En missionär som övernattade hos en broder i Mbale hörde hur någon höll på att mixtra med hans bil, som stod parkerad ute på gården. Eftersom han insåg att tjuvarna förmodligen var beväpnade, beslöt han sig för att låta dem ta vad de ville ha. Morgonen därpå fann han att bilen saknade två hjul, och tjuvarna hade också stulit reservhjulet och vindrutan. Han var tvungen att tillryggalägga den cirka 240 kilometer långa vägen till Kampala, som bland annat inbegrep den farliga sträckan genom skogen, med två lånade hjul vars däck var nästan blankslitna och utan någon vindruta som kunde skydda honom mot det fallande regnet. Men allt gick bra — han fick ingen punktering, bara en hel del regn och blåst i ansiktet!

Eftersom det fanns åtta församlingar i Uganda men bara en äldste, var man i stort behov av hjälp. Man beslöt därför att göra ett nytt försök att få in missionärer i landet. I september 1982 anlände två ogifta missionärsbröder, Ari Palviainen och Jeffrey Welch, till Kampala mitt under de pågående oroligheterna. Det var fortfarande utegångsförbud efter klockan halv sju på kvällen, och skottlossning, och till och med regelrätta eldstrider, förekom nästan varje natt. Somliga förkunnare försvann och befarades vara döda men kom tillbaka igen. Andra kom aldrig tillbaka. Allt som allt förlorade åtta ugandiska förkunnare livet under den oroliga tiden efter kriget år 1979.

I februari 1983 beviljades missionärerna uppehållstillstånd, och i april samma år hade man inrättat ett missionärshem i ett tämligen säkert område med fyra oförskräckta gileaditer, däribland Heinz och Marianne Wertholz. Det ugandiska folkets vänlighet och respekt för Bibeln gjorde det lätt för missionärerna att glömma de ekonomiska problemen, de dåliga vägarna, de osäkra förhållandena och de nattliga striderna. Det var inte ovanligt att de hade 10 eller 15 bibelstudier var. Under en speciell månad placerade de fyra missionärerna 4.084 lösnummer!

”Där är han!”

I en by i det inre av Uganda kom ett exemplar av Sanningsboken i händerna på en medelålders man, som snart upptäckte vilken skatt han hade i sin ägo. Han läste den om och om igen och började sedan vittna för alla han kom i kontakt med. Han påstod sig till och med vara ett Jehovas vittne, trots att han aldrig själv hade träffat ett vittne och visste att det inte fanns några i närheten.

Han insåg att han måste leta reda på sina ”bröder”. En dag tog han därför sin cykel och gav sig av till Kampala för att leta efter Jehovas vittnen. När han såg ett kors på en kyrka, visste han att de inte kunde finnas där. De människor han frågade kände till Jehovas vittnen men kunde inte ge honom någon exakt adress. I ren desperation gick han in i en bokhandel och frågade om någon visste var vittnena höll hus. Expediten sade att några vittnen ibland brukade komma in och visa tidskrifterna, men han visste inte var de bodde. ”Om de kommer tillbaka”, sade den intresserade mannen, ”kan du väl vara snäll och ge dem min adress. De måste besöka mig.”

Just då höll två missionärer på att göra återbesök hos människor som tidigare hade visat intresse, men ingen av dem var hemma. De tittade igenom sina anteckningar igen, och när de såg expeditens namn sade de: ”Vi besöker honom igen.”

När bröderna kom in i bokhandeln, sade expediten: ”Det var någon här som var mycket angelägen om att träffa er.” Han tittade ut genom dörren och pekade nedåt vägen och tillade: ”Där är han!”

Några ögonblick senare träffade dessa europeiska missionärer den intresserade mannen. Han omfamnade dem båda två! Han blev naturligtvis en mycket flitig elev. Snart byggdes en liten Rikets sal i hans by, och efter sitt överlämnande och dop har han i full bemärkelse blivit en broder.

Krig igen!

De flesta människor i Uganda hade det svårt vid den här tiden. Livet var mycket otryggt. Många fördes bort av armén och återsågs aldrig mer. Priserna sköt i höjden. Brödpriset, till exempel, steg med 1.000 procent under åren 1974—1984! Somliga slutade upp att räkna sina pengar när de skulle köpa något och mätte i stället högen av sedlar med en linjal!

Det växande missnöjet banade väg för gerillakrig. Till sist, efter månader av strider, ryckte Nationella motståndsrörelsen makten ur händerna på regeringen. De flyende trupperna stal vad de kom över och sköt ihjäl människor utan anledning.

Stridigheter utbröt också i området kring missionärshemmet. Följande dag började skottlossningen på nytt när missionärerna var på väg till ett kristet möte. Kulorna ven över deras huvuden, men ingen blev skadad. Så en söndagseftermiddag fick de objudna gäster: flyende soldater på plundringståg. De blev arga över att ytterdörren var låst. Men när deras ledare såg missionärernas identitetskort, ändrade han genast inställning och blev vänlig och rörde inte deras tillhörigheter. Männen tog lite ursäktande en del kläder och sängkläder men ingenting av större värde.

När de gav sig av rådde de missionärerna att ställa till oreda i huset, dra ner gardiner, tömma ut byrålådor och strö ut saker och ting på golvet, så att det såg ut som om huset redan hade blivit plundrat. Det fungerade; nästan ingenting blev stulet. Innan lugnet återvände fick missionärerna tillbringa ett helt dygn i ett litet skafferi, medan häftiga strider rasade runt omkring dem. Skafferiet var den säkraste platsen i huset. Under hela denna tid kände de Jehovas beskydd och brödernas kärleksfulla omtanke.

De ugandiska bröderna kan berätta många erfarenheter om hur Jehovas skyddande hand har vilat över dem. Somliga kan peka på kulhål i kläderna och väggarna. En pionjär med särskilt uppdrag fick ligga platt på magen i fem timmar, medan kulorna från korselden mellan regeringstrupper och rebeller ven över hans huvud. När det blev lugnt fann han att han var omgiven av döda kroppar.

Lugnare förhållanden och nya glädjeämnen

Under de följande månaderna blev situationen betydligt lugnare, och många förvånansvärda ting inträffade. För att ta ett exempel: På vägen hem hade missionärerna varit tvungna att passera ett stort hus som tillhörde en hög regeringstjänsteman, och detta hus var alltid bevakat av soldater med ett så oberäkneligt uppförande att människor var rädda för dem. Missionärerna drog själva en suck av lättnad varje gång de hade passerat denna plats, och missionärshemmet fick allt färre besökare. Men i och med regimskiftet blev detta hus plötsligt till uthyrning, samtidigt som missionärerna var tvungna att flytta från det hus som de bodde i. Det dröjde inte länge förrän missionärerna själva bodde i just det hus som de hade varit så rädda för att passera och kunde äta sin middag ute på den stora terrassen och njuta av den tropiska kvällsbrisen. Om någon hade antytt något sådant ett år tidigare, skulle ingen ha trott att det var möjligt!

Efter en tid begärde myndigheterna att alla föreningar och sammanslutningar skulle inregistreras på nytt, och Internationella Bibelstudiesällskapets ansökan om inregistrering avslogs. De flesta missionärer blev tvungna att lämna landet. Trots alla dessa problem kunde områdessammankomsterna i december 1990 genomföras som planerat. Somliga höga tjänstemän har visat sig vara mycket hjälpsamma och ärliga, och vi har därför anledning att hoppas att missionärerna snart kan återvända till Uganda och fortsätta med sitt undervisningsarbete.