NYA UTMANINGAR OCH MÖJLIGHETER

När broder Reschke besökte huvudkontoret i Brooklyn i New York 1980, blev han ombedd att berätta för Betelfamiljen om utvecklingen i Uganda. Efteråt uttryckte medlemmar av den styrande kretsen förhoppningar om att missionärer än en gång skulle kunna sändas till Uganda. Alla höll med om att tiden verkligen var mogen för att sända dit missionärer. Det var åter möjligt att hålla större möten, och 1981 hade antalet förkunnare i Uganda redan stigit till 175. I juli det året var man mycket glad över att nu ha en ny toppsiffra på 206 förkunnare.

MISSIONÄRER ÄR ÅTER VÄLKOMNA

I september 1982 kom gileaditerna Jeffrey Welch och Ari Palviainen till Kampala från Kenya. De två bröderna, Jeff och Ari, som de blev kända som, kunde ända från början glädja sig åt fina resultat. ”Människor på den tiden hade en andlig hunger”, berättar Jeff, ”och därför spred tidskrifterna med sina tilltalande artiklar praktiskt taget sig själva.”

I december fick Jeff och Ari sällskap av Heinz och Marianne Wertholz, som gått igenom Gileadskolans filial i Wiesbaden i Tyskland. Paret Wertholz var redan från början djupt imponerade av hur bra de ugandiska vännerna kunde klara sig i Ugandas skadade och farliga samhällen.

Heinz berättar: ”Mycket av samhällsservicen, till exempel vattenförsörjning och kommunikationer, hade brutit samman. Den politiska situationen förblev spänd. Mer än en gång förekom det rykten om en statskupp, och det var vanligt med vägspärrar. Det förekom också mycket skottlossning och rån och plundring, i synnerhet nattetid. Efter mörkrets inbrott fanns det inte en människa ute på gatorna. Alla stannade hemma och hoppades – och bad ofta – att natten skulle passera utan objudna gäster.”

Heinz och Marianne blev inbjudna att bo hos Sam Waiswa och hans familj medan de sökte efter ett hus som kunde användas som missionärshem. Sam var utbildad lärare, men den ekonomiska situationen i landet hade gjort att hans tillgångar var mycket begränsade, något som gjorde hans familjs gästfrihet ännu mer anmärkningsvärd.

”Det var svårt att hitta ett hus i ett säkert område”, säger Heinz, ”och därför kom vi att bo hemma hos Sam i fem månader. Under den här tiden lärde vi känna varandra väl. Ibland åt hans stora familj bara ett enda mål mat om dagen, men de var alltid glada, och barnen var lydiga och respektfulla. På grund av att stadens vattenförsörjning inte fungerade som den skulle måste barnen bära hem vatten i 20-liters plastdunkar på huvudet. När vi kom tillbaka från tjänsten fanns det alltid rent vatten åt oss. Vi lärde oss naturligtvis att vara sparsamma. Vi tvättade oss till exempel med bara några liter vatten och sparade tvättvattnet i en balja till att spola toaletten med.”

I april 1983, omkring tio år efter det att de tidigare missionärerna hade tvingats lämna Uganda, hittade de fyra nya missionärerna ett hus i ett område som var någorlunda säkert. Den allmänna otryggheten och bristen på livsmedel skapade många problem, men de inhemska brödernas kärlek kompenserade mer än väl dessa olägenheter.

”Det var alltid roligt att få tala med människor om de goda nyheterna”, förklarar Marianne. ”De var religiösa, och de flesta hade en bibel och ville gärna samtala. De var mycket lätta att få kontakt med och var mycket artiga. Och trots ekonomiska och andra svårigheter log de alltid glatt.”

”HUR SÄGER MAN ...?”

Under 1980-talet välkomnade de hårt arbetande förkunnarna i Uganda en stadig ström av ivriga missionärer. Några hade nyligen utexaminerats från Gilead, och andra hade tvingats lämna sina missionärsdistrikt i Zaire (Kongo Kinshasa). Ökningen av antalet missionärer i Kampala och Jinja gjorde att man nu kunde bearbeta dessa tättbefolkade områden grundligare, och missionärerna var hänförda över att finna det ugandiska fältet moget för skörd. Problemet var faktiskt inte att finna intresse, utan att kunna odla det.

Mats Holmkvist, som var full av energi efter sina månader av utbildning vid Gilead, var ivrig att lära sig det lokala språket för att kunna uppodla människors intresse för sanningen. Vid den här tiden var Fred Nyende pionjär med särskilt uppdrag i Entebbe, och hans färdigheter som översättare och tolk kom väl till pass när det gällde att lära de nya missionärerna att tala en begriplig luganda, ett språk som är fullt av tungvrickande ord och uttryck. Mats tyckte att det verkade nästan omöjligt att lära sig det nya språket.

”Hur säger man ’Guds kungarike’ på luganda?” frågade Mats vid en av sina första språklektioner.

”Obwakabaka bwa Katonda”, kom Freds rytmiska svar.

Det låter hopplöst, tänkte Mats och ångrade att han alls hade ställt frågan. Men Mats gjorde fina framsteg och behärskar nu språket väl.

1963 Gileadmissionärer anländer.

1973 Jehovas vittnen blir förbjudna och missionärerna utvisas.

1982 Missionärer tillåts återigen att komma in i landet.