Gyllene tider för missionärerna i Uganda

Utvisandet av missionärer från Burundi blev till nytta för Uganda, där det år 1964 fanns en kärntrupp av aktiva förkunnare. Äntligen, efter mer än 30 års möda och ungefär samtidigt med det första missionärsparets ankomst, kom mogna bröder och systrar dit för att tjäna där behovet var större. Snart skulle det komma ännu fler missionärer.

Sedan det första missionärshemmet upprättats i Kampala, öppnades ännu ett i industristaden Jinja, där Nilen lämnar Victoriasjön och flyter vidare norrut. Förkunnarantalet ökade snabbt, och snart kunde man bilda en församling.

Under tiden hade budskapet om Riket nått ut till mindre städer runt om i Uganda, och år 1967 hade man ett högsta antal av 53 förkunnare. Följande år öppnades ännu ett missionärshem i Mbale, en växande stad som ligger på västra sidan om Mount Elgon, nära gränsen mot Kenya. År 1969 fanns det 75 förkunnare i landet, och den siffran ökade till 97 året därpå och till 128 år 1971.

Sedan den 12 augusti 1965 hade verket varit lagligt erkänt i Uganda. År 1972 såg allting mycket lovande ut. Man hade uppnått ett nytt rekord på 162 förkunnare, och fem nya missionärer hade just fått inresetillstånd.

Även om intresset för Bibelns sanning var mycket stort och man spred stora mängder litteratur, började mörka moln hopa sig vid horisonten. Två missionärspar fick avslag på sin begäran om förlängt uppehållstillstånd och var därför tvungna att lämna landet inom tre månader. Därpå, den 8 juni 1973, utfärdade regeringen utan förvarning förbud mot 12 religiösa grupper, däribland Jehovas vittnen. De övriga 12 missionärerna tvingades lämna landet den 17 juli 1973. Detta var en sorglig händelse för alla de utländska bröderna, och den inträffade också vid en tidpunkt då det även i Kenya var problem med religionsfriheten.

De flesta missionärer var tvungna att återvända till sina respektive hemländer, men vissa par som hade kommit till Uganda för att tjäna där behovet var större kunde bosätta sig i Kenya och hjälpa till med verket där.