Jesus Kristus — Guds älskade Son

”Det var också en röst från himlarna som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” — MATTEUS 3:17.

1, 2. a) Vilken enkel sanning lär bibeln om den allsmäktige Guden och Jesus Kristus? b) Vad lär kristenhetens religioner?

VID 30 års ålder blev Jesus Kristus döpt genom nedsänkning i vatten. När han kom upp ur vattnet, sade en röst från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matteus 3:17) Detta var Guds röst. Vid ett annat tillfälle sade Jesus i bön till Gud: ”Fader, förhärliga ditt namn.” Och när Jesus hade sagt detta, kom Guds röst från himmelen: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.” — Johannes 12:28.

² Av dessa ställen kan till och med ett barn förstå att det förhållande som rådde mellan den allsmäktige Guden och Jesus Kristus var förhållandet mellan en far och dennes älskade son — två skilda personer. Och ändå förnekar kristenhetens religioner denna enkla bibliska sanning. De påstår att Jesus Kristus är den allsmäktige Guden själv, den andra personen i en treenighet, och att den tredje personen är den heliga anden.

3. Vad återspeglar förvirring om treenighetsläran?

³ Denna lära har vållat stor förvirring bland människorna i kristenhetens religioner, och detta är ett av skälen till att New Catholic Encyclopedia kallar treenigheten för ett mysterium. Den skapar faktiskt förvirring bland prästerna själva, för det uppslagsverket säger också: ”Det är inte många av treenighetsteologins lärare i de romersk-katolska prästseminarierna som inte någon gång har ansatts av frågan: ’Men hur predikar man då om treenigheten?’ Och om den frågan är ett symptom på förvirring bland eleverna, så är den kanske inte mindre ett symptom på liknande förvirring bland deras professorer.”

4. Vad är kyrkornas officiella lära om treenigheten?

⁴ Denna förvirrande lära är den centrala trossatsen i de katolska och protestantiska religionerna. I The Catholic Encyclopedia heter det: ”Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen. ... Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsen: ’Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.’” I ett mål i Grekland som gällde Jehovas vittnen sade likaså den grekisk-ortodoxa kyrkans representanter: ”Kristenhetens fundamentala lära, som alla kristna bekänner sig tro på, oavsett sekt eller dogm, är ... treenigheten, att Gud är en enda i tre personer.” Den grekisk-ortodoxa kyrkan förklarade också: ”De kristna är de som accepterar Kristus som Gud.” Den sade att de som inte accepterade treenigheten inte är kristna, utan är kättare.

5, 6. Varför är det viktigt att känna till sanningen om detta ämne?

⁵ Men om denna kristenhetens ”fundamentala” lära om treenigheten inte är sann, utan är en lögn, så skulle motsatsen vara fallet. Då skulle de sanna kristna förkasta den, och de som hade avfallit från kristendomen skulle hålla fast vid den. Med vilka konsekvenser för den senare gruppen? I bibelns sista bok, ”en uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom”, heter det angående dem som inte uppfyller kraven för evigt liv i Guds rike: ”Utanför är hundarna och de som utövar spiritism och otuktsmännen och mördarna och avgudadyrkarna och var och en som tycker om lögn och som utövar lögn.” — Uppenbarelseboken 1:1; 22:15.

⁶ På grund av treenighetsbegreppets betydelse bör vi veta var det uppkom och varför det gjorde det. Vem ligger egentligen bakom det? Vad har nutida bibelforskning att säga om det? Men låt oss innan vi behandlar dessa frågor ytterligare undersöka vad Guds eget inspirerade ord säger. — 2 Timoteus 3:16, 17.

Inte Gud Sonen, utan ”Guds Son”

7. Vad visar ett opartiskt studium av bibeln om Jesus?

⁷ Jesus gjorde aldrig anspråk på att vara den allsmäktige Guden själv. Detta kommer all opartisk bibelläsning — utan förutfattade meningar om treenigheten — att bekräfta. I Johannes 3:16 sade Jesus till exempel: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son.” Bara två verser senare säger Jesus återigen att han var ”Guds enfödde Son”. (Johannes 3:18) När judarna anklagade Jesus för hädelse, svarade han: ”Säger ni nu till mig som Fadern helgade och skickade till världen: ’Du hädar’, därför att jag sade: Jag är Guds Son?” (Johannes 10:36) Jesus sade inte att han var Gud Sonen, utan att han var ”Guds Son”.

8. Vad vittnade en officer och de som var med honom om?

⁸ När Jesus dog visste till och med de romerska soldaterna, som stod där bredvid, att Jesus inte var Gud: ”Men när officeren och de som tillsammans med honom höll vakt över Jesus såg jordbävningen och de andra ting som skedde, blev de mycket rädda och sade: ’Helt visst var denne Guds Son.’” (Matteus 27:54) De sade inte: ”Denne var Gud” eller ”denne var Gud Sonen”, för Jesus och hans lärjungar hade lärt att Jesus var Guds Son och inte den allsmäktige Guden i mänsklig gestalt.

9, 10. Vad vittnar evangelierna kraftfullt om, när det gäller förhållandet mellan Gud och Jesus?

⁹ Som bibelskribenten Matteus påpekar intygade Gud själv vid Jesu dop att Jesus var hans älskade Son. (Matteus 3:17) Andra bibelskribenter skriver detsamma. Markus skriver: ”En röst ljöd från himlarna: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’” (Markus 1:11) Lukas säger: ”En röst ljöd från himmelen: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’” (Lukas 3:22) Och Johannes döparen, som döpte Jesus, intygade: ”Jag har vittnat om att denne [Jesus] är Guds Son.” (Johannes 1:34) Gud själv, alla fyra evangelieskribenterna och Johannes döparen säger alltså tydligt att Jesus var Guds Son. Och någon tid senare, vid Jesu förklaring, hände något liknande: ”Ur molnskyn ljöd en röst [Guds], som sade: ’Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.’” — Lukas 9:35.

¹⁰ Sade Gud i dessa skildringar att han var sin egen son, att han hade sänt sig själv och att han hade godkänt sig själv? Nej, Gud Fadern, Skaparen, sade att han hade sänt sin Son, Jesus, en enskild individ, till att utföra Guds verk. Genom alla de grekiska skrifterna används därför uttrycket ”Guds Son” för att syfta på Jesus. Men eftersom Jesus inte var den allsmäktige Guden, ser vi inte en enda gång uttrycket Gud Sonen. Han var Guds Son. De är två skilda personer, och inget teologiskt ”mysterium” kan ändra på den sanningen.

Fadern står över Sonen

11. Hur visade Jesus att Gud stod över honom?

¹¹ Jesus visste att han inte var jämlik sin Fader, utan att han i alla avseenden var i en underordnad ställning. Han visste att han var en älskad Son, som hade djup kärlek till sin Fader. Det är därför som Jesus gång på gång gjorde sådana uttalanden som följande: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra.” (Johannes 5:19) ”Jag har kommit ner från himmelen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Johannes 6:38) ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig.” (Johannes 7:16) ”Jag känner honom [Gud], eftersom jag är en representant från honom, och denne, han har sänt ut mig.” (Johannes 7:29) Den som sänder är den överordnade. Den som blir sänd är den ringare, tjänaren. Gud är den som sänder. Jesus är den som blir sänd. De är inte samma person. Som Jesus uttryckte det: ”En slav är inte större än sin herre, inte heller är en som är utsänd större än den som har sänt honom.” — Johannes 13:16.

12. Vilken liknelse visar Jesu underordnade ställning i förhållande till Fadern?

¹² Detta klargörs också i en liknelse som Jesus framställde. Han liknade sin Fader, Jehova Gud, vid ägaren till en vingård vilken reste utomlands och lät odlare ta hand om vingården. Odlarna var uppenbarligen en bild av det judiska prästerskapet. Med tiden sände ägaren en slav för att hämta något av vingårdens frukt, men odlarna pryglade slaven och sände i väg honom tomhänt. Ägaren sände ytterligare en slav, och samma sak hände. Därpå sände han en tredje slav, som fick samma behandling. Därefter sade ägaren (Gud): ”Jag vill sända min son, den älskade. Troligen skall de ha försyn för denne.” Men de ondskefulla odlarna sade: ”’Det här är arvingen; låt oss döda honom, så att arvet må bli vårt.’ Därmed kastade de ut honom utanför vingården och dödade honom.” (Lukas 20:9—16) Detta klargör återigen att Jesus är underordnad Fadern och sänd av Fadern för att utföra Faderns vilja.

13. Vilka tydliga uttalanden i bibeln visar att Gud var Jesu överordnade?

¹³ Jesus sade själv: ”Fadern är större än jag.” (Johannes 14:28) Vi bör tro Jesus, för han kände helt visst till sanningen om sitt förhållande till sin Fader. Aposteln Paulus visste också att Gud stod över Jesus, och han sade: ”Sonen [Jesus] själv [skall] också underordna sig den som har underlagt honom allt, ... Gud.” (1 Korintierna 15:28) Detta framgår ytterligare av Paulus’ ord i 1 Korintierna 11:3: ”Den Smordes huvud är Gud.” Jesus erkände att han hade en Gud som stod över honom, när han sade följande till sina lärjungar: ”Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.” — Johannes 20:17.

14. Vilka andra skriftställen visar att Jesus inte var Gud den allsmäktige?

¹⁴ När modern till två av lärjungarna bad att den ene av hennes söner skulle få sitta till höger och den andre till vänster om Jesus, när han kom i sitt rike, hänvisade han till hur Gud stod över honom. Han svarade: ”Detta att sätta sig på min högra sida och på min vänstra är inte min sak att ge.” (Matteus 20:23) Om Jesus hade varit den allsmäktige Guden, så hade detta varit hans sak att ge. Men det var det inte. Det var hans Faders sak att ge detta. När Jesus framförde sin profetia om slutet på denna tingens ordning, förklarade han också: ”Men om denna dag eller den stunden har ingen vetskap, varken änglarna i himmelen eller Sonen, ingen utom Fadern.” (Markus 13:32) Om Jesus hade varit den allsmäktige Guden, så skulle han ha haft vetskap om den dagen och den stunden. Men eftersom han inte var den allsmäktige Guden, så hade han inte det. Han var Guds Son och visste inte allt som hans Fader visste.

15. Hur visade Jesus sin undergivenhet under Gud, när han skulle dö?

¹⁵ När Jesus skulle dö, visade han undergivenhet under sin Fader genom att be: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig. Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” (Lukas 22:42) Till vem bad Jesus? Till sig själv? Nej, utan han bad till sin Fader i himmelen. Detta framgår tydligt, när han sade: ”Låt ... inte min vilja ske, utan din.” Och sedan, vid sin död, utropade Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Markus 15:34) Till vem ropade Jesus? Till sig själv? Nej, han ropade till sin Fader som var i himmelen.

16. Hur visar Jesu död och uppståndelse att han inte kunde ha varit den allsmäktige Guden själv?

¹⁶ När Jesus hade dött, var han i graven i omkring tre dagar. Vem uppväckte honom? Eftersom han var död, kunde han inte uppväcka sig själv. Och om han inte hade varit riktigt död, då skulle han inte ha kunnat betala lösen för Adams synd. Men han dog verkligen och var borta ur tillvaron i omkring tre dagar. Aposteln Petrus talar om för oss vem det var som uppväckte Jesus: ”Gud uppväckte honom genom att bryta dödens våndor.” (Apostlagärningarna 2:24) Den överordnade, den allsmäktige Guden, uppväckte den ringare, sin älskade Son, Jesus, från de döda. För att belysa detta: När Jesus uppväckte Lasarus från de döda, vem var då den överordnade? Jesus var överordnad, eftersom han kunde föra Lasarus tillbaka från de döda. (Johannes 11:41—44) Det var samma sak när Gud uppväckte Jesus. Gud var den överordnade, eftersom han kunde föra Jesus tillbaka från de döda.

17. Vad finns det mer för bevis för att Jesus inte var Gud?

¹⁷ Jesus kunde omöjligen vara Gud själv, eftersom Jesus var skapad av Gud. Lägg märke till hur Benjamin Wilsons Emphatic Diaglott återger Apokalypsen (Uppenbarelseboken), kapitel 3, vers 14: ”Dessa ting säger Amen, det trogna och sanna vittnet [Jesus], begynnelsen av Guds skapelse.” I Kolosserna 1:15, 16 heter det likaså om Jesus: ”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av all skapelse; därför att med hjälp av honom skapades alla andra ting i himlarna och på jorden. ... Alla andra ting har skapats genom honom och för honom.” Den allsmäktige Guden skapade alltså sin Son direkt i himmelen, och ”med hjälp av honom” eller ”genom honom” skapade han sedan andra ting, ungefär som en skicklig hantverkare kan ha en utbildad anställd till att utföra arbete åt sig. Dessa ting som skapats ”med hjälp av honom” inbegrep inte Jesus själv, eftersom Gud redan hade skapat honom. Han kallas således den ”förstfödde”, den ”enfödde”. När ett barn är den förstfödde, den enfödde, så innebär det aldrig att barnet är densamme som sin far. Det betyder alltid att två olika personer är inbegripna, far och barn.

Helig ande — en person eller en verksam kraft?

18. Vad lär bibeln om den heliga anden?

¹⁸ Hur är det då med den som man menar är den tredje personen i treenigheten, den heliga anden, som sägs vara jämlik Fadern och Sonen i makt, väsen och evig tillvaro? Ingenstans i bibeln är den heliga anden omnämnd tillsammans med Gud och Kristus såsom varande jämlik dem. Markus 1:10 visar till exempel att vid Jesu dop kom den heliga anden ner över Jesus ”lik en duva” och inte i mänsklig gestalt. Den heliga anden var inte någon person som kom över Jesus, utan den var Guds verksamma kraft. Den kraften från Gud gav Jesus förmåga att bota sjuka och uppväcka döda. Som det heter i Lukas 5:17 i Diaglott: ”Herrens [Guds] mäktiga kraft var över honom [Jesus] till att bota.” Senare, vid pingsten, fick apostlarna också kraft från Gud att bota sjuka och uppväcka döda. Gjorde detta dem till en del av någon ”gudom”? Nej, genom Kristus fick de helt enkelt kraft från Gud att göra sådant som människor i normala fall inte kunde göra.

19. Varför kan den heliga anden inte vara den tredje personen i en treenighet?

¹⁹ Denna samma verksamma kraft omnämns i Efesierna 5:18, där Paulus ger följande råd: ”Fortsätt med att bli uppfyllda av ande.” Likaså heter det i Apostlagärningarna 7:55 att Stefanus var ”full av helig ande”. Och vid pingsten blev Jesu efterföljare ”alla uppfyllda av helig ande”. (Apostlagärningarna 2:4) Kan en människa bli uppfylld av en annan person? Nej, men hon kan bli uppfylld av den kraft som kommer från Gud. Denna heliga ande är samma kraft som Gud använde till att skapa universum. Som det heter i 1 Moseboken 1:2 (NW): ”Guds verksamma kraft rörde sig fram och åter över vattenytan.”

20. Vilken syn fick Stefanus, som ytterligare visar att treenigheten inte är sann?

²⁰ Efter Jesu uppståndelse fick Stefanus en syn av himmelen, och han ”fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida”. (Apostlagärningarna 7:55) Två olika personer syntes således i himmelen:1) Gud och 2) den uppväckte Jesus Kristus. Ingen helig ande nämns i den synen, eftersom det inte fanns någon tredje person i en treenighet. Då ju den heliga anden är Guds verksamma kraft, skulle den gå ut från Gud, men inte som en separat varelse. Det var därför som Stefanus endast såg två personer och inte tre.

21, 22. a) Vad medger ett religiöst uppslagsverk om den heliga anden? b) Vad kommer vår följande artikel att behandla?

²¹ New Catholic Encyclopedia medger följande angående den heliga anden: ”Det är tydligt att G[amla] T[estamentet] inte betraktar Guds ande som en person, vare sig i den strikt filosofiska bemärkelsen eller i den semitiska bemärkelsen. Guds ande är helt enkelt Guds kraft. Om den ibland framställs som varande skild från Gud, är detta på grund av att Jahves andedräkt verkar utanför honom själv.” Den förklarar också: ”Flertalet av NT:s [Nya testamentets] texter uppenbarar Guds ande som något och inte som någon; detta framgår särskilt av parallellismen mellan anden och Guds kraft.”

²² Med tanke på alla dessa fakta kan inte denna kristenhetens ”fundamentala” lära om treenigheten vara sann. Guds eget ord vederlägger det påståendet. Det visar tydligt att Jehova Gud är den kärleksfulle Fadern och att Jesus Kristus är hans älskade Son, en Son som hade sådan kärlek till sin Fader att han var villig att vara lydig ända in i döden. Men somliga påstår att det finns skriftställen som verkar stödja treenigheten, och därför skall vi granska några av dessa i vår följande artikel. Vi skall också behandla varifrån denna lära kommer och varför den har blivit en sådan viktig del av kristenheten.

Exakt kunskap om Gud och hans Son leder till liv

”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — JOHANNES 17:3.

1. Varför är det så viktigt med exakt kunskap om Gud och Jesus Kristus?

DET är livsviktigt med exakt kunskap om Gud och om hans Son, Jesus Kristus, för dem som önskar evigt liv. ”[Guds] ... vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” (1 Timoteus 2:4) En sådan kunskap från Guds inspirerade ord, bibeln, kommer att göra oss rustade att veta vem Gud är och vilka förpliktelser vi har mot honom. (2 Timoteus 3:16, 17; 1 Johannes 2:17) Den gör också att vi rätt kan identifiera Jesus Kristus och vårt förhållande till honom. — Psalm 2:12; Filipperna 2:5—11.

2. Vad kan brist på exakt kunskap leda till?

² Utan exakt kunskap kan vi bli snärjda av falska läror, som främjats av Guds motståndare, Satan, djävulen, vilken ”är en lögnare och lögnens fader”. (Johannes 8:44) Om en lära motsäger Guds ord och är en lögn, då misskrediterar det Jehova att man tror på den och undervisar om den, och detta för en i motsättning till honom. Vi måste därför rannsaka Skrifterna för att rätt kunna skilja sanning från lögn. (Apostlagärningarna 17:11) Vi önskar inte bli lika dem som alltid är ”i färd med att lära och ändå aldrig i stånd att komma till exakt kunskap om sanningen”. — 2 Timoteus 3:1, 7.

3. Vad är bibelns klara och tydliga lära om Gud, Jesus Kristus och den heliga anden?

³ Som vi har sett i föregående artikel är treenighetsläran inte en biblisk lära. I sitt eget ord talar Gud tydligt och klart om för oss att han är Skaparen av allt och att hans första skapelse i himmelen var hans Son. (Uppenbarelseboken 4:11; Kolosserna 1:15, 16) Gud sände sin Son till jorden som människa för att tillhandahålla det lösenoffer, som tjänade som grunden för förlåtelse av mänsklighetens synder, och för att ge uppriktiga människor ytterligare upplysningar om Gud och hans uppsåt. (Matteus 20:28; Johannes 6:38) Men den enkla och klara läran att Gud och Kristus är två skilda personer och att den heliga anden inte är någon person, utan är Guds verksamma kraft, har århundradena igenom förvrängts och vantolkats. Treenighetsläran har i stället blivit kristenhetens fundamentala lära.

”Jag och Fadern är ett”

4. Varför är kyrkosamfundens påstående om Johannes 10:30 inte sant?

⁴ Trots att Johannes 10:30 inte omnämner någon tredje person, citerar kyrkosamfunden ofta den versen för att försöka stödja treenigheten. Jesus säger där: ”Jag och Fadern är ett.” Men menade Jesus att han var Gud den allsmäktige själv, bara i en annan gestalt? Nej, så kan det inte vara, eftersom Jesus alltid sade att han var Guds Son, underordnad och undergiven Gud. Vad menade då Jesus i Johannes 10:30?

5, 6. a) I vilken bemärkelse menade Jesus att han och hans Fader var ett? b) Hur belyses detta i förbindelse med Jesu lärjungar?

⁵ Jesus menade att han var ett i tanke och uppsåt med sin Fader. Detta framgår av Johannes 17:21, 22, där Jesus bad till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss, ... för att de må vara ett alldeles som vi är ett”. Bad Jesus att alla hans lärjungar skulle bli en enda person? Nej, han bad att de skulle vara endräktiga, ha samma sinne och uppsåt, precis som Jesus och Gud hade.

⁶ Samma tanke uttrycks i 1 Korintierna 1:10, där Paulus säger till de kristna: ”Nu förmanar jag er ... att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” När Jesus sade att han och hans Fader var ett, menade han således inte att de var samma person, lika lite som han menade att hans lärjungar var samma person, när han sade att de skulle vara ett.

Vem var ”Ordet”?

7. a) Vad påstår kristenheten om Johannes 1:1? b) Vad är det i Johannes 1:1 som omedelbart visar att det här inte är fråga om någon treenighet?

⁷ Men hur är det då med Johannes 1:1, som i Konung Jakobs översättning och i 1917 års svenska översättning lyder: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”? Johannes 1:14 talar om för oss att ”Ordet blev kött och bodde ibland oss”. Kristenheten hävdar att detta ”Ord” (grekiska: ló·gos), som kom till jorden som Jesus Kristus, var den allsmäktige Guden själv. Men lägg märke till att till och med i Konung Jakobs översättning lyder Johannes 1:1: ”Ordet var hos Gud.” Någon som är hos en annan person är inte densamme som den andre personen. Så även av dessa översättningar framgår det att det är två skilda personer. Dessutom nämns inte alls någon tredje person i en treenighet.

8. Hur återger vissa andra översättningar av bibeln den senare delen av Johannes 1:1?

⁸ När Konung Jakobs översättning och 1917 års svenska översättning i senare delen av Johannes 1:1 säger att ”Ordet var Gud”, så säger andra översättningar något annat. Här följer några exempel:

1808: ”och ordet var en gud” — The New Testament, in an Improved Version, Upon the Basis of Archbishop Newcome’s New Translation: With a Corrected Text, London.

1864: ”och en gud var Ordet” — The Emphatic Diaglott, av Benjamin Wilson, New York och London.

1935: ”och Ordet var gudomlig” — The Bible—An American Translation, av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed, Chicago.

1935: ”Logos var gudomlig” — A New Translation of the Bible, av James Moffatt, New York.

1975: ”och en gud (eller av ett gudomligt slag) var Ordet” — Das Evangelium nach Johannes, av Siegfried Schulz, Göttingen, Tyskland.

1978: ”och en gudlik sort var Logos” — Das Evangelium nach Johannes, av Johannes Schneider, Berlin.

1979: ”och en gud var Logos” — Das Evangelium nach Johannes, av Jürgen Becker, Würzburg, Tyskland.

Och år 1950 återgav New World Translation of the Christian Greek Scriptures, utgiven av Sällskapet Vakttornet i New York, uttrycket med ”och Ordet var en gud”.

9. Vad står i den grekiska texten före den första förekomsten av substantivet the·ós (gud) i Johannes 1:1, som visar att detta ord åsyftar den allsmäktige Guden?

⁹ Stämmer sådana översättningar med den grekiska grammatiska konstruktionen i Johannes 1:1? Ja, det gör de. Det grekiska substantivet the·ós (gud) förekommer två gånger i Johannes 1:1. Första gången åsyftar det den allsmäktige Guden, hos vilken Ordet var — ”och Ordet [ló·gos] var hos Gud [en form av the·ós]”. Det första the·ós föregås av en form av den grekiska bestämda artikeln ho. Substantivet the·ós, med den bestämda artikeln ho framför sig, pekar på en särskild identitet, i detta fall den allsmäktige Guden — ”och Ordet var hos Gud[en]”.

10. Vad visar utelämnandet av artikeln ho vid den andra förekomsten av the·ós i Johannes 1:1?

¹⁰ Men i den senare delen av Johannes 1:1 återger sådana översättningar som de som räknades upp i paragraf 8 det andra the·ós (ett substantiv i predikativ ställning) med ”gudomlig” eller ”en gud” i stället för med ”Gud”. Varför det? Därför att det andra the·ós är ett singulart substantiv i predikativ ställning som i grekiskan står före verbet och utan den bestämda artikeln ho. I denna vers pekar en sådan meningsbyggnad på ett kännetecken eller en egenskap hos subjektet. Den framhäver Ordets natur: att han var ”gudomlig”, ”en gud”, men inte den allsmäktige Guden. Detta stämmer med alla de skriftställen som visar att ”Ordet” var Guds talesman, sänd till jorden av Gud. Som Johannes 1:18 förklarar: ”Ingen människa har någonsin sett Gud; den enfödde guden [Sonen skapad i himmelen av den allsmäktige Guden], som befinner sig på platsen vid Faderns bröst, denne har [kommit till jorden som människan Jesus och har] utförligt beskrivit honom [den allsmäktige Guden].”

11. Vilket bibliskt exempel finns det på att översättarna lägger till artikeln ”en”, där det inte finns någon sådan i grekiskan, och varför gör man detta?

¹¹ Det finns många andra bibelverser, där de som översätter från grekiska till andra språk sätter in artikeln ”en” framför substantivet i predikativ ställning, trots att det inte finns någon artikel i grekiskan. Detta tillägg av artikeln i översättningen får fram subjektets kännetecken eller egenskaper. I Markus 6:49, där det berättas att lärjungarna såg Jesus vandra på vattnet, säger till exempel Konung Jakobs översättning: ”De antog att det hade varit en ande” (grekiska: fán·ta·sma). Nya Världens översättning återger frasen mer korrekt, när den säger att lärjungarna tänkte: ”Det är en synvilla!” På samma sätt visar den korrekta översättningen av Johannes 1:1 att Ordet inte var ”Gud”, utan var ”en” gud.

12. Vilken liknande användning av den obestämda artikeln ”en” finner vi i Johannes 8:44?

¹² Två liknande exempel finner vi i Johannes, kapitel 8, vers 44. Där säger Jesus, när han talar om djävulen: ”Denne var en mördare då han började. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” I den ursprungliga grekiskan står i likhet med förhållandet i Johannes 1:1 substantivet i predikativ ställning (”mördare” och ”lögnare”) före verbet och utan artikel i båda dessa uttryck. I båda fallen beskrivs en egenskap eller ett kännetecknande drag hos djävulen, och i översättningar till många moderna språk måste man sätta till den obestämda artikeln (”en”) för att förmedla detta. Därför återger 1917 års svenska översättning dessa uttryck på följande sätt: ”Han har varit en mandråpare ..., han är en lögnare, ja, lögnens fader.” — Se också Markus 11:32; Johannes 4:19; 6:70; 9:17; 10:1, 13, 21; 12:6.

”Min Herre och min Gud!”

13, 14. Varför kunde Tomas kalla Jesus ”min Gud” utan att mena att Jesus var Jehova?

¹³ Anhängare av treenighetsläran citerar också Johannes 20:28 för att stödja sina påståenden. Där sade Tomas till Jesus: ”Min Herre och min Gud!” Som vi har sett här ovan finns det inte något att invända mot att Tomas talade om Jesus som en gud. Detta skulle stämma med det förhållandet att Jesus i sin föremänskliga tillvaro verkligen var en gud, dvs. en mäktig gudomlig person. Och sedan sin död och uppståndelse till himmelskt liv har han verkligen varit detta. Jesus citerade till och med från psalmerna för att visa att mäktiga människor tilltalades som ”gudar”. (Psalm 82:1—6; Johannes 10:34, 35) Aposteln Paulus konstaterade att det fanns ”många ’gudar’ och många ’herrar’”. (1 Korintierna 8:5) Satan kallas rentav ”denna tingens ordnings gud”. — 2 Korintierna 4:4.

¹⁴ Kristus intar en mycket högre ställning än vad både ofullkomliga människor och Satan gör. Om sådana kan omnämnas som ”gudar”, så kan helt visst Jesus omnämnas som en gud, och det blev han också. På grund av sin unika ställning i förhållande till Jehova är Jesus ”den enfödde guden” (Johannes 1:18), en ”Väldig Gud” (Jesaja 9:6, NW) och ”en gud” (Johannes 1:1). Det var alltså inte något fel i att Tomas talade om Jesus på det sättet. Tomas sade att Jesus var en gud för honom, en gudomlig, mäktig person. Men Tomas sade inte att Jesus var Jehova, och därför sade han ”min” Gud och inte ”Guden”.

15. Hur identifierar Johannes 20:31 tydligt vem Jesus är?

¹⁵ Bara tre verser längre fram, i Johannes 20:31, förklarar bibeln: ”Men dessa har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är den Smorde, Guds Son.” Detta jagar bort all ovisshet om vad Tomas kan ha menat. Bibelskribenten Johannes säger tydligt att Jesus är Guds Son, inte den allsmäktige Guden själv.

Inte jämlik Gud

16. Vilket påstående gjorde judarna, och hur vederlade Jesus det?

¹⁶ Ett annat skriftställe som kyrkosamfunden använder är Johannes 5:18. Det heter där att judarna önskade döda Jesus, därför att han ”också kallade Gud sin egen Fader och så gjorde sig jämlik Gud”. Vem var det som sade att Jesus gjorde sig jämlik Gud? Inte Jesus. Han reder ut detta redan i nästa vers (19) genom att säga: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra.” Jesus påstod således inte att han var den allsmäktige Guden eller jämlik honom. Han visade judarna att de hade fel och att han inte var Gud, utan att han var Guds Son och att han som Guds talesman inte kunde göra något av eget initiativ. Kan vi tänka oss att universums allsmäktige Gud skulle säga att han inte kunde göra något av eget initiativ? Judarna kom alltså med en anklagelse, och Jesus vederlade den.

17. a) Vad vittnar Guds eget inspirerade ord tydligt om, när det gäller Jehovas, Jesu Kristi och den heliga andens identitet? b) Vad måste man göra med alla skriftställen som treenighetens anhängare kan peka på i ett försök att försvara sin tro?

¹⁷ Guds vittnesmål i sitt eget inspirerade ord, Jesu vittnesmål och lärjungarnas vittnesmål utgör således överväldigande och tydliga bevis för att den allsmäktige Guden och Jesus Kristus är två skilda personer, Fader och Son. Detta bevismaterial visar också tydligt att den heliga anden inte är den tredje personen i någon treenighet, utan att den är Guds verksamma kraft. Det är meningslöst att rycka skriftställen ur sitt sammanhang eller att försöka vränga till eller vantolka dem för att stödja treenigheten. Alla sådana skriftställen måste bringas i samklang med vad bibeln i övrigt tydligt lär.

Varför utvecklades treenigheten?

18. Varifrån kom treenighetsläran?

¹⁸ Om du undersöker det som finns under rubriken ”Treenighetslärans historiska utveckling” på sidan 18, kommer du att lägga märke till att treenigheten har sina rötter i hedendomen. Den är inte någon biblisk lära, utan den antogs av kristenheten på 300-talet. Men långt dessförinnan fanns det treenigheter i det forntida Babylon, Egypten och andra länder. Kristenheten införlivade således en hednisk uppfattning i sin lära. Detta skedde på initiativ av den romerske kejsaren Konstantin, som inte var intresserad av sanningen i den här saken, utan önskade konsolidera sitt välde bestående av både hedningar och avfälliga kristna. Långt ifrån att vara en utveckling av en kristen lära var treenigheten ett bevis på att kristenheten hade avfallit från Kristi lära och i stället hade antagit hedniska läror.

19. Varför utvecklades treenighetsläran?

¹⁹ Varför skulle en sådan lära utvecklas? Det tjänar helt visst inte Guds intressen att man gör honom själv, hans Son eller hans heliga ande förvirrande och mystiska. Och det tjänar inte människors intressen att de blir förvirrade. I stället är det så att ju mer förvirrade människor blir om Gud och hans uppsåt, desto bättre passar detta Satan, djävulen, Guds motståndare, denna världens gud, som verkar för att förblinda de icke troendes sinnen. (2 Korintierna 4:4) Eftersom en sådan lära får det att verka som om endast teologer kan förstå bibelns lära, passar den också kristenhetens religiösa ledare. Detta hjälper dem att behålla sitt grepp om den stora massan.

20. a) Vad är den enkla sanningen om treenigheten? b) Vad kommer det att betyda för oss att inhämta exakt kunskap om befriande sanningar?

²⁰ Och ändå är sanningen om detta ämne så enkel att ett barn kan förstå den. En liten pojke vet att han inte är densamme som sin far, utan att de är två skilda individer. Detta är också vad det betyder, när bibeln säger att Jesus Kristus är Guds Son. Detta är den enkla sanningen, medan däremot treenighetsläran inte är sann, utan är en lögn. Den måste således ha sitt ursprung hos honom ”som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9) Men de enkla uppfriskande sanningarna om Gud, om hans Son, Jesus Kristus, och om Guds mäktiga heliga ande befriar människor från slaveri under falska läror, som har sina rötter i hedendomen och som har Satan som upphovsman. Som Jesus sade till uppriktiga sanningssökare: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Att man inhämtar exakt kunskap om befriande sanningar och också handlar därefter ”betyder evigt liv”. — Johannes 17:3.

[Ruta på sidan 18]

Treenighetslärans historiska utveckling

Så här sägs det på sidan 928 i band 11 av The New Encyclopædia Britannica, 1985, Micropædia, under rubriken ”Treenighet”: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga Gamla testamentets Shema [läs: shemạ]: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.’ (5 Mos. 6:4)” I detta uppslagsverk heter det också: ”Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många strider. ... Kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställde den avgörande formuleringen av denna lära i sin bekännelse att Sonen är ’av samma väsen ... som Fadern’, även om det sades mycket litet om den Heliga Ande. ... Mot slutet av 300-talet ... antog treenighetsläran i allt väsentligt den form som den har behållit sedan dess.”

På sidan 299, band 14, erkänner New Catholic Encyclopedia, 1967 års upplaga: ”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. ... Bland de apostoliska fäderna fanns det inte något som ens avlägset liknade en sådan mentalitet eller ett sådant perspektiv.”

Treenighetsläran är således inte bibelenlig, men år 325 antogs den officiellt vid kyrkomötet i Nicaea. Läran införlivade en hednisk uppfattning som hade uppkommit långt innan i det forntida Babylon och Egypten och som också fanns i andra länder. På sidan 595 i The Story of Civilization: Part III, konstaterar historikern Will Durant följande: ”Kristenheten avlivade inte hedendomen; den antog den. ... Tankarna om en gudomlig treenighet kom från Egypten.”

På sidorna 793 och 794 i An Encyclopedia of Religion, redigerad av Vergilius Ferm, utgiven år 1964, räknar man under ordet ”treenighet” upp de babyloniska, buddistiska, hinduiska, nordiska och taoistiska religionernas treenigheter, såväl som andra religioners och kristenhetens treenighet. Den nämner till exempel att ”den stora triaden” i Indien ”inbegriper Brahma, skaparen, Vishnu, uppehållaren, och Shiva, förstöraren. Dessa representerar tillvarons cykel, precis som den babyloniska triaden med Anu, Enlil och Ea representerar elementen, luft, vatten och jord.”

British Museum i London har artefakter som visar forntida treenigheter, till exempel Egyptens Isis, Harpokratēs och Neftys. En publikation om museets avdelning för medeltida och senare antikviteter nämner följande, som var inristat på forntida smycken: ”På framsidan: de egyptiska gudarna Horus-Baït (med falkhuvud), Buto-Akori (ormen) och Hathor (med grodhuvud). På baksidan: den grekiska versen ’En enda Baït, en enda Hathor, en enda Akori; dessas makt är en. Hylla världens fader, hylla den treformade guden!’ Gudarna är således identifierade som tre manifestationer av en enda makt, antagligen solguden.”

Historien bekräftar att treenigheten lånades från hedningar och fanns århundraden innan Jesus kom till jorden. Långt efter hans död främjades den av dem som hade påverkats av hedniska filosofier och som hade avfallit från den sanna tillbedjan av Gud såsom den lärdes av Jesus och apostlarna.