Ett par stannade i Mbarara, en liten stad i det kuperade landskapet i sydvästra Uganda, omkring 30 mil från Kampala. De ordnade så att de kunde ha Vakttornsstudium och bokstudium i sitt hem. Men emellanåt reste de hela vägen till Kampala eller Entebbe för att få njuta av varm kristen gemenskap. De hade också kontakt med avdelningskontoret i Luanshya i Nordrhodesia (Zambia), som hade tillsyn över predikoverksamheten i Östafrika på den tiden.

Under 1970-talet hade vår familj glädjen att få predika och umgås med de missionärer som bodde omkring 65 kilometer från Mbarara. En dag när vi var på väg dit i bil blev vi stoppade av soldater. ”Ni kan fortsätta om ni vill dö”, sade en av soldaterna. Det verkade förståndigt att vända och köra hem. Men allteftersom dagarna gick blev vi alltmer oroliga för missionärerna. Vi ville åka till missionärshemmet så snart vi kunde för att ta reda på hur de hade det. Det var många vägspärrar, men jag använde min ställning i sjukhusstyrelsen och en sjukhusdekal på bilen för att komma igenom vägspärrarna. Så lättade vi blev när vi fann att missionärerna var utom fara! Vi fyllde på deras matförråd och stannade några dagar hos dem. Därefter besökte vi dem varje vecka tills det var riskfritt för dem att flytta till Kampala.