Avdelningskontoret gav då pionjärerna Robert Nisbet och David Norman i uppdrag att börja predika i det område som nu utgör Kenya, Uganda och Tanzania – ett enormt stort distrikt.

Bröderna Nisbet och Norman var beslutna att föra de goda nyheterna djupt in i hjärtat av Afrika. De började sin kampanj i Dar es Salaam den 31 augusti 1931 med 200 kartonger litteratur. Därifrån for de till ön Zanzibar och sedan till hamnstaden Mombasa på väg till Kenyas högländer. Dessa oförskräckta pionjärer tog tåget och bearbetade städer och samhällen utefter järnvägen till Victoriasjöns östra stränder. Med ångbåt for de sedan över sjön till Ugandas huvudstad, Kampala. Efter att ha lämnat mycket litteratur och tecknat många prenumerationer på Den Gyllne Tidsåldern fortsatte de två bröderna med bil ännu längre in i landet.

Gray och Olga Smith stannade en tid i Tanganyika (Tanzania), medan Robert och George Nisbet for till Nairobi i Kenya. Längre fram, när kolonialmyndigheterna befallde makarna Smith att lämna Tanganyika, for de till Kampala i Uganda. Den här gången var förhållandena inte lika gynnsamma, och polisen i Kampala övervakade dem hela tiden. Men de lät sig inte avskräckas, och på endast två månader lämnade de 2 122 böcker och broschyrer och anordnade sex offentliga föredrag. Men till sist utfärdade guvernören en förvisningsorder, och de tvingades lämna Uganda.

FÖRNYAD VERKSAMHET

I april 1950 kom ett ungt par från England, broder och syster Kilminster, för att bosätta sig i Kampala. De predikade ivrigt de goda nyheterna och blev mycket glada när två familjer, en grekisk och en italiensk, tog emot budskapet.

Sedan, i december 1952, besökte bröderna Knorr och Henschel, från Jehovas vittnens huvudkontor, Nairobi i Kenya. Eftersom broder Kilminster inte ville gå miste om tillfället att få vara tillsammans med de här bröderna, reste han hela vägen från Kampala till Nairobi. Bröderna Knorr och Henschel uppmuntrade den lilla gruppen i Nairobi och ordnade med att det bildades en församling i Kampala. Den här nybildade församlingen började snart få goda resultat, och under tjänsteåret 1954 tog som mest tio förkunnare del i tjänsten.

Samma år besökte Eric Cooke från avdelningskontoret i Sydrhodesia (Zimbabwe) Östafrika och stannade en tid hos den nya församlingen i Kampala. Bröderna hade varje vecka ett Vakttornsstudium i församlingen, men de var ännu inte särskilt verksamma i förkunnartjänsten. Broder Cooke uppmuntrade därför broder Kilminster att hålla alla församlingsmöten, inbegripet ett tjänstemöte varje vecka. För att ytterligare utöka predikoarbetet betonade broder Cooke tjänsten från dörr till dörr, och han övade själv kärleksfullt ett antal förkunnare.

Fram till dess hade mycket av predikandet utförts bland de européer som bodde i Uganda. Men broder Cooke konstaterade att flertalet ugandier i Kampala talade luganda. Han menade att bröderna borde översätta en publikation till luganda för att nå hjärtat hos den inhemska befolkningen. År 1958 började förkunnarna använda den då nyligen översatta broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. Detta visade sig bli en verklig sporre! Verksamheten gick framåt, och 1961 tog 19 förkunnare del i tjänsten.