• Uganda
    Jehovas vittnens årsbok 2010

    • I december fick Jeff och Ari sällskap av Heinz och Marianne Wertholz, som gått igenom Gileadskolans filial i Wiesbaden i Tyskland. Paret Wertholz var redan från början djupt imponerade av hur bra de ugandiska vännerna kunde klara sig i Ugandas skadade och farliga samhällen.

      Heinz berättar: ”Mycket av samhällsservicen, till exempel vattenförsörjning och kommunikationer, hade brutit samman. Den politiska situationen förblev spänd. Mer än en gång förekom det rykten om en statskupp, och det var vanligt med vägspärrar. Det förekom också mycket skottlossning och rån och plundring, i synnerhet nattetid. Efter mörkrets inbrott fanns det inte en människa ute på gatorna. Alla stannade hemma och hoppades – och bad ofta – att natten skulle passera utan objudna gäster.”

      Heinz och Marianne blev inbjudna att bo hos Sam Waiswa och hans familj medan de sökte efter ett hus som kunde användas som missionärshem. Sam var utbildad lärare, men den ekonomiska situationen i landet hade gjort att hans tillgångar var mycket begränsade, något som gjorde hans familjs gästfrihet ännu mer anmärkningsvärd.

      ”Det var svårt att hitta ett hus i ett säkert område”, säger Heinz, ”och därför kom vi att bo hemma hos Sam i fem månader. Under den här tiden lärde vi känna varandra väl. Ibland åt hans stora familj bara ett enda mål mat om dagen, men de var alltid glada, och barnen var lydiga och respektfulla. På grund av att stadens vattenförsörjning inte fungerade som den skulle måste barnen bära hem vatten i 20-liters plastdunkar på huvudet. När vi kom tillbaka från tjänsten fanns det alltid rent vatten åt oss. Vi lärde oss naturligtvis att vara sparsamma. Vi tvättade oss till exempel med bara några liter vatten och sparade tvättvattnet i en balja till att spola toaletten med.”

      I april 1983, omkring tio år efter det att de tidigare missionärerna hade tvingats lämna Uganda, hittade de fyra nya missionärerna ett hus i ett område som var någorlunda säkert. Den allmänna otryggheten och bristen på livsmedel skapade många problem, men de inhemska brödernas kärlek kompenserade mer än väl dessa olägenheter.

      ”Det var alltid roligt att få tala med människor om de goda nyheterna”, förklarar Marianne. ”De var religiösa, och de flesta hade en bibel och ville gärna samtala. De var mycket lätta att få kontakt med och var mycket artiga. Och trots ekonomiska och andra svårigheter log de alltid glatt.”