1:18—25) Det var dock inte så han fick sin början. Han förklarade själv att han hade stigit ”ner från himmelen”. (Johannes 3:13) Därför var det bara naturligt att han längre fram sade till sina efterföljare: ”Hur blir det då om ni får se Människosonen [Jesus] stiga upp dit där han var förut?” — Johannes 6:62, NT 1981.

Jesus hade alltså funnits till i himmelen innan han kom till jorden. Men var det som en av personerna i en allsmäktig, evig treenig gudom? Nej, för bibeln framhåller klart och tydligt att Jesus i sin föremänskliga tillvaro var en skapad andevarelse, alldeles som änglar är andevarelser skapade av Gud. Varken änglarna eller Jesus hade existerat innan de skapades.

Jesus var i sin föremänskliga tillvaro ”den förstfödde i hela skapelsen”. (Kolosserna 1:15, NT 1981) Han var ”Guds skaparverks början”. (Uppenbarelseboken 3:14) ”Början” [grekiska: ar·khḗ] kan inte med rätta tolkas så att Jesus var ”början till” (NT 1981), ”ursprunget till” (David Hedegårds svenska översättning av Nya testamentet) eller ”upphovet till” (Giertz) Guds skapelse. Johannes använder i sina texter olika former av det grekiska ordet ar·khḗ mer än 20 gånger, och varje gång har ordet den allmänna betydelsen ”början”. Ja, Jesus var skapad av Gud som början av Guds osynliga skaparverk.

Lägg märke till hur väl dessa hänsyftningar på Jesu ursprung stämmer överens med de uttalanden som görs av den symboliska ”visheten” i Ordspråksboken: ”Herren [Jehova] skapade mig som sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna fanns, blev jag född, när han ännu inte hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.” (Ordspråksboken 8:12, 22, 25, 26) Uttrycket ”visheten” används som personifiering av den som Gud skapade, och de flesta språkforskare är överens om att det är ett symbolspråk för Jesus som andeskapelse innan han blev människa.

Jesus fortsätter att säga att han i egenskap av ”visheten” i sin föremänskliga tillvaro var ”vid hans [Guds] sida, en mästerlig yrkesman”. (Ordspråksboken 8:30, The Jerusalem Bible) I överensstämmelse med denna roll som mästerlig yrkesman sägs det om Jesus i Kolosserna 1:16 (NT 1981) att ”i honom [genom honom, Today’s English Version] skapades allt i himlen och på jorden”.

Det var alltså med hjälp av denne mästerlige arbetare, sin assistent så att säga, som den allsmäktige Guden skapade allting annat. Bibeln sammanfattar det hela så här: ”Vi [har] bara en Gud, fadern från vilken allting utgår ... , och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till.” (Kursiverat av oss) — 1 Korintierna 8:6, NT 1981.

Det var utan tvivel till denne mästerlige arbetare Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” (1 Moseboken 1:26) Somliga har velat göra gällande att ”oss” och ”vår” i detta uttalande anger en treenighet. Men om du skulle säga: ”Låt oss göra något för oss”, skulle normalt ingen uppfatta det så att flera personer är sammansatta till ett inuti dig. Du menar helt enkelt att två eller fler individer samarbetar i något. Så var det också när Gud sade ”oss” och ”vår”. Han riktade sig helt enkelt till en annan individ, till sin första andeskapelse, den mästerlige arbetaren, den föremänsklige Jesus.

Kan Gud frestas?

I MATTEUS 4:1 läser vi att Jesus blev frestad ”av djävulen”. Efter att ha visat Jesus ”världens alla riken och deras härlighet” sade Satan: ”Alla dessa ting vill jag ge dig, om du faller ner och utför en handling av tillbedjan ägnad åt mig.” (Matteus 4:8, 9) Satan försökte få Jesus att bryta sin lojalitet mot Gud.

Men vad skulle det vara för lojalitetsprov, om Jesus var Gud? Skulle Gud kunna göra uppror mot sig själv? Nej, men änglar och människor skulle kunna göra uppror mot Gud och har också gjort det. Att Jesus frestades blir inte begripligt om han var Gud, utan bara om han var en separat individ med egen fri vilja, en som kunde ha varit illojal om han hade valt att vara det, precis som en ängel eller en människa.

Att Gud skulle kunna synda och vara illojal mot sig själv är däremot otänkbart. ”Ostraffliga är hans gärningar. ... En trofast Gud, ... rättfärdig och rättvis är han.” (5 Moseboken 32:4) Om Jesus hade varit Gud, skulle han alltså inte ha kunnat bli frestad. — Jakob 1:13.

Eftersom Jesus inte var Gud, kunde han ha varit illojal. Men han förblev trogen och sade: ”Gå bort, Satan! Det är ju skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” — Matteus 4:10.

Hur stor var den lösen som gavs?

EN AV huvudanledningarna till att Jesus kom till jorden har också direkt samband med treenigheten. Det sägs i bibeln: ”En enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” — 1 Timoteus 2:5, 6.

Jesus, som var en fullkomlig människa, varken mer eller mindre, blev en lösen som exakt uppvägde det Adam förlorade — rätten till fullkomligt mänskligt liv på jorden. Jesus kunde därför med rätta kallas ”den siste Adam” av aposteln Paulus, som i samma sammanhang sade: ”Alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i den Smorde.” (1 Korintierna 15:22, 45) Jesu fullkomliga mänskliga liv var den ”motsvarande lösen” som gudomlig rättvisa krävde — varken mer eller mindre. En grundprincip även i mänskligt rättsväsen är att priset som betalas skall motsvara det brott som begåtts.

Om Jesus däremot var en del av en gudom, skulle lösenpriset ha varit oändligt mycket högre än vad Guds lag krävde. (2 Moseboken 21:23—25; 3 Moseboken 24:19—21) Det var bara en fullkomlig människa som syndade i Eden, Adam, och inte Gud. För att lösenpriset verkligen skulle vara i linje med Guds rättvisa måste det vara exakt likvärdigt — en fullkomlig människa, ”den siste Adam”. När Gud sände Jesus till jorden som en lösen, gjorde han Jesus till det som skulle tillfredsställa rättvisan, inte till en inkarnation eller en gudamänniska, utan till en fullkomlig människa, ”ringare än änglar”. (Hebréerna 2:9; jämför Psalm 8:6, 7 [5, 6].) Hur skulle en del av den allsmäktiga gudomen — Fader, Son eller helig ande — någonsin kunna bli ringare än änglar?

Hur är han ”enfödd Son”?

JESUS kallas i bibeln Guds ”enfödde Son”. (Johannes 1:14; 3:16, 18; 1 Johannes 4:9) Treenighetsanhängarna säger att eftersom Gud alltid har funnits till, har också Guds Son alltid funnits till. Men hur kan någon vara en son och samtidigt vara lika gammal som sin far?

Treenighetsanhängarna menar att ”enfödd” i Jesu fall inte betyder samma sak som ordboksdefinitionen på ”föda”, som bland annat är ”sätta nytt liv till världen” (Svensk ordbok). De säger att det i Jesu fall betyder ”ett förhållande utan något ursprung”, ett slags förhållande som ende son utan att ha frambringats. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words) Tycker du att det låter logiskt? Kan en man bli far till en son utan att frambringa, eller avla, honom?

Och varför använder bibeln samma grekiska ord för ”enfödd” (vilket Vine medger utan någon förklaring) för att beskriva Isaks förhållande till Abraham? I Hebréerna 11:17 omtalas Isak som Abrahams ”enfödde son”. När det gäller Isak råder det inget tvivel om att han var enfödd i normal bemärkelse, att han inte var jämlik sin far i ålder och ställning.

Det grekiska ordet för ”enfödd” som används om Jesus och Isak är mo·no·ge·nḗs, sammansatt av mó·nos, som betyder ”ensam”, ”enda”, och gí·no·mai, ett grundord som betyder ”frambringa”, ”bli till”, enligt Strongs Exhaustive Concordance. Mo·no·ge·nḗs definieras således som: ”Ensam född, ensam avlad, dvs. ett ensamt barn.” — E. Robinson: A Greek and English Lexicon of the New Testament.

I verket Theological Dictionary of the New Testament, redigerat av Gerhard Kittel, heter det: ”[Mo·no·ge·nḗs] betyder ’av ensam börd’, dvs. utan syskon.” Det sägs också i boken att Jesu förhållande i Johannes 1:18; 3:16, 18 och 1 Johannes 4:9 ”inte endast jämförs med ett ensamt barn till sin far. Det är den enföddes förhållande till Fadern.”

Jesus, den enfödde Sonen, hade alltså en början på sitt liv. Den allsmäktige Guden kan med rätta kallas hans upphov, eller Fader, på samma sätt som en jordisk far, till exempel Abraham, ger upphov åt en son. (Hebréerna 11:17) När bibeln omtalar Gud som Jesu ”Fader”, avses därför precis det som står — att de är två separata individer. Gud är den överordnade. Jesus är den underordnade — i fråga om ålder, ställning, makt och kunskap.

När man betänker att Jesus inte var den ende andesonen som skapades av Gud i himmelen, blir det uppenbart varför uttrycket ”enfödd Son” används om honom. Oräkneliga andra skapade andevarelser, änglar, kallas också ”Guds söner”, på samma sätt som Adam, eftersom deras livskraft har sitt ursprung hos Jehova Gud, livets källa. (Job 38:7; Psalm 36:10 [9]; Lukas 3:38) Men alla dessa skapades genom den ”enfödde Sonen”, som var den ende som direkt frambringades av Gud. — Kolosserna 1:15—17.

Ansågs Jesus vara Gud?

EFTERSOM Jesus ofta i bibeln kallas Guds Son, var det ingen under det första århundradet som hade minsta tanke på honom som Gud Sonen. Till och med demonerna, som ”tror att det finns en enda Gud”, visste av egen erfarenhet från andevärlden att Jesus inte var Gud. Därför titulerade de helt korrekt Jesus som den separate ”Guds Son”. (Jakob 2:19; Matteus 8:29) Och när Jesus dog, visste de romerska soldaterna som stod i närheten tillräckligt för att kunna säga att det de hade hört från hans efterföljare måste vara sant, nämligen att Jesus ”helt visst var ... Guds Son”, inte att han var Gud. — Matteus 27:54.

Frasen ”Guds Son” anger följaktligen att Jesus är en fristående skapad varelse, inte en del av en treenighet. Eftersom han är Guds Son, kan han inte vara Gud själv, för i Johannes 1:18 (NT 1981) läser vi: ”Ingen har någonsin sett Gud.”

Lärjungarna betraktade Jesus som ”medlare mellan Gud och människor”, inte som Gud själv. (1 Timoteus 2:5) En medlare definieras som en separat individ i förhållande till dem som behöver förmedling, och därför skulle det vara motsägande om Jesus var identisk med någondera av de parter han försöker medla mellan. I så fall gör han anspråk på att vara något som han inte är.

Bibeln är klar och tydlig när det gäller förhållandet mellan Gud och Jesus. Jehova Gud ensam är den Allsmäktige. Han skapade den föremänsklige Jesus direkt. Jesus hade en början och kan således inte vara jämlik Gud i fråga om makt och evig tillvaro.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 14]

Eftersom Jesus skapades av Gud, är han underordnad i fråga om ålder, makt och kunskap

[Bild på sidan 15]

Jesus sade att han hade en föremänsklig tillvaro, att han skapades av Gud som början av Guds osynliga skaparverk

Är Gud alltid högre än Jesus?

JESUS påstod sig aldrig vara Gud. Allt han sade om sig själv visar att han inte på något sätt betraktade sig som jämlik Gud — vare sig i fråga om makt, kunskap eller ålder.

Under varje period av sin tillvaro, såväl i himmelen som på jorden, speglar hans tal och handlingar undergivenhet i förhållande till Gud. Gud är alltid den högre, Jesus den ringare, den som skapades av Gud.

Jesus åtskild från Gud

GÅNG på gång visade Jesus att han var en skapelse åtskild från Gud och att han, Jesus, hade en Gud över sig, en Gud som han tillbad, en Gud som han kallade sin ”Fader”. I bön till Gud, det vill säga Fadern, sade Jesus: ”Dig, den ende sanne Guden.” (Johannes 17:3) I Johannes 20:17 sade han till Maria Magdalena: ”Jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” (NT 1981) I 2 Korintierna 1:3 bestyrks detta förhållande av aposteln Paulus: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” Eftersom Jesus hade en Gud, sin Fader, kunde han inte samtidigt vara Gud.

Aposteln Paulus omnämnde utan förbehåll Jesus och Gud som helt åtskilda: ”För oss finns det bara en enda Gud, Fadern. ... Och det finns bara en enda Herre, Jesus Kristus.” (1 Korintierna 8:6, Hedegård) Aposteln framhåller skillnaden när han säger: ”Inför Gud och inför Kristus Jesus och de utvalda änglarna.” (1 Timoteus 5:21, NT 1981) Alldeles som Paulus omnämner Jesus och änglarna som åtskilda från varandra i himmelen, så är det också med Jesus och Gud.

Jesu ord i Johannes 8:17, 18 är också värda att lägga märke till. Han säger: ”Därtill är det skrivet i er egen lag: ’Två människors vittnesbörd är sant.’ Jag är en som vittnar om mig själv, och Fadern som har sänt mig vittnar om mig.” Här visar Jesus att han och Fadern, det vill säga den allsmäktige Guden, måste vara två separata väsen, för hur skulle de annars kunna vara två vittnen?

Jesus visade också att han var en varelse åtskild från Gud genom att säga: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” (Markus 10:18, NT 1981) Jesus sade alltså att ingen är så god som Gud, inte ens Jesus själv. Gud är god på ett sätt som särskiljer honom från Jesus.

Guds undergivne tjänare

GÅNG på gång gör Jesus uttalanden som: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.” (Johannes 5:19, NT 1981) ”Jag har kommit ner från himmelen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Johannes 6:38) ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig.” (Johannes 7:16) Har inte den som sänder en högre ställning än den som blir sänd?

Detta förhållande kommer tydligt fram i Jesu liknelse om vingården. Han liknade Gud, sin Fader, vid ägaren till en vingård. Denne reste utomlands och anförtrodde skötseln av vingården åt odlarna, som representerade det judiska prästerskapet. När ägaren längre fram sände en slav för att hämta något av vingårdens frukt, slog odlarna slaven och skickade i väg honom tomhänt. Sedan sände ägaren en andra slav och senare en tredje, men båda dessa utsattes för samma behandling. Till slut sade ägaren: ”Jag vill sända min son [Jesus], den älskade. Troligen skall de ha försyn för denne.” Men de onda odlarna sade: ”’Det här är arvingen; låt oss döda honom, så att arvet må bli vårt.’ Därmed kastade de ut honom utanför vingården och dödade honom.” (Lukas 20:9—16) Jesus ville med detta illustrera sin ställning som en som sändes av Gud för att göra Guds vilja, alldeles som en far sänder en undergiven son.

Jesu efterföljare betraktade honom alltid som en undergiven Guds tjänare, inte som Guds jämlike. De bad till Gud angående ”din helige tjänare Jesus, som du har smort. ... Låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” — Apostlagärningarna 4:23, 27, 30, NT 1981.

Gud alltid högre

ALLDELES i början av Jesu tjänst, när han vid sitt dop kom upp ur vattnet, hördes Guds röst från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matteus 3:16, 17) Sade Gud att han var son till sig själv, att han godkände sig själv, att han sände sig själv? Nej, Gud Skaparen sade att han, som den högre, godkände en som hade lägre rang, sin Son Jesus, för det arbete som låg framför denne.

Jesus framhöll sin Faders överhöghet, när han sade: ”Jehovas ande är över mig, eftersom han har smort mig till att förkunna goda nyheter för de fattiga.” (Lukas 4:18) Smörjelse innebär att en överordnad ger myndighet eller befogenhet åt någon som inte redan har myndighet. Det är helt klart att Gud här är den överordnade, för han smorde Jesus och gav honom myndighet som han inte hade dessförinnan.

Jesus klargjorde sin Faders överhöghet, då modern till två lärjungar bad att hennes söner skulle få sitta en på högra och en på vänstra sidan om Jesus, när han kom i sitt rike. Jesus svarade: ”Vem som skall sitta på min högra sida och på min vänstra, det bestämmer inte jag. De platserna står redo för dem som min Fader [dvs. Gud] har utsett.” (Matteus 20:23, Giertz) Hade Jesus varit den allsmäktige Guden, skulle han ha varit den som anvisade dessa platser. Men Jesus kunde inte anvisa dem, för det var Guds sak, och Jesus var inte Gud.

Jesu böner är ett kraftfullt exempel på hans ringare ställning. Strax innan Jesus dog visade han vem som stod över honom genom att be: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig. Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” (Lukas 22:42) Vem bad han till? Till en del av sig själv? Nej, han bad till en helt separat individ, till sin Fader, Gud, vars vilja var överordnad och kunde skilja sig från hans egen, den ende som kunde ta ”bägaren” ifrån honom.

När Jesus sedan närmade sig döden, ropade han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Markus 15:34) Vem ropade Jesus till? Till sig själv eller till en del av sig själv? Helt visst kom ropet ”min Gud” inte från någon som ansåg sig själv vara Gud. Om nu Jesus var Gud, av vem var han då övergiven? Av sig själv? Det skulle strida mot sunt förnuft. Jesus sade också: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” (Lukas 23:46) Om nu Jesus var Gud, av vilken orsak skulle han då anförtro sin ande åt Fadern?

Sedan Jesus hade dött var han i graven under delar av tre dygn. Om han var Gud, skulle det som sägs i Habackuk 1:12 (NW) inte stämma: ”O min Gud, min Helige, du dör inte.” (Även Rotherham, The New Jerusalem Bible och Tanakh, en ny judisk översättning, har samma ordalydelse.) Men i bibeln står det att Jesus dog och var omedveten i graven. Och vem uppväckte Jesus från de döda? Om han verkligen var död, kunde han inte uppväcka sig själv. Om han å andra sidan inte var riktigt död, skulle hans förmenta död inte ha kunnat utgöra lösenpriset för Adams synd. Men han betalade till fullo priset genom att verkligen dö. Så det var ”Gud [som] uppväckte honom genom att bryta dödens våndor”. (Apostlagärningarna 2:24) Den överordnade, den allsmäktige Guden, uppväckte den ringare, sin tjänare Jesus, från de döda.

Antyder Jesu förmåga att göra underverk, exempelvis uppväcka döda, att han var Gud? Även apostlarna och profeterna Elia och Elisa hade makt att göra det, men det gjorde dem inte till mer än människor. Gud gav profeterna, Jesus och apostlarna makt att göra under för att visa att han stödde dem. Men ingen av dem gjordes därigenom till en sammansatt gudom.

Jesus hade begränsad kunskap

NÄR Jesus uttalade sin profetia om slutet för denna tingens ordning, sade han: ”Men om den dagen och den stunden vet ingen något, inte ens änglarna i himmelen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Markus 13:32, Giertz) Om Jesus hade varit en av tre jämlika parter i en gudom, skulle han ha känt till det Fadern kände till. Men Jesus kände inte till det, för han var inte jämlik Gud.

Likaså läser vi i Hebréerna 5:8 att Jesus ”lärde ... lydnad av det han led”. Kan vi föreställa oss att Gud behövde lära sig något? Nej, men Jesus behövde det, för han kände inte till allt som Gud kände till. Och han behövde lära sig något som Gud aldrig behöver lära sig — lydnad. Gud behöver aldrig någonsin lyda någon.

Skillnaden mellan det Gud kände till och det Kristus kände till kvarstod även sedan Jesus hade uppväckts till himmelen för att vara hos Gud. Lägg märke till inledningsorden i bibelns sista bok: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom.” (Uppenbarelseboken 1:1, NT 1981) Om Jesus själv vore en del av gudomen, skulle han då behöva motta en uppenbarelse från en annan del av gudomen — från Gud? Då skulle han säkert ha känt till allt om den, eftersom Gud kände till det. Men Jesus kände inte till det, för han var inte Gud.

Jesus fortfarande underordnad

I SIN föremänskliga tillvaro — och även när han var på jorden — var Jesus underordnad Gud. Nu, efter sin uppståndelse, är han fortfarande i en underordnad ställning.

Inför den judiska Sanhedrin sade Petrus och de som var med honom följande om Jesu uppståndelse: ”Denne [Jesus] har Gud upphöjt till sin högra sida.” (Apostlagärningarna 5:31) Paulus skrev: ”Av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning.” (Filipperna 2:9) Om Jesus hade varit Gud, hur kunde Jesus då ha blivit upphöjd, det vill säga fått en högre ställning än tidigare? Han skulle redan ha varit en upphöjd del av treenigheten. Om Jesus före upphöjandet hade varit jämlik Gud, skulle ytterligare upphöjelse ha gjort honom överlägsen Gud.

Paulus skrev också att Kristus ”gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak”. (Hebréerna 9:24, NT 1981) Om man träder fram inför någon, hur kan man då vara den personen? Man kan inte det. Man måste vara en helt annan, fristående individ.

Likaså såg martyren Stefanus, strax innan han stenades till döds, ”mot himmelen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida”. (Apostlagärningarna 7:55) Han såg uppenbarligen två separata individer — dock ingen helig ande, ingen treenig gudom.

I skildringen i Uppenbarelseboken 4:8—5:7 framställs Gud som sittande på sin himmelska tron, men inte Jesus. Han måste komma fram till Gud för att ta en skriftrulle från Guds högra hand. Det visar att Jesus inte är Gud, utan är helt fristående uppe i himmelen.

I överensstämmelse med det vi behandlat sades det i ett nummer av Bulletin of the John Rylands Library i Manchester i England: ”I sitt himmelska liv efter uppståndelsen, så som detta framställs, bibehåller Jesus sin personliga individualitet i alla stycken lika klart åtskild från Guds person som då han levde sitt liv på jorden som den köttslige Jesus. Jämsides med Gud och jämfört med Gud framstår han som ännu en himmelsk varelse i Guds himmelska hov, alldeles som änglarna — även om han som Guds Son står i en kategori för sig och har en betydligt högre ställning än de.” — Jämför Filipperna 2:11.

I samma Bulletin heter det också: ”Det som sägs om hans liv och hans uppgift som den himmelske Kristus varken betyder eller antyder att han i sin gudomliga ställning är jämlik Gud själv eller helt och fullt Gud. Tvärtom! I Nya testamentets beskrivning av hans himmelska person och tjänst ser vi en gestalt som är både åtskild från och underordnad Gud.”

I den eviga framtiden i himmelen kommer Jesus att fortsätta att vara en åtskild, underordnad tjänare åt Gud. Bibeln uttrycker det så här: ”Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. ... När allt har lagts under honom, skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” — 1 Korintierna 15:24, 28, NT 1981.

Jesus påstod sig aldrig vara Gud

BIBELNS ståndpunkt är klar. Den allsmäktige Guden, Jehova, är en person som inte bara är åtskild från Jesus, utan han har också vid alla tillfällen en högre ställning. Det är därför som det klart och tydligt står i bibeln att ”den Smordes huvud är Gud” på samma sätt som ”varje mans huvud är den Smorde”. (1 Korintierna 11:3) Och det var därför Jesus själv sade: ”Fadern är större än jag.” — Johannes 14:28.

Faktum är att Jesus inte är Gud och aldrig påstått sig vara det. Detta erkänns nu av ett ökande antal forskare. I Rylands Bulletin sägs det: ”Vi måste acceptera det faktum att den nytestamentliga forskningen under låt oss säga de senaste trettio eller fyrtio åren har lett till att allt fler ansedda experter på Nya testamentet kommit till slutsatsen att Jesus ... förvisso aldrig menade sig vara Gud.”

I samma Bulletin sägs det också om de kristna under det första århundradet: ”Att tilldela [Jesus] sådana ärofulla titlar som Kristus, Människosonen, Guds Son och Herre var inte ett sätt att säga att han var Gud, utan att han utförde Guds verk.”

Till och med en del religionsforskare medger således att tanken att Jesus är Gud strider mot hela bibelns vittnesbörd. I bibeln är Gud alltid den högre, och Jesus är en underordnad tjänare.

[Infälld text på sidan 19]

”Den nytestamentliga forskningen ... har lett till att allt fler ansedda experter på Nya testamentet kommit till slutsatsen att Jesus ... förvisso aldrig menade sig vara Gud.” — Bulletin of the John Rylands Library

[Bild på sidan 17]

Jesus sade till judarna: ”Jag har kommit ner från himmelen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” — Johannes 6:38

[Bild på sidan 18]

När Jesus ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” menade han givetvis inte att han själv var Gud

Den heliga anden — Guds verksamma kraft

ENLIGT treenighetsläran är den heliga anden den tredje personen i gudomen och jämlik Fadern och Sonen. Som det heter i boken Our Orthodox Christian Faith (Vår ortodoxa kristna tro): ”Den Helige Ande är helt och hållet Gud.”

I de hebreiska skrifterna är det ord som oftast används för ”ande” rú·ach, vilket betyder ”andedräkt, vind, ande”. I de grekiska skrifterna har ordet pneú·ma (läs: pnẹvma) en liknande innebörd. Anger dessa ord att den heliga anden är en del av en treenighet?

En verksam kraft

BIBELNS bruk av uttrycket ”helig ande” anger att det är en kontrollerad kraft som Jehova Gud använder för att genomföra sina olika uppsåt. Den kan i viss mån liknas vid elektricitet, en kraft som kan anpassas till att få många olika arbeten utförda.

I Första Moseboken 1:2 i bibeln läser vi att ”Guds Ande [hebreiska: rú·ach] svävade över vattnet”. Här fungerade Guds ande som hans verksamma kraft i färd med att forma jorden.

Gud använder sin ande för att upplysa dem som tjänar honom. David bad: ”Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud, må din gode Ande [rú·ach] leda mig på jämn mark.” (Psalm 143:10) När 70 dugliga män utsågs till att hjälpa Mose, sade Gud till honom: ”Jag vill ta av den ande [rú·ach] som är över dig och låta komma över dem.” — 4 Moseboken 11:17.

Bibelns profetior nedtecknades när gudsmän ”drevs av helig ande [grekiska: från pneú·ma]”. (2 Petrus 1:20, 21) På det sättet blev bibeln ”inspirerad av Gud”, vilket är översatt från det grekiska ordet The·ó·pneu·stos (läs: theåpnevståss), som betyder ”Gudandad”. (2 Timoteus 3:16) Och helig ande vägledde vissa människor att se syner eller få profetiska drömmar. — 2 Samuelsboken 23:2; Joel 2:28, 29; Lukas 1:67; Apostlagärningarna 1:16; 2:32, 33.

Den heliga anden drev Jesus att bege sig ut i öknen efter sitt dop. (Markus 1:12) Anden var som en eld inuti Guds tjänare; de blev stimulerade och styrkta av denna kraft. Den förmådde dem också att tala dristigt och frimodigt. — Mika 3:8; Apostlagärningarna 7:55—60; 18:25; Romarna 12:11; 1 Tessalonikerna 5:19.

Med hjälp av sin ande verkställer Gud sina domar över människor och nationer. (Jesaja 30:27, 28; 59:18, 19) Guds ande kan också nå ut överallt och antingen främja eller motverka det människor gör. — Psalm 139:7—12.

Kraft över det normala

GUDS ande kan också förse dem som tjänar honom med ”kraft som är över det normala”. (2 Korintierna 4:7) Det gör det möjligt för dem att uthärda trosprövningar eller att göra saker som de annars inte kunde göra.

I Domarboken 14:6 läser vi till exempel beträffande Simson: ”Då föll Herrens [Jehovas] Ande över honom, och han slet sönder lejonet, ... fastän han inte hade någonting i sin hand.” Var det en gudomlig person som föll över honom, eller uppfyllde honom, och manövrerade hans kropp till att göra det han gjorde? Nej, det var ”HERRENS kraft [som] gjorde Simson stark”. — Today’s English Version.

Det sägs i bibeln att när Jesus blev döpt kom helig ande ner över honom i form av en duva, inte i mänsklig skepnad. (Markus 1:10) Guds verksamma kraft gjorde det möjligt för Jesus att bota sjuka och uppväcka döda. Som det står i Lukas 5:17 (NT 1981): ”Han [Jesus] hade Herrens [Jehovas] kraft så att han kunde bota.”

Guds ande gav också Jesu lärjungar kraft att utföra mirakulösa gärningar. I Apostlagärningarna 2:1—4 berättas det att lärjungarna var församlade vid pingsten, när det plötsligt ”från himmelen [kom] ett kraftigt ljud alldeles som ljudet av en framfarande styv bris, ... och de blev alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål, alldeles som anden förunnade dem att uttala sig”.

Det var alltså helig ande som gav Jesus och andra Guds tjänare kraft att göra sådant som människor normalt inte kan göra.

Inte en person

MEN finns det inte bibelverser där den heliga anden omtalas i personliga ordalag? Jo, men lägg märke till vad den katolske teologen Edmund Fortman skriver om detta i boken The Triune God (Den treenige Guden): ”Fastän denna ande ofta beskrivs i personliga ordalag, tycks det stå helt klart att de heliga skribenterna [till de hebreiska skrifterna] aldrig föreställde sig eller framställde anden som en självständig person.”

Det är inte ovanligt att saker och ting personifieras i bibeln. Visheten sägs ha barn. (Lukas 7:35) Synden och döden kallas kungar. (Romarna 5:14, 21) Första Moseboken 4:7 lyder enligt The New English Bible: ”Synden är en demon som lurar vid dörren.” Här personifieras synden som en ond ande som lurar vid Kains dörr. Men naturligtvis är synden ingen andlig person, och inte heller personifierandet av den heliga anden gör att den blir en andlig person.

Likadant är det i 1 Johannes 5:6—8 (Hedegård). Här sägs inte bara anden, utan också ”vattnet och blodet”, vara ”vittnen”. Men vatten och blod är självfallet inga personer, och inte heller den heliga anden är en person.

I överensstämmelse med detta är bibelns bruk av ”helig ande” i regel opersonligt, som när den jämställs med vatten och eld. (Matteus 3:11; Markus 1:8) Människor uppmanas att bli fyllda av helig ande i stället för av vin. (Efesierna 5:18) De sägs bli fyllda av helig ande på samma sätt som de fylls av sådana egenskaper som vishet, tro och glädje. (Apostlagärningarna 6:3; 11:24; 13:52) Och i 2 Korintierna 6:6 nämns helig ande tillsammans med flera olika egenskaper. Sådana uttalanden skulle inte vara så vanliga, om den heliga anden verkligen var en person.

Även om det i vissa bibeltexter sägs att anden talar, visar andra texter att detta i själva verket skedde via människor eller änglar. (Matteus 10:19, 20; Apostlagärningarna 4:24, 25; 28:25; Hebréerna 2:2) Den heliga andens funktion i sådana fall kan liknas vid radiovågor med vilka budskap överförs från en person till någon annan långt borta.

I Matteus 28:19 talas det om ”den heliga andens namn”. Men ordet ”namn” betyder inte alltid egennamn, vare sig på grekiska eller på svenska. När vi säger ”i lagens namn” avser vi inte en person. Vi menar det som lagen står för, dess myndighet. I Robertsons bok Word Pictures in the New Testament (Ordmåleri i Nya testamentet) sägs det: ”Bruket av namn (onoma) är vanligt i Septuaginta och i papyrushandskrifterna för att ange makt och myndighet.” Den som blir döpt i ”den heliga andens namn” erkänner alltså andens myndighet, att den är från Gud och att den styrs av Guds vilja.

”Hjälparen”

JESUS omtalade den heliga anden som en ”hjälpare”, och han sade att den skulle lära, vägleda och tala. (Johannes 14:16, 26; 16:13) Det grekiska ord som han använde för hjälpare (pa·rá·klē·tos) är maskulinum. Så när Jesus talade om vad hjälparen skulle göra, använde han maskulina personliga pronomen. (Johannes 16:7, 8) När å andra sidan det grekiska ordet för ande (pneú·ma) används, vilket är neutrum i grekiskan, motsvaras det helt korrekt av ett neutralt pronomen, liksom det svenska ordet ande motsvaras av ”den”.

De flesta treenighetstrogna översättare döljer detta faktum, vilket den katolska The New American Bible medger när det gäller Johannes 14:17: ”Det grekiska ordet för ’Ande’ är neutrum, och fastän vi i engelskan använder [maskulina] personliga pronomen (”han”, ”hans”, ”honom”), används i de flesta grekiska handskrifter ’den’.”

När det i bibeln används maskulina personliga pronomen i samband med pa·rá·klē·tos i Johannes 16:7, 8, görs det helt i enlighet med de grammatiska reglerna och inte för att stödja en dogm.

Ingen del av en treenighet

MÅNGA auktoriteter erkänner att bibeln inte stöder uppfattningen att den heliga anden är den tredje personen i en treenighet. Till exempel:

The Catholic Encyclopedia: ”Ingenstans i Gamla testamentet finner vi någon klar antydan om en tredje person.”

Den katolske teologen Fortman: ”Judarna betraktade aldrig anden som en person, och inte heller finns det några hållbara bevis för att någon av Gamla testamentets skribenter hade den uppfattningen. ... I synoptikerna [Matteus, Markus och Lukas] och i Apostlagärningarna framställs den helige Ande i allmänhet som en gudomlig kraft eller makt.”

New Catholic Encyclopedia: ”GT [Gamla testamentet] beskriver definitivt inte Guds ande som en person. ... Guds ande är helt enkelt Guds kraft. Om Jahves andedräkt ibland beskrivs som åtskild från Gud, beror det på att den verkar utan att Gud är närvarande.” Det sägs vidare: ”Flertalet skriftställen i NT [Nya testamentet] uppenbarar Guds ande som någonting, inte som någon. Detta kommer särskilt till synes i parallellismen mellan anden och Guds kraft.” — Kursiverat av oss.

A Catholic Dictionary: ”På det hela taget omtalas anden i såväl Nya som Gamla testamentet som Guds kraft eller gudomlig energi.”

Varken judarna eller de första kristna betraktade således den heliga anden som en del av en treenighet. Den läran uppstod flera hundra år senare. Som verket A Catholic Dictionary påpekar: ”Den tredje personens identitet fastställdes vid ett kyrkomöte i Alexandria år 362 ... och slutligen vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381” — runt 350 år efter det att lärjungarna vid pingsten hade uppfyllts av den heliga anden.

Nej, den heliga anden är ingen person och inte någon del av en treenighet. Den heliga anden är Guds verksamma kraft, som han använder för att genomföra sin vilja. Den är inte jämställd med Gud men står alltid till hans förfogande och är underordnad honom.

[Infälld text på sidan 22]

”På det hela taget omtalas anden i såväl Nya som Gamla testamentet som Guds kraft eller gudomlig energi.” — A Catholic Dictionary

[Bilder på sidan 21]

Vid ett tillfälle visade sig den heliga anden i form av en duva. Vid ett annat tillfälle uppenbarade den sig som tungor av eld — men aldrig som en person

Hur är det med texter som används som stöd för treenighetsläran?

DET sägs att vissa bibeltexter ger stöd åt treenighetsläran. När vi läser sådana texter, bör vi emellertid hålla i minnet att de bibliska och historiska vittnesbörden inte stöder treenighetsläran.

Alla bibelställen som används som bevis måste förstås i sitt sammanhang, i förhållande till det hela bibeln lär alltigenom. Mycket ofta kan den rätta innebörden i en sådan text klargöras med hjälp av sammanhanget i de omgivande verserna.

Tre i ett

UPPSLAGSVERKET New Catholic Encyclopedia ger tre exempel på sådana texter, men så erkänner man: ”Dogmen om den heliga treenigheten förkunnas inte i GT [Gamla testamentet]. I NT [Nya testamentet] finns de äldsta vittnesbörden i de paulinska epistlarna, i synnerhet i 2 Kor 13.13 [vers 14 i en del bibelöversättningar] och 1 Kor 12.4—6. Bevis för treenigheten i evangelierna förekommer klart och tydligt endast i missionsbefallningen i Mt 28.19.”

Vi skall se hur de tre ”personerna” omtalas i de här verserna enligt NT 1981. Så här sammanställs de tre i 2 Korintierna 13:13 (14): ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från vår Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.” Första Korintierna 12:4—6 lyder: ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.” Och i Matteus 28:19 läser vi: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”

Sägs det i dessa verser att Gud, Kristus och den heliga anden utgör en treenig gudom, att de tre är lika i fråga om väsen, makt och evighet? Nej, det gör det inte, lika lite som en uppräkning av tre människor, till exempel Lars, Hans och Anders, skulle innebära att de är tre i ett.

McClintock och Strong medger i sitt verk Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature att detta slag av omnämnande ”endast bevisar att det är fråga om de tre som omnämns, ... men det bevisar inte i sig självt att alla tre nödvändigtvis är av gudomlig natur och i besittning av lika hög gudomlig värdighet”.

Fastän detta verk stöder treenigheten, sägs det angående 2 Korintierna 13:13 (14): ”Vi kan inte med rätta dra slutsatsen att de ägde lika hög myndighet eller samma natur.” Och beträffande Matteus 28:18—20 sägs det: ”I sig självt är detta skriftställe inte något avgörande bevis för att de tre som nämns är personer och inte heller att de är jämlika eller gudomliga.”

Även i samband med Jesu dop nämns Gud, Jesus och den heliga anden i samma sammanhang. Jesus ”såg Guds ande sänka sig ner lik en duva och komma över honom”. (Matteus 3:16) Men därmed inte sagt att de tre är ett. Abraham, Isak och Jakob nämns ofta tillsammans, men det gör dem inte till ett. Petrus, Jakob och Johannes nämns tillsammans, men inte heller de görs därigenom till ett. Dessutom sänkte sig Guds ande ner över Jesus vid hans dop, vilket visar att Jesus fram till dess inte hade blivit smord med anden. När nu detta är fallet, hur kan han då vara en del av en treenighet, där han alltid hade varit ett med den heliga anden?

Ett annat skriftställe som omnämner de tre tillsammans finns i en del äldre bibelöversättningar i 1 Johannes 5:7. Forskare erkänner dock att dessa ord inte fanns i bibeln från början, utan har tillfogats långt senare. De flesta moderna översättningar utelämnar helt korrekt denna oäkta vers.

Andra texter som används som bevis berör bara förhållandet mellan två — Fadern och Jesus. Låt oss undersöka några av dem.

”Jag och Fadern är ett”

DENNA text i Johannes 10:30 citeras ofta som stöd för treenigheten, även om ingen tredje person nämns där. Men Jesus själv visade vad han menade med att han var ”ett” med Fadern. I Johannes 17:21, 22 bad han till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss, ... att de må vara ett alldeles som vi är ett”. Bad Jesus om att alla hans lärjungar skulle bli ett enda väsen? Nej, uppenbarligen bad Jesus om att de skulle bli förenade i tanke och uppsåt, liksom han och Gud var. — Se också 1 Korintierna 1:10.

I Första Korintierna 3:6, 8 säger Paulus: ”Jag planterade, Apollos vattnade. ... Nu är den som planterar och den som vattnar ett.” Paulus menade inte att han och Apollos var två personer i ett, utan han menade att de var förenade i uppsåt. Det grekiska ord som Paulus här använde för ”ett” (hen) är neutrum, bokstavligen ”ett (ting)”, vilket anger enighet i samarbete. Det är samma ord som det Jesus använde i Johannes 10:30 för att beskriva sitt förhållande till Fadern. Det är också samma ord som det Jesus använde i Johannes 17:21, 22. När han använde ordet ”ett” (hen) i dessa fall, talade han alltså om enighet i tanke och uppsåt.

Beträffande Johannes 10:30 skriver Johan Calvin (som var treenighetsanhängare) i boken Commentary on the Gospel According to John (Kommentar till evangelium enligt Johannes): ”Forna tiders män gjorde felaktigt bruk av denna passus för att bevisa att Kristus är ... av samma väsen som Fadern. Ty Kristus anför inte skäl för enighet i substans, utan för det samförstånd som råder mellan honom och Fadern.”

Av sammanhanget i verserna efter Johannes 10:30 framgår det att Jesus lade fram kraftfulla argument för att han med sina ord inte gjorde anspråk på att vara Gud. Han frågade de judar som felaktigt drog den slutsatsen och ville stena honom: ”Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son.” (Johannes 10:31—36, NT 1981) Nej, Jesus påstod inte att han var Gud Sonen, utan att han var Guds Son.

”Gjorde sig jämlik Gud”?

ETT annat skriftställe som används som stöd för treenighetsläran är Johannes 5:18. Där sägs det att judarna (liksom i Johannes 10:31—36) ville döda Jesus därför att han ”kallade Gud sin egen Fader och så gjorde sig jämlik Gud”.

Men vem sade att Jesus gjorde sig jämlik Gud? Inte Jesus. I nästa vers (Joh. 5:19) försvarade han sig mot denna falska anklagelse: ”Jesus vände sig till dem och sade: ’... Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.’” — NT 1981.

Med detta ville Jesus visa judarna att han inte var jämlik Gud och därför inte kunde handla på eget initiativ. Kan vi föreställa oss att någon som är jämlik den allsmäktige Guden säger att han ”inte [kan] göra något av sig själv”? (Jämför Daniel 4:31, 32 [34, 35].) Det intressanta är att sammanhanget i både Johannes 5:18 och Johannes 10:30 visar att Jesus försvarade sig mot falska anklagelser från judarna som, i likhet med treenighetsanhängarna, drog felaktiga slutsatser.

”Jämlikhet med Gud”?

I FILIPPERNA 2:6 heter det om Jesus, enligt David Hedegårds översättning: ”Han var till i gudsgestalt, men han betraktade inte sin jämlikhet med Gud som något som han till varje pris borde behålla.” I stort sett alla äldre och nyare svenska översättningar ger här uttryck åt samma tanke, att Jesus var jämlik Gud. Men lägg märke till hur en del andra översättningar återger den här versen:

1869: ”som, varande i Guds gestalt, icke betraktade det såsom något att gripa efter att vara jämlik med Gud.” — The New Testament av G. R. Noyes.

1965: ”Han — denna sanna gudsgestalt! — jämställde sig aldrig självmedvetet med Gud.” — Reviderad upplaga av Das Neue Testament av Friedrich Pfäfflin.

1968: ”som, fastän han var i Guds gestalt, inte ansåg jämlikhet med Gud som något att girigt göra till sitt eget.” — La Bibbia Concordata.

1976: ”Han hade alltid haft Guds natur, men han tänkte inte att han med tvång skulle försöka bli jämlik Gud.” — Today’s English Version.

1976: ”som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1985: ”Som var i Guds gestalt men inte räknade jämlikhet med Gud som något att gripa efter.” — The New Jerusalem Bible.

Somliga påstår emellertid att även dessa mer exakta översättningar antyder att 1) Jesus redan var i besittning av jämlikhet men inte ville behålla den eller att 2) han inte behövde gripa efter jämlikhet, eftersom han redan hade sådan.

Beträffande detta skriver Ralph Martin i sin bok The Epistle of Paul to the Philippians (Paulus’ epistel till filipperna) om den grekiska originaltexten: ”Det är dock tvivelaktigt om verbets betydelse kan förskjutas från dess verkliga innebörd ’bemäktiga sig’, ’med våld rycka till sig’ till betydelsen ’kvarhålla’.” I verket The Expositor’s Greek Testament läser vi också: ”Vi kan inte finna något skriftställe, där ἁρπάζω [har·pá·zō] eller någon av dess avledningar har betydelsen ’hålla i besittning’, ’behålla’. Det tycks alltid betyda ’sätta sig i besittning av’, ’med våld rycka till sig’. Således är det inte tillåtet att omärkligt övergå från den sanna betydelsen ’gripa efter’ till en helt annan, ’hålla fast’.”

Med tanke på det nyss anförda är det uppenbart att många bibelöversättare tummar på reglerna för att ge stöd åt treenighetsläran. Det sägs inte att Jesus ansåg det vara passande att vara jämlik Gud. När man läser den grekiska grundtexten i Filipperna 2:6 objektivt, blir tanken precis tvärtom, nämligen att Jesus inte ansåg det vara passande.

Sammanhanget i de omgivande Fil. 2 verserna 3—5, 7, 8, Hedegård) klargör hur man skall förstå Fil. 2 vers 6. Filipperna fick uppmaningen: ”Var i stället ödmjuka, så att ni håller andra förmer än er själva.” Sedan använder Paulus Kristus som ett framstående exempel på denna inställning: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” Hur då ”till sinnes”? Att inte betrakta ”sin jämlikhet med Gud som något som han till varje pris borde behålla”? Nej, det vore precis motsatsen till den lärdom Paulus ville ge. Jesus, som höll Gud förmer än sig själv, hade ingen tanke på att gripa efter jämlikhet med Gud. I stället ”ödmjukade [han] sig och blev lydig intill döden”.

Det kan givetvis inte vara någon del av den allsmäktige Guden som omtalas här. Den som omtalas är Jesus Kristus, som på ett fullkomligt sätt fick belysa den lärdom Paulus ville ge — nämligen vikten av ödmjukhet och lydnad mot sin överordnade och Skapare, Jehova Gud.

”Jag är”

I JOHANNES 8:58 säger Jesus enligt ett antal översättningar, till exempel Bo Giertz’ översättning: ”Jag är, innan Abraham blev till.” Framförde Jesus här tanken att han, enligt vad treenighetsanhängarna vill göra gällande, var känd under titeln ”Jag är”? Och betyder det att han, enligt vad de påstår, var de hebreiska skrifternas Jehova, då ju 2 Moseboken 3:14, enligt 1917 års svenska översättning, lyder: ”Gud sade till Mose: ’Jag är den jag är’”?

I Andra Moseboken 3:14 används frasen ”Jag är” som en titel om Gud för att ange att han verkligen existerade och skulle göra det han hade lovat. I verket The Pentateuch and Haftorahs, redigerat av dr J. H. Hertz, heter det om denna fras: ”För israeliterna i fångenskapen var innebörden: ’Fastän han ännu inte har demonstrerat sin makt gentemot er, kommer han att göra det. Han är evig och kommer förvisso att befria er.’ De flesta nutida [översättare] följer Rashi [en fransk bibel- och Talmudkommentator] och återger [2 Moseboken 3:14] ’Jag kommer att vara det jag kommer att vara’.”

Uttrycket i Johannes 8:58 skiljer sig helt från det som används i 2 Moseboken 3:14. Jesus använde det inte som ett namn eller en titel, utan som ett sätt att förklara sin föremänskliga tillvaro. Lägg därför märke till hur en del andra bibelöversättningar återger Johannes 8:58:

1869: ”Från [tiden] innan Abraham var har jag varit.” — The New Testament av G. R. Noyes.

1935: ”Jag existerade innan Abraham var född!” — The Bible—An American Translation av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed.

1965: ”Innan Abraham föddes var jag redan den som jag är.” — Das Neue Testament av Jörg Zink.

1976: ”Innan Abraham blev till, har jag varit till.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1981: ”Jag levde innan Abraham var född!” — The Simple English Bible.

Så den egentliga tanken i grekiskan som används här är att Guds skapade ”förstfödde”, Jesus, hade existerat långt innan Abraham var född. — Kolosserna 1:15; Ordspråksboken 8:22, 23, 30; Uppenbarelseboken 3:14.

Återigen visar sammanhanget att detta är den korrekta förståelsen. Den här gången ville judarna stena Jesus för att han påstod sig ha ”sett Abraham”, fastän han, enligt vad de sade, ännu inte var 50 år gammal. (Joh. kap. 8 Vers 57) Jesu naturliga reaktion var att berätta sanningen om sin ålder. Alltså berättade han helt enkelt för dem att han ”levde innan Abraham var född”. — The Simple English Bible.

”Ordet var Gud”

I JOHANNES 1:1 läser vi, enligt NT 1981: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Treenighetsanhängarna påstår att det innebär att ”Ordet” (grekiska: ho ló·gos), som kom till jorden i egenskap av Jesus Kristus, var den allsmäktige Guden själv.

Lägg dock märke till att sammanhanget ännu en gång utgör grunden för den rätta förståelsen. Det sägs ju i versen att ”Ordet fanns hos Gud”. (Kursiverat av oss) En som är ”hos” någon annan kan inte vara densamme som den andra personen. I överensstämmelse med detta sägs det i tidskriften Journal of Biblical Literature, utgiven av jesuiten Joseph A. Fitzmyer, att om den senare delen av Johannes 1:1 tolkas till att betyda Gud själv, skulle detta ”motsäga den föregående satsen”, som talar om att Ordet var hos Gud.

Lägg också märke till hur andra översättningar återger den här delen av versen:

1808: ”och ordet var en gud.” — The New Testament in an Improved Version, Upon the Basis of Archbishop Newcome’s New Translation: With a Corrected Text.

1864: ”och en gud var Ordet.” — The Emphatic Diaglott av Benjamin Wilson, mellanradig översättning.

1928: ”och Ordet var ett gudaväsen.” — La Bible du Centenaire, L’Evangile selon Jean, av Maurice Goguel.

1935: ”och Ordet var gudomlig.” — The Bible—An American Translation av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed.

1946: ”och gud till sin natur var Ordet.” — Das Neue Testament av Ludwig Thimme.

1958: ”och Ordet var en Gud.” — The New Testament av James L. Tomanek.

1975: ”och en gud (eller: gud till sin natur) var Ordet.” — Das Evangelium nach Johannes av Siegfried Schulz.

1976: ”och Ordet var en gud.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1978: ”och [av] gudomligt slag var Logos.” — Das Evangelium nach Johannes av Johannes Schneider.

I Johannes 1:1 förekommer det grekiska substantivet the·ós (gud) två gånger. Första gången syftar det på den allsmäktige Guden, hos vilken Ordet var (”och Ordet [ló·gos] var hos Gud [en form av the·ós]”). Detta första the·ós föregås av ordet ton, en form av den grekiska bestämda artikeln som i svenskan bland annat motsvaras av den bestämda slutartikeln -en och som antyder en bestämd identitet, en personlighet, i det här fallet den allsmäktige Guden (”och Ordet var hos Gud[en]”).

Å andra sidan finns det ingen artikel framför det andra the·ós i Johannes 1:1. En ordagrann översättning skulle därför lyda: ”och gud var Ordet.” Men vi har sett att många översättningar återger detta andra the·ós (ett substantiv i predikativ ställning, en predikatsfyllnad) med ”gudomlig”, ”gudaväsen” eller ”en gud”. Vad har de för stöd för att göra så?

I koinégrekiskan fanns bestämd artikel, men det fanns ingen obestämd artikel (”en” eller ”ett”). Så när ett substantiv som utgör predikatsfyllnad inte föregås av bestämd artikel, kan det vara obestämt, beroende på sammanhanget.

I tidskriften Journal of Biblical Literature sägs det att uttryck ”med en artikellös predikatsfyllnad framför verbet i första hand är kvalitativa till sin betydelse [anger beskaffenhet, egenskap eller art]”. Enligt vad denna tidskrift framhåller, tyder detta på att ló·gos kan liknas vid en gud. Angående Johannes 1:1 heter det också i den: ”Det eftertryck åt beskaffenheten som präglar predikatsfyllnaden är så framträdande att substantivet [the·ós] inte kan betraktas som bestämt.”

Johannes 1:1 riktar alltså uppmärksamheten på Ordets beskaffenhet eller art, att han var ”gudomlig”, ”ett gudaväsen”, ”en gud”, men inte den allsmäktige Guden. Detta harmonierar med bibeln i övrigt, som påvisar att Jesus, här kallad ”Ordet” i sin roll som Guds talesman, var en lydig, underordnad tjänare som sändes till jorden av sin överordnade, den allsmäktige Guden.

Det finns många andra bibelverser där nästan alla översättare på andra språk konsekvent sätter in artikeln ”en” eller ”ett”, när de översätter grekiska satser med samma konstruktion. I Markus 6:49, till exempel, när lärjungarna såg Jesus gå på vattnet, heter det i NT 1981: ”[De] trodde ... att det var en vålnad.” I koinégrekiskan finns det inget ”en” framför ”vålnad”. Men nästan alla översättningar på andra språk tillfogar ordet ”en” för att få ordalydelsen att passa i sammanhanget. På motsvarande sätt framgår det av Johannes 1:1 att eftersom Ordet var hos Gud, kunde han inte vara Gud, utan var ”en gud” eller ”gudomlig”.

Joseph Henry Thayer, en teolog och språkforskare som arbetade med Amerikanska standardöversättningen, sade helt enkelt: ”Logos var gudomlig, inte det gudomliga Väsendet självt.” Och jesuiten John L. McKenzie skrev i sitt verk Dictionary of the Bible: ”Joh. 1:1 bör med yttersta noggrannhet översättas: ’... ordet var en gudomlig varelse.’”

Regelbrott?

SOMLIGA hävdar emellertid att sådana översättningar bryter mot en grammatikregel i koinégrekiskan, som redan år 1933 publicerades av E. C. Colwell, språkforskare i grekiska. Han påstod att i grekiskan har ett substantiv som utgör predikatsfyllnad ”[bestämd] artikel när det är placerat efter verbet; det har inte [bestämd] artikel när det föregår verbet”. Med detta menade han att ett substantiv som utgör predikatsfyllnad och är placerat före verbet bör uppfattas som om det faktiskt föregås av den bestämda artikeln. I Johannes 1:1 är det andra substantivet (the·ós), som utgör predikatsfyllnad, placerat före verbet — ”och [the·ós] var Ordet”. Så Colwell påstod att texten i Johannes 1:1 skulle lyda: ”och Gud[en] var Ordet.”

Men begrunda bara två exempel, som vi finner i Johannes 8:44. Där säger Jesus om djävulen: ”Denne var en mördare”, och ”han är en lögnare”. Alldeles som i Johannes 1:1 är de båda substantiven (”mördare” och ”lögnare”), vilka utgör predikatsfyllnader, placerade före verben (”var” och ”är”) i grekiskan. Det finns ingen obestämd artikel framför något av substantiven, eftersom det inte existerade någon obestämd artikel i koinégrekiskan. Men flertalet översättningar sätter in ordet ”en”, eftersom grekisk grammatik och sammanhanget kräver det. — Se också Markus 11:32; Johannes 4:19; 6:70; 9:17; 10:1; 12:6.

Colwell fick lov att erkänna detta beträffande det substantiv som utgör predikatsfyllnad, för han sade: ”Det är obestämt [”en” eller ”ett”] i denna ställning [i satsen] endast när sammanhanget kräver det.” Så även han medger att när sammanhanget kräver det, kan översättare sätta in obestämd artikel framför substantivet vid detta slag av satsbyggnad.

Kräver sammanhanget obestämd artikel i Johannes 1:1? Ja, för bibelns samlade vittnesbörd visar att Jesus inte är den allsmäktige Guden. Således bör inte Colwells tvivelaktiga grammatiska regel, utan sammanhanget, vara vägledande för översättaren i sådana fall. Det framgår ju också tydligt av de många översättningar som har satt in den obestämda artikeln (”en”) i Johannes 1:1 och på andra ställen att många språkforskare inte godtar en sådan konstruerad regel. Den finner inte heller något stöd i Guds ord.

Ingen motsägelse

MOTSÄGER påståendet att Jesus Kristus är ”en gud” det bibeln lär, att det finns bara en enda Gud? Nej, för i bibeln används ibland detta uttryck om mäktiga skapelser. I Psalm 8:6 (5) läser vi: ”Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen [hebreiska: ʼelo·hím]”, det vill säga en ängel. När Jesus försvarade sig mot judarnas anklagelse att han påstod sig vara Gud, sade han att ”lagen kallar ... dem som fick Guds ord för gudar”, det vill säga mänskliga domare. (Johannes 10:34, 35, NT 1981; Psalm 82:1—6) Till och med Satan kallas ”denna tingens ordnings gud” i 2 Korintierna 4:4.

Jesus har en långt högre ställning än änglar, ofullkomliga människor eller Satan. Eftersom dessa omtalas som ”gudar”, mäktiga individer, kan givetvis Jesus vara, och är, ”en gud”. På grund av sin unika ställning i förhållande till Jehova är Jesus ”Väldig Gud”. — Johannes 1:1; Jesaja 9:6.

Men tyder inte ”Väldig Gud”, skrivet med versaler, på att Jesus på något sätt är jämlik Jehova Gud? Nej, inte alls. Jesaja profeterade bara att detta var ett av fyra namn som Jesus skulle kallas med, och på svenska skrivs dessa namn ofta med versal. Men även om Jesus kallades ”Väldig”, kan det bara finnas en som är den ”Allsmäktige”. Det skulle inte vara någon större mening med att kalla Jehova Gud den ”Allsmäktige”, om det inte fanns andra som också kallades gudar men som innehade en lägre eller underordnad ställning.

Den engelska tidskriften Bulletin of the John Rylands Library skrev att the·ós i skriftställen som Johannes 1:1 visserligen syftar på Kristus, men enligt den katolske teologen Karl Rahner ”används ’theos’ inte i något av dessa fall på sådant sätt att Jesus identifieras med honom som på andra håll i Nya testamentet framställs som ’ho Theos’, det vill säga den högste Guden”. Samma tidskrift tillägger: ”Om Nya testamentets skribenter ansåg det vara viktigt att de troende skulle bekänna Jesus som ’Gud’, kan man då förklara den nästan fullständiga avsaknaden av just detta slags bekännelse i Nya testamentet?”

Men vad kan vi säga om det aposteln Tomas sade till Jesus i Johannes 20:28: ”Min Herre och min Gud”? För Tomas var Jesus som ”en gud”, i synnerhet med tanke på de mirakulösa omständigheter som föranledde hans utrop. En del forskare menar att Tomas helt enkelt kan ha gett till ett utrop av förvåning, att han sade det till Jesus men avsåg Gud. I vilket fall som helst trodde inte Tomas att Jesus var den allsmäktige Guden, för han och alla de andra apostlarna visste att Jesus aldrig hade gjort anspråk på att vara Gud, utan lärde att Jehova ensam är ”den ende sanne Guden”. — Johannes 17:3.

Återigen hjälper sammanhanget oss att förstå saken. Några dagar tidigare hade den uppståndne Jesus bett Maria Magdalena säga till lärjungarna: ”Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.” (Johannes 20:17) Fastän Jesus redan var uppväckt som en mäktig andevarelse, var Jehova ändå hans Gud. Jesus fortsatte att tilltala honom på det sättet även i bibelns sista bok, sedan han hade blivit förhärligad. — Uppenbarelseboken 1:5, 6; 3:2, 12.

Bara tre verser efter Tomas’ utrop, i Johannes 20:31, klargör bibeln saken ytterligare. Vi läser där: ”Men dessa har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är den Smorde, Guds Son”, inte att han var den allsmäktige Guden. Han var i bokstavlig bemärkelse ”Son”, precis som det är med en mänsklig far och son, inte någon mystisk del av en treenig gudom.

Måste harmoniera med bibeln

FLERA andra skriftställen påstås ge stöd åt treenighetsläran. Men alla dessa har det gemensamt med de skriftställen vi har behandlat att de, när de noggrant granskas, inte utgör något verkligt stöd. Sådana texter belyser bara det faktum att man, när man undersöker ett påstått stöd för treenighetsläran, måste fråga sig: Harmonierar tolkningen med det som hela bibeln lär alltigenom — att Jehova Gud ensam är den Högste? Om inte, då måste tolkningen vara fel.

Vi får inte heller glömma att det inte finns så mycket som ett enda skriftställe som stöder tanken att Gud, Jesus och den heliga anden är ett i en mystisk gudom. Det finns inte ett skriftställe någonstans i bibeln där vi läser att alla tre är lika i fråga om väsen, makt och evighet. Bibeln är konsekvent i att framställa den allsmäktige Guden, Jehova, som ensam den Högste, Jesus som hans skapade Son och den heliga anden som Guds verksamma kraft.

[Infälld text på sidan 24]

”Forna tiders män gjorde felaktigt bruk av ... [Johannes 10:30] för att bevisa att Kristus är ... av samma väsen som Fadern.” — Johan Calvin: Commentary on the Gospel According to John

[Infälld text på sidan 27]

En som är ”hos” någon annan kan inte samtidigt vara den andra personen

[Infälld text på sidan 28]

”Logos var gudomlig, inte det gudomliga Väsendet självt.” — Joseph Henry Thayer, teolog och språkforskare

[Bilder på sidorna 24, 25]

Jesus bad till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett”, alldeles som han och Fadern ”är ett”

[Bild på sidan 26]

Jesus visade judarna att han inte var jämlik Gud genom att säga att han inte kunde ”göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra”

[Bilder på sidan 29]

Eftersom bibeln kallar människor, änglar och till och med Satan för ”gudar”, eller mäktiga individer, kan den överlägsne Jesus i himlarna med rätta kallas ”en gud”

Tillbe Gud på hans villkor

JESUS sade i bön till Gud: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3) Vad slags kunskap? ”[Guds] vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” (1 Timoteus 2:4) The Amplified Bible återger senare delen av versen så här: ”Exakt och korrekt känna till [den gudomliga] sanningen.” (Det som står inom klammer insatt av översättaren.)

Gud vill alltså att vi skall ha exakt kännedom om honom och hans uppsåt, i överensstämmelse med den gudomliga sanningen. Och Guds ord, den Heliga skrift, är källan till denna sanning. (Johannes 17:17; 2 Timoteus 3:16, 17) När människor får veta exakt vad bibeln säger om Gud, då slipper de bli som de som omnämns i Romarna 10:2, 3, vilka hade ”nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap”. Eller som samariterna, till vilka Jesus sade: ”Ni tillber vad ni inte känner.” — Johannes 4:22.

Så om vi vill ha Guds godkännande, behöver vi fråga oss: Vad säger Gud om sig själv? Hur vill han bli tillbedd? Vad är hans uppsåt, och hur skall vi anpassa oss efter det? Exakt kunskap om sanningen ger oss rätt svar på sådana frågor. Då kan vi tillbe Gud på hans villkor.

Vanärar Gud

”DEM som ärar mig vill också jag ära”, säger Gud. (1 Samuelsboken 2:30) Är det till ära för Gud att kalla någon hans jämlike? Är det till ära för honom att kalla Maria ”Guds moder” och ”Medlerska ... mellan Skaparen och hans skapelser”, så som New Catholic Encyclopedia gör? Nej, sådana uppfattningar är en skymf mot Gud. Ingen är hans jämlike, och inte heller har han haft en köttslig mor, eftersom Jesus inte var Gud. Och det finns ingen ”Medlerska”, för Gud har förordnat ”en enda ... medlare mellan Gud och människor”, Jesus. — 1 Timoteus 2:5; 1 Johannes 2:1, 2.

Utan tvivel har treenighetsläran förvirrat och fördunklat människors uppfattning om Guds rätta ställning. Den utgör ett hinder för att människor skall få exakt kunskap om den universelle Suveränen, Jehova Gud, och kunna tillbe honom på hans villkor. Som teologen Hans Küng sade: ”Varför skulle någon till föreställningen om Gud som den ende och oförliknelige vilja tillfoga något som endast kan försvaga eller omintetgöra föreställningen om att han är den ende och oförliknelige?” Men det är det tron på treenigheten har gjort.

De som tror på treenigheten håller inte ”fast vid Gud i exakt kunskap”. (Romarna 1:28) I samma vers sägs det också: ”Gud [har] prisgett dem åt ett honom misshagligt sinnestillstånd, till att göra ting som inte är tillbörliga.” Rom. kap. 1 Verserna 29—31 räknar upp några av dessa otillbörliga ting, till exempel mord, osämja, avtalsbrott, avsaknad av naturlig tillgivenhet, obarmhärtighet. Just sådant har de religioner som omfattar treenigheten utövat.

Treenighetsanhängare har exempelvis ofta förföljt och till och med dödat dem som förkastat treenighetsläran. Och de har gått ännu längre. De har i krigstid dödat sina egna trosfränder, sådana som också tror på treenigheten. Finns det något mer otillbörligt än att katoliker dödar katoliker, ortodoxa dödar ortodoxa och protestanter dödar protestanter — och allt detta i samme treenige Guds namn?

Ändå sade Jesus rakt på sak: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Guds ord har mer att säga om detta. Vi läser: ”Härigenom blir Guds barn och djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder.” De som dödar sina andliga bröder liknas vid ”Kain, som härstammade från den onde [Satan] och tog livet av sin bror”. — 1 Johannes 3:10—12.

Att man lärt ut förvirrande läror om Gud har alltså lett till handlingar som kränker hans lagar. Ja, det som har hänt i hela kristenheten stämmer med den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaards beskrivning: ”Kristenheten har avskaffat kristendomen utan att man har varit riktigt medveten om det.”

Kristenhetens andliga tillstånd stämmer med det aposteln Paulus skrev: ”Offentligt bekänner de att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom, eftersom de är avskyvärda och olydiga och inte godkända för något som helst gott verk.” — Titus 1:16.

Snart, när Gud gör slut på denna onda tingens ordning, kommer den treenighetsorienterade kristenheten att få stå till svars. Den kommer att få en ogynnsam dom till följd av sina Gud vanärande gärningar och läror. — Matteus 24:14, 34; 25:31—34, 41, 46; Uppenbarelseboken 17:1—6, 16; 18:1—8, 20, 24; 19:17—21.

Förkasta treenighetsläran

MAN kan inte kompromissa när det gäller Guds sanningar. Att tillbe Gud på hans villkor innebär följaktligen att förkasta treenighetsläran. Den motsäger det profeterna, Jesus, apostlarna och de första kristna trodde på och lärde. Den motsäger det Gud säger om sig själv i sitt eget inspirerade ord. Han ger därför rådet: ”Erkänn att jag ensam är Gud och att det inte finns någon annan lik mig.” — Jesaja 46:9, Today’s English Version.

Guds intressen främjas inte av att man får honom att framstå som förvirrande och mystisk. Ju mer förvirrade människor blir i fråga om Gud och hans uppsåt, desto bättre passar det Guds motståndare, Satan, djävulen, denna världens gud. Det är han som främjar sådana falska läror för att ”förblinda de icke troendes sinnen”. (2 Korintierna 4:4) Treenighetsläran främjar också de prästers intressen som vill behålla sitt grepp om folket, för de får det hela att framstå som om bara teologer kan förstå det. — Se Johannes 8:44.

Exakt kunskap om Gud skänker stor befrielse. Vi befrias från läror som står i strid med Guds ord och från organisationer som är avfälliga. Som Jesus sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.

Genom att ära Gud som den högste och tillbe honom på hans villkor kan vi undgå den dom som han snart skall låta den avfälliga kristenheten drabbas av. Vi kan i stället se fram emot att bli föremål för Guds ynnest, när denna ordning når sitt slut: ”Världen [håller] på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Johannes 2:17.

[Bild på sidan 31]

Denna flera hundra år gamla skulptur i Frankrike föreställer hur ”jungfru” Maria kröns av den treenige Guden. Tron på treenigheten ledde till att Maria vördades som ”Guds moder”

Bildkällor

Inom parentes anges var på sidan eller vilken bild på sidan som avses:

Kyrka i Montréal, Yonne, Frankrike, sidan 31.

Kyrka i Tagnon, Frankrike, sidan 10 (7).

Musée des Beaux-Arts de Troyes, sidan 2 (höger).

Musée du Louvre, Paris, sidan 10 (1, 3).

Musée Guimet, Paris, sidan 10 (5).

Musées Nationaux, Frankrike, sidan 10 (2).

Museo Bardini, Florens, sidan 10 (8).

Museo Egizio, Turin, sidan 2 (vänster).

Scala New York/Florens, sidan 8.