Chefen för ett sågverk i Honiara lovade också att leverera alla de 300 timmerstockar som behövdes för att tillverka de bärande pelarna och stolparna till verandan och entrén samt takstolar och övriga träkonstruktioner. Takstolarna skulle tillverkas i Honiara och sedan monteras ner och fraktas med pråm till Auki, där de skulle monteras ihop igen och sättas på plats på de bärande pelarna.

Arbetsstyrkan var redo och väntade otåligt på att få sätta i gång. Men de enda verktyg de hade var två klohammare och två mejslar. Visserligen fanns det många villiga medhjälpare som var redo att gripa sig verket an, men inga av vittnena på Malaita hade någon yrkesmässig erfarenhet av byggnadsarbete. ”Bröderna och systrarna väntade sig att jag skulle ta ansvar för byggnadsarbetet, men jag hade aldrig ens byggt en hönsbur!” förklarade broder Allan.

Hur skulle vittnena få upp takstolarna — som vardera bestod av åtta stora stockar som var hopfogade med varandra och vägde mellan två och fem ton — från marken och sätta dem på plats på de sex meter höga pelarna? Och hur skulle de för övrigt kunna få upp taknocken till omkring tolv meters höjd utan att använda lyftkranar?

”Jag vet inte”, erkände broder Allan, när man frågade honom hur det skulle gå till. ”Vi måste helt enkelt lita på att Jehova hjälper oss.”

Välkommen hjälp

Yrkeskunnig hjälp kom långväga ifrån i oktober 1986. Jon och Margaret Clarke, som hade varit med om att bygga avdelningskontoret på Nya Zeeland, fick höra talas om Aukiförsamlingens belägenhet och lyckades utverka visum för att besöka Malaita i tre månader.

Med hjälp av en betongblandare som församlingen fått som gåva började bröderna bygga ett stort podium samt väggar av betongblock bakom och vid sidan av podiet. Med sina bara händer grävde de djupa hål som de fyllde med betong, och i dessa hål göt de fast de 18 pelare som skulle bära upp väggarna, taket och verandan.

Efter att ha fått instruktioner av broder Clarke kunde de infödda bröderna själva montera ihop de stora takstolarna till hörsalen och de tre takstolarna till entrén. Men problemet var att få de tunga takstolarna på plats. Det var en verklig prestation i fråga om ingenjörskonst, eftersom takstolarna var tillverkade av åtta stora stockar som hade fogats samman till en jättelik triangel. Brödernas beslutsamhet och påhittighet visste inga gränser.

Takstolarna dansar på plats

Den enda utrustning som bröderna hade att tillgå för detta mastodontarbete var ett block och en talja på en provisorisk lyftkran. Själva kranen var tillverkad av åtta stockar. Den första takstolen, som vägde två ton, måste lyftas över den nybyggda betongväggen och monteras på två pelare ett stycke bakom denna vägg. När kranen hade lyft takstolen så högt det gick, märkte bröderna till sin förfäran att det inte var tillräckligt högt för att takstolen skulle komma över väggen utan att fastna. Det fattades en meter! I två dagar fick takstolen hänga där och dingla från lyftkranen — stöttad med stockar — medan bröderna sörjde och funderade över problemet.

Folk gick förbi och gjorde narr av dem och sade: ”Kan inte Jehova lyfta takstolen åt er?”

”Det är bra!” utropade bröderna. ”Nu kommer Jehova säkert att hjälpa oss!”

Bröderna fick plötsligt en snilleblixt. En domkraft från en pickup fördes in under ena änden av takstolen och lyfte upp den någon decimeter. Därefter stöttade bröderna upp den änden av takstolen ytterligare. Domkraften flyttades sedan till andra änden av takstolen, och den lyftes också upp och stöttades. Denna procedur upprepades tills den första takstolen, efter fyra dagars jonglerande, tum för tum hade hissats upp över betongmuren och satts på plats på de därför avsedda pelarna. Denna enorma bedrift föranledde bröderna att dansa runt tomten i en stor ring under handklappningar och glada sånger.

Det var inte förrän arbetet var avklarat och domkraften med framgång hade använts för att lyfta tre takstolar — varav en vägde så mycket som fem ton — som bröderna såg att det i den suddiga text som var präglad på sidan av domkraften för att ange lyftförmågan inte stod ”15 ton”, som de hade trott, utan bara ”1,5 ton”!

”När man tänker efter, trotsar det som bröderna och systrarna gjorde all logik”, säger broder Allan. ”När dessa enorma takstolar steg till väders var det som om de dansade på plats!”

Grannförsamlingen kommer till undsättning

Det var bara 38 av de 300 stockarna som var fria från röta, så resten av timret måste anskaffas någon annanstans. Men var? Vittnen från byn Kona, som ligger ungefär en halv mil från byggplatsen, kontaktade bröderna i Auki och erbjöd sig att skänka dem hårdare virke av lövträd från deras egna marker för att ersätta de bärande pelarna, stolparna till verandan och entrén samt takstolarna till själva hörsalen. Det var en stor uppoffring av dessa vittnen från Kona, eftersom ön Malaita hade härjats av orkanen Namu och dessa träd egentligen skulle ha använts till att bygga upp deras egna ödelagda hus.

För att kunna transportera stockarna från avverkningsplatsen byggde systrarna i Aukiförsamlingen en 6 meter bred och 800 meter lång väg genom tät djungel fram till huvudvägen. De uppbjöd alla krafter för att hugga ner träd, bygga broar över diken och avlägsna hinder från den nya vägen. Därefter kunde de utvalda träden fällas, kvistas och kanthuggas med motorsågar.

”Vi är som myror”

De färdigsågade stockarna var 6,4 meter långa och 35 centimeter i fyrkant. Men hur skulle dessa jättelika stockar kunna transporteras till huvudvägen, som låg nästan en kilometer längre bort?

Församlingens medlemmar visste på råd: ”Vi är som myror! Med tillräckligt många händer kan vi flytta vad som helst!” (Jämför Ordspråksboken 6:6.) När det behövdes fler bröder och systrar för att bära stockarna, hörde man följande rop genljuda på avverkningsplatsen: ”Myror! Myror! Myror!” Vännerna kom då strömmande från alla håll för att hjälpa till. Fyrtio bröder och systrar lyfte upp stockar som vägde ett halvt ton och bar dem ner till huvudvägen, varifrån de sedan forslades till byggplatsen med lastbil.

Att sätta pelare och stolpar på plats var ett riskabelt företag. Det visade sig emellertid ännu en gång att de traditionella metoderna var de som var mest framgångsrika. Varje pelare placerades omkring tre meter från det djupa hål i vilket den skulle sänkas ner och gjutas fast.

Trettio bröder och systrar lyfte upp övre änden av pelaren i en klyka av stockar. Därefter förde de snabbt pelaren i riktning mot hålet, med nederdelen hasande mot marken. Två av de modigaste bröderna stod och höll två kraftiga plankor vid den motsatta änden av hålet, och när stocken träffade plankorna hejdades den så plötsligt att den tippade upp i upprätt läge och kanade ner i det gjutna fundamentet.

Att klara sig med vad man har

Denna sammankomsthall på Malaita är ett fint exempel på hur stora ting kan uträttas utan moderna hjälpmedel och prefabricerade material. Den står där som ett bevis för att Jehova välsignar deras ansträngningar som helt och fullt förtröstar på honom. En stor del av arbetet utfördes utan att bröderna ens hade tillgång till de enklaste redskap, till exempel spadar och skyfflar, som skulle betraktas som absolut nödvändiga i de rikare länderna.

När man behövde få tag i korallhaltigt fyllnadsgrus och transportera det till byggplatsen, grävde systrarna upp korallgruset ur ett stenbrott med hjälp av spetsiga pinnar och öste sedan upp de vassa, ojämna stenarna i säckar med bara händerna. På en enda dag grävde systrarna upp och packade 13 lass korallgrus på vartdera tre ton!

Ett annat exempel på hur vännerna klarade sig med de resurser som stod till buds var när hjulet på deras enda skottkärra blev så illa tilltygat att det inte gick att reparera och ett nytt hjul inte fanns att uppbringa någonstans på Salomonöarna. Detta avskräckte inte vittnena det minsta. Efter att ha fyllt skottkärran med betong lyfte de helt enkelt upp den och bar den dit den skulle, tills ett nytt hjul hade hunnit levereras från Nya Zeeland fem veckor senare.

[Bilder på sidan 243]

Timmerstockar bärs från träskmarkerna, kanthuggs med motorsågar och lastas på bilar. En kanthuggen stock (väggpelare) sätts på plats vid sammankomsthallen i Auki

[Bilder på sidan 244]

Jättelika takstolar på upp till fem ton tillverkas av åtta sammanfogade stockar. Takstolarna placeras på de sex meter höga pelarna utan hjälp av lyftkranar

[Bild på sidan 245]

Den färdiga sammankomsthallen i Auki på ön Malaita rymmer 1.500 personer