Detta problem ställdes bibelöversättaren Robert Moffat inför. Som tjugofemåring började han år 1821 som missionär bland de tswanatalande invånarna i södra Afrika. Moffat umgicks med dem för att lära sig deras skriftlösa språk. Utan hjälp av läroböcker eller lexikon hade han så till slut med uthållighet lärt sig språket så pass bra att han kunde utveckla ett skriftspråk till det. Det lärde han sedan några av tswanafolket att läsa. Efter att ha arbetat bland tswanafolket i åtta år var han år 1829 klar med sin översättning av Lukas’ evangelium. Han sade längre fram: ”Jag vet sådana som har gett sig i väg hundratals kilometer för att få tag i exemplar av Lukas’ evangelium ... Jag har sett dem få tag i delar av Lukas’ evangelium, gråta över dem och trycka dem mot sitt bröst och sedan låta tårarna flöda av tacksamhet, tills jag har sagt till mer än en av dem: ’Ni förstör era böcker med era tårar.’” Moffat berättade också om en afrikan som frågade ett antal människor som han såg läsa i Lukas’ evangelium vad det var de hade. ”Det är Guds ord”, svarade de. ”Talar det?” frågade mannen. ”Ja”, svarade de, ”det talar till hjärtat.”

¹⁴ Genom sådana hängivna översättare som Moffat fick många afrikaner för första gången möjlighet att kommunicera i skrift. Men översättarna gav människorna i Afrika en ännu värdefullare gåva — Bibeln på deras eget språk. Dessutom introducerade Moffat Guds namn för tswanafolket, och han använde det i hela sin översättning.c Därför talade tswanafolket om Bibeln som ”Jehovas mun”. — Psalm 83:18.