Hur sjukdomen kan förebyggas och botas

Vad gör man då för att avvärja detta globala hot? Det bästa sättet att bekämpa sjukdomen är att upptäcka och bota nya fall på ett tidigt stadium. Detta hjälper inte bara dem som redan har drabbats av sjukdomen, utan hindrar också att den sprids till andra.

Om tbc inte behandlas, är dödligheten över 50 procent. Med lämplig behandling kan emellertid sjukdomen botas i så gott som samtliga fall, såvida den inte förorsakas av bakteriestammar som är resistenta mot ett flertal läkemedel.

En effektiv behandling kräver, som vi har sett, att patienterna fullföljer medicineringen. Men ofta gör de inte det. Varför inte? Därför att hosta, feber och andra symtom vanligtvis försvinner efter några veckor och många patienter då tror att de är friska och slutar upp att ta sin medicin.

För att råda bot på detta problem rekommenderar WHO något som kallas DOT, vilket står för ”direkt observerad terapi”. Metoden innebär att man noga kontrollerar att patienten verkligen tar sina mediciner, åtminstone de två första månaderna. Detta är emellertid inte alltid lätt, eftersom många personer som lider av tbc lever i samhällets utkanter. Eftersom deras liv ofta är problemfyllt och kaotiskt — somliga är till och med hemlösa — kan det vara en nära nog omöjlig uppgift att se till att de tar sin medicin regelbundet.

ALLA experter är överens om att tbc är ett globalt problem som kräver en global lösning. Inget land kan besegra sjukdomen på egen hand, eftersom miljontals människor passerar internationella gränser varje vecka.

Internationell samverkan kräver, enligt mångas uppfattning, att rika nationer hjälper de fattiga nationerna, som vanligtvis är hårdast drabbade av tbc. Som dr Arata Kochi uttrycker det: ”Det ligger i de rika ländernas intresse att hjälpa utvecklingsländerna att bekämpa tuberkulos, innan deras egna länder blir det slagfält där kampen måste utkämpas.”

Men de rika nationerna, som är ansatta av vad de själva anser vara mer överhängande prioriteringar och problem, har inte skyndat till de fattiga ländernas undsättning. En del fattiga nationer har ofta själva försummat hälsovården i landet och i stället öst ut pengar på vapen. I mitten av år 1996 var det bara 10 procent av världens tbc-patienter som fick DOT-behandling, vilket är alltför få för att förhindra att epidemin förvärras.

Som det nyligen sades i en WHO-rapport: ”Kunnande och billiga botemedel mot tbc har funnits i årtionden. Vad världen nu behöver är en massiv insats från personer som har makt, inflytande och medkänsla och som kan se till att dessa mediciner används effektivt.”