I februari 1983 beviljades missionärerna uppehållstillstånd, och i april samma år hade man inrättat ett missionärshem i ett tämligen säkert område med fyra oförskräckta gileaditer, däribland Heinz och Marianne Wertholz.

Stridigheter utbröt också i området kring missionärshemmet. Följande dag började skottlossningen på nytt när missionärerna var på väg till ett kristet möte. Kulorna ven över deras huvuden, men ingen blev skadad. Så en söndagseftermiddag fick de objudna gäster: flyende soldater på plundringståg. De blev arga över att ytterdörren var låst. Men när deras ledare såg missionärernas identitetskort, ändrade han genast inställning och blev vänlig och rörde inte deras tillhörigheter. Männen tog lite ursäktande en del kläder och sängkläder men ingenting av större värde.

När de gav sig av rådde de missionärerna att ställa till oreda i huset, dra ner gardiner, tömma ut byrålådor och strö ut saker och ting på golvet, så att det såg ut som om huset redan hade blivit plundrat. Det fungerade; nästan ingenting blev stulet. Innan lugnet återvände fick missionärerna tillbringa ett helt dygn i ett litet skafferi, medan häftiga strider rasade runt omkring dem. Skafferiet var den säkraste platsen i huset. Under hela denna tid kände de Jehovas beskydd och brödernas kärleksfulla omtanke.

Lugnare förhållanden och nya glädjeämnen

Under de följande månaderna blev situationen betydligt lugnare, och många förvånansvärda ting inträffade. För att ta ett exempel: På vägen hem hade missionärerna varit tvungna att passera ett stort hus som tillhörde en hög regeringstjänsteman, och detta hus var alltid bevakat av soldater med ett så oberäkneligt uppförande att människor var rädda för dem. Missionärerna drog själva en suck av lättnad varje gång de hade passerat denna plats, och missionärshemmet fick allt färre besökare. Men i och med regimskiftet blev detta hus plötsligt till uthyrning, samtidigt som missionärerna var tvungna att flytta från det hus som de bodde i. Det dröjde inte länge förrän missionärerna själva bodde i just det hus som de hade varit så rädda för att passera och kunde äta sin middag ute på den stora terrassen och njuta av den tropiska kvällsbrisen. Om någon hade antytt något sådant ett år tidigare, skulle ingen ha trott att det var möjligt!

Sedan missionärshem hade upprättats i Kampala och Jinja, öppnades ett tredje på andra sidan Kampala.