Levnadsskildring

Rikt välsignade för att vi bevarat missionärsandan

BERÄTTAT AV TOM COOKE

Ljudet av skottlossning störde eftermiddagens lugn. Kulorna ven bland träden på vår tomt. Vad var det som hände? Vi fick snart veta att det hade varit en militärkupp och att Uganda nu styrdes av general Idi Amin. Året var 1971.

Samma mål – andra omständigheter

Ann och jag gifte oss senare år 1960, och vi hade som mål att bli missionärer. Men våra omständigheter förändrades, när vi fick veta att Ann var gravid. När vår dotter, Sara, hade fötts, hade Ann och jag fortfarande kvar vår önskan att tjäna i ett land där behovet av Rikets förkunnare var större. Jag sökte arbete i flera länder, och i maj 1966 kom till slut ett brev från utbildningsdepartementet i Uganda. Jag hade fått ett arbete. Men nu var Ann gravid med vårt andra barn. En del ifrågasatte det förståndiga i att vi ens funderade på att flytta. Vi rådfrågade vår läkare, som sade: ”Om ni skall flyga, måste ni åka före sjunde graviditetsmånaden.” Vi begav oss till Uganda på en gång. Som en följd av det fick våra föräldrar inte se vår andra dotter, Rachel, förrän hon var två år. Nu, när vi själva har barnbarn, uppskattar vi verkligen våra kära föräldrars självuppoffrande anda.

Det var både spännande och nedslående att komma till Uganda 1966. I samma ögonblick som vi steg ur planet slogs vi av de klara lysande färgerna omkring oss. Vårt första hem låg nära den lilla staden Iganga, 50 kilometer från Jinja, en stad vid Nilens källa. De Jehovas vittnen som bodde närmast vårt hem tillhörde en isolerad grupp i Jinja. Missionärerna Gilbert och Joan Walters och Stephen och Barbara Hardy tog hand om gruppen. Jag ansökte om förflyttning av mitt arbete till Jinja så att vi skulle kunna understödja gruppen bättre. Strax efter det att Rachel hade fötts flyttade vi till Jinja. Där hade vi glädjen att tjäna tillsammans med den lilla gruppen trogna Jehovas vittnen. Gruppen växte och blev den andra församlingen i Uganda.

Vi tjänar som familj på ett utländskt distrikt

Ann och jag tycker inte att vi skulle ha kunnat välja någon bättre plats för att ta hand om vår familj. Vi hade glädjen att få arbeta sida vid sida med missionärer från andra länder och att hjälpa den nybildade församlingen att växa. Våra ugandiska bröder och systrar hälsade ofta på hemma hos oss, och vi tyckte mycket om att vara tillsammans med dem. Stanley och Esinala Makumba var till särskilt stor uppmuntran för oss.

Men bröderna var inte de enda besökarna – vi omgavs av ett otroligt mångskiftande djurliv. Nattetid kunde flodhästar från Nilen komma ända fram till vårt hus. Och jag har livfulla minnen av den gång vi hade en sex meter lång pytonorm i trädgården. Några gånger åkte vi också till viltreservat där lejon och andra vilda djur strövade fritt.

I tjänsten på fältet var vi en ovanlig syn för ortsborna som aldrig hade sett en barnvagn förut. När vi gick från hus till hus brukade vi ha ett följe av små barn efter oss. Människorna tittade respektfullt på oss och tog försiktigt på den vita bebisen. Det var en fröjd att gå i tjänsten eftersom människorna var så artiga. Vi trodde att alla skulle komma med i sanningen, eftersom det var så lätt att sätta i gång bibelstudier. Men många hade svårt att bryta med oskriftenliga traditioner. Trots det var det många som omfattade Bibelns höga moralnormer, och församlingen växte. Vår första kretssammankomst i Jinja 1968 var en milstolpe. Dopet i Nilen av dem som vi hade studerat Bibeln med är ett kärt minne. Men lugnet skulle snart ta slut.

Förbudet – ett prov på tron och påhittigheten

År 1971 tog general Idi Amin makten. Det rådde full förvirring i Jinja, och det var medan vi drack en kopp te i vår trädgård som den scen som beskrevs i inledningen utspelade sig. Under de följande två åren utvisades den stora gruppen asiater. De flesta utlänningar valde att lämna landet, och skolor, sjukhus och kliniker drabbades hårt. Sedan kom det otvetydiga tillkännagivandet att Jehovas vittnen var förbjudna. Av hänsyn till vår säkerhet flyttade utbildningsdepartementet oss till huvudstaden, Kampala. Den här flytten var bra på två sätt. Vi var inte så välkända i Kampala och hade därför större rörelsefrihet. Det fanns också mycket att göra i församlingen och på distriktet.

Brian och Marion Wallace och deras två barn var i ungefär samma situation som vi, och de bestämde sig också för att stanna i Uganda. Vi tjänade tillsammans med dem i Kampalaförsamlingen och satte stort värde på deras sällskap under den här svåra tiden. De skildringar som vi hade läst om vänner som tjänade under förbud i andra länder blev nu speciellt uppmuntrande för oss. Vi kom tillsammans i små grupper, och en gång i månaden hade vi ett större möte i Entebbes botaniska trädgård, under sken av att vi hade fest. Våra döttrar tyckte att det här var en strålande idé.

Vi var tvungna att vara mycket försiktiga när vi skulle ta del i predikoarbetet. Vita människor som besökte ugandiska hem skulle ha väckt alldeles för mycket uppmärksamhet. Så affärer, enstaka lägenheter och en del områden kring läroanstalter blev vårt distrikt. En metod som jag använde när jag vittnade i affärer var att fråga efter en vara som jag visste inte längre fanns, till exempel socker eller ris. Om affärsinnehavaren tydligt visade att han var ledsen över det som hände i landet, framförde jag budskapet om Riket. Den här taktiken fungerade bra. Det hände att jag lämnade affären inte bara med hopp om ett återbesök, utan också med ett litet förråd av en sällsynt vara.

Under tiden bröt våldet ut överallt omkring oss. Förhållandet mellan Uganda och Storbritannien försämrades, och därför förnyade myndigheterna inte mitt kontrakt. Så 1974, efter åtta år i Uganda, var det vår tur att med sorg ta adjö av våra vänner. Men vår missionärsanda försvagades inte.