MISSIONÄRER UTFÖR ETT VIKTIGT ARBETE

År 1962 blev Uganda självständigt från Storbritannien. Följande år besökte broder Henschel Nairobi i Kenya och resonerade då om möjligheten att sända missionärer till Uganda. Vilka skulle skickas dit?

Tom och Bethel McLain från Gileadskolans 37:e klass hade nyligen kommit för att tjäna i Nairobi. Vad överraskade de blev när de sedan skickades till Kampala! Men de accepterade villigt förändringen och blev de första Gileadutbildade missionärerna i Uganda. ”Först saknade vi Kenya”, medger Tom, ”men snart tyckte vi mycket om Uganda – de vänliga människorna och deras villighet att lyssna till budskapet.”

Tom och Bethel hade lärt sig swahili i Kenya, men nu måste de lära sig ett nytt språk, luganda. Allt de hade till sitt förfogande var sin fasta beslutsamhet, sin förtröstan på Jehova och en bok om hur man kan lära sig språket på egen hand. Under sin första månad i Uganda ägnade de 250 timmar åt att studera det nya språket och under den andra månaden 150 timmar. Detta var utöver de 100 timmar som de använde i tjänsten på fältet. Så småningom behärskade de sitt nya språk och fick fina resultat i tjänsten.

I januari 1964 fick Tom och Bethel sällskap av Gilbert och Joan Walters från Gileadskolans 38:e klass. Två andra par från den 38:e klassen, Stephen och Barbara Hardy samt Ron och Jenny Bicknell, hade förordnats att tjäna i grannlandet Burundi, men på grund av problem med att få visum sändes också de till Uganda. På mycket kort tid blev det nödvändigt med ett nytt missionärshem i Kampala.

Församlingen i Kampala var oförglömlig. Där fanns broder Kadu med familj, John och Eunice Bwali från Nordrhodesia, som var pionjärer med särskilt uppdrag, och deras barn samt Margaret Nyende och hennes barn. Mötena hölls på en plats där vännerna var praktiskt taget inom synhåll för alla. ”De som gick förbi kunde se och höra oss, få som vi var”, berättar Gilbert Walters. ”Familjen Bwali sjöng av hjärtans lust Rikets sånger i stämmor och utan ackompanjemang, och allmänheten kunde se och höra allt. Det gav oss mod att fortsätta.”

Det dröjde inte länge förrän Gilbert och Joan Walters skickades för att öppna ett missionärshem i Jinja, där det ännu inte hade utförts något organiserat predikande. Senare öppnades ytterligare två missionärshem, det ena i Mbale, nära gränsen till Kenya, och det andra i Mbarara. Missionärerna i de här missionärshemmen samarbetade med ett antal pionjärer med särskilt uppdrag från andra länder. Det var uppenbart att fälten var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Men vad kunde man göra för att påskynda insamlandet?

FÖRBÄTTRAD ORGANISATION

Heltidstjänarna i Uganda försökte täcka sitt stora distrikt så systematiskt som möjligt. Under veckan brukade de förkunna i bostadsområden där gator och tomter hade namn och nummer. Men hur skulle de metodiskt kunna täcka distrikt där gatorna inte hade några namn och husen inte några nummer?

”Vi delade in distriktet i kullar”, förklarar Tom McLain. ”Två av oss gick runt från den ena sidan av kullen, medan två andra gick runt från den andra sidan. Vi följde stigarna och arbetade uppför och nerför kullen tills vi möttes.”

De utländska bröderna började snart få hjälp av det växande antalet inhemska vittnen som kände distriktet och förstod den lokala kulturen. De inhemska förkunnarna fick å sin sida värdefull övning av de utländska bröderna och systrarna. I Jinja följde till exempel de ugandiska bröderna redan med missionärerna i tjänsten på fältet. På söndagarna började de med att förkunna från hus till hus mellan klockan åtta och tio. Sedan gjorde de återbesök under en timme och ledde därefter ett bibelstudium fram till klockan tolv. På det här sättet fick alla i församlingen nytta av utbytet av kunskap och uppmuntran.

Jinja, som då var den näst största staden i landet, hade lyxen att ha ett vattenkraftverk, vilket gjorde att staden var attraktiv när det gällde industriell utveckling. Missionärerna hade stor framgång när de vittnade vid de livliga taxi- och busstationerna. Resande från avlägsna platser skaffade sig gärna biblisk litteratur som de kunde läsa under resan. Därigenom spreds Rikets säd vida omkring på landsbygden.

Bröderna använde också radion för att nå så många människor som möjligt med de goda nyheterna. De fick en tid varje vecka på den statliga radiostationen för att sända ett program med titeln ”Vad folk talar om”. Bröderna behandlade sådana tankeväckande ämnen som ”Hur vi kan möta krisen i familjelivet” och ”Hur man kan skydda sig mot brottslighet och våld” i form av samtal mellan ”mr Robbins” och ”mr Lee”. En av bröderna berättar: ”Det var rätt märkligt att på en afrikansk radiostation få höra de här samtalen mellan en amerikan och en skotte. Vi fick ofta höra kommentarer om programmet i tjänsten på fältet, vilket visar att det var till nytta.”

HJÄLP ÅT NYA FÖRKUNNARE

Gruppen i Jinja höll på den tiden sina möten i en kommunal lokal i bostadsområdet Walukuba. ”Många av bröderna var nya”, berättar Tom Cooke, ”och hade mycket få publikationer, och därför var det svårt för dem att förbereda sina uppgifter på mötesprogrammet.” Vad kunde man då göra?

”Missionärerna gjorde i ordning ett bibliotek hemma hos en broder som bodde mitt i bostadsområdet”, berättar Tom. ”Varje måndagskväll kunde sedan de som hade uppgifter på programmet gå dit och använda biblioteket och få hjälp med att förbereda sina tal.” Nu finns det flera församlingar i Jinja, och det andliga fisket är fortfarande framgångsrikt här där Nilen har sin huvudsakliga källa.

[Bild på sidan 80]

Tom och Bethel McLain var de första Gileadmissionärerna i Uganda.

[Bild på sidan 81]

Det första missionärshemmet i Jinja.

[Bild på sidan 83]

Gileadmissionärerna Barbara och Stephen Hardy.