UTHÅLLIGA PIONJÄRER

Trots den fortsatta osäkerheten var det alltid några som fann på sätt att ta del i pionjärtjänsten. En nitisk pionjär under den här tiden var James Luwerekera, en statstjänsteman som blev döpt 1974. Kort tid efter sitt dop blev han jordbrukare för att kunna predika de goda nyheterna för dem som bodde i närheten av hans hemby. Hans hustru studerade också under en tid, men hon kom med tiden att motstå honom alltmer.

Här är ett exempel: En morgon när det fortfarande var mörkt for James och några bröder i väg för att vara med vid en områdessammankomst i Nairobi. När det blivit ljust och brödernas fordon stoppades vid en av polisens vägspärrar lade de andra märke till hur illa klädd James var, något som inte var likt honom. Först försökte han skoja bort det hela och sade att det var på grund av att han hade varit tvungen att klä på sig så snabbt i mörkret. Men när hans vänner pressade honom för att få en förklaring, medgav han att hans hustru hade gömt undan hans möteskläder för att hindra honom från att vara med vid sammankomsten. Han hade därför tvingats att klä sig i det som han kunde få tag i. James reskamrater delade omtänksamt med sig av sina kläder, och han kom till sammankomsten lämpligt klädd.

Det motstånd James mötte i sitt hem och i grannskapet varierade i intensitet, men det fortsatte i åratal. Men James uthärdade det med mildhet och var trogen till sin död 2005. Vännerna tänker fortfarande på hans enastående tro, och hans Gud, Jehova, kommer utan tvivel ihåg honom för hans uthärdande.

SAMUEL MUKWAYA

FÖDD 1932

DÖPT 1974

PROFIL Samuel representerade under många år organisationen i juridiska ärenden, och han var också äldste och pionjär.

◼ JAG ska aldrig glömma det som hände under en guidad tur vid avdelningskontoret i Kenya.

”Vad betyder de här knappnålarna med huvuden i olika färger?” frågade jag när vi tittade på en karta över Uganda.

”Det är platser där det finns mycket intresse”, svarade Robert Hart, medlem av avdelningskontorets kommitté i Kenya.

”När ska ni skicka pionjärer dit?” frågade jag och pekade på en lysande knappnål vid min hemstad, Iganga.

”Vi ska inte skicka dit någon”, sade han. Sedan tittade han rakt på mig och fortsatte med glimten i ögat: ”Du ska åka dit.”

Jag blev överraskad över broder Harts svar, eftersom jag varken var pionjär eller bodde i min hemstad. Men på något sätt etsade det sig fast i mitt minne, och när jag blev pensionerad beslöt jag att flytta tillbaka hem och bli reguljär pionjär. Det har verkligen varit glädjande att få se den lilla gruppen förkunnare öka snabbt och bli en stark församling med en egen Rikets sal!

När Patrick Baligeya förordnades att vara pionjär med särskilt uppdrag i Iganga, bodde han hos mig, och vi var pionjärer tillsammans. Vi odlade också majs för att försörja oss. Vi började dagen tidigt på morgonen med att gå igenom dagens text, och därefter arbetade vi några timmar på vårt majsfält. På förmiddagen gick vi ut på vårt distrikt och var ute i tjänsten resten av dagen.

När vår majs började växa menade några grannar att vårt predikande fick oss att försumma vårt majsfält. Vi var väl medvetna om att majs behöver skyddas mot apor under den tid då majskolvarna mognar. Men vi ville inte avbryta vårt andliga skördearbete bara för att jaga apor.

Kort tid därefter lade vi märke till att två stora hundar strök omkring vid vårt fält. Vi visste inte varifrån de kom eller vem som ägde dem, men i stället för att jaga bort dem satte vi varje dag ut lite mat och vatten åt dem. Medan hundarna patrullerade vårt fält höll sig aporna naturligtvis borta. Sedan, efter fyra veckor, försvann hundarna lika plötsligt som de hade kommit – men inte en dag innan vår majs var utom all fara! Vi tackade Jehova för vår rika skörd som tjänade som mat åt oss i stället för åt aporna. Och ännu viktigare, vad tacksamma vi var över att Gud också hade välsignat vårt andliga skördearbete!