Men vilka åtgärder kan vidtas, om en odöpt förkunnare syndar allvarligt?

12. a) Varför kan också odöpta förkunnare som syndar få barmhärtig hjälp? b) Hur kan principen i Lukas 12:48 tillämpas på ansvar för ett orätt uppförande?

¹² Judas framhöll att smorda kristna hos vilka det hade uppstått tvivel eller vilka hade hemfallit åt köttets synder skulle visas barmhärtighet, om de bara ångrade sig. (Judas, vers 22, 23; se också 2 Korintierna 7:10.) Skulle det då inte vara ännu mer på sin plats att man visade barmhärtighet mot en syndande odöpt person som visar ånger? (Apostlagärningarna 3:19) Jo, för hans andliga grund är inte lika fast och hans erfarenhet i kristet liv är mer begränsad. Han kanske ännu inte har lärt sig Guds tankar om vissa frågor. Han har ännu inte haft de bibliska samtal med de äldste, som föregår dopet, och han har ännu inte underkastat sig det viktiga steg som vattendopet innebär. Dessutom sade Jesus att ”envar som har fått mycket givet åt sig, av honom skall mycket krävas”. (Lukas 12:48) Mycket förväntas därför av döpta personer, vilka tillsammans med ökad kunskap och ökade välsignelser har särskilt ansvar. — Jakob 4:17; Lukas 15:1—7; 1 Korintierna 13:11.

13. Vad kommer de äldste att göra för att hjälpa en odöpt förkunnare som syndar?

¹³ I överensstämmelse med Paulus’ råd önskar andligen kvalificerade bröder hjälpa varje odöpt förkunnare, som begår ett felsteg innan han vet ordet av. (Jämför Galaterna 6:1.) Om han önskar få hjälp, skulle de äldste kunna be två bland sig (kanske de som tidigare sammanträffade med honom) att söka föra honom till rätta igen. De bör göra detta, inte av önskan att tillrättavisa med stränghet, utan på ett barmhärtigt sätt och i en ande av mildhet. (Psalm 130:3) I de flesta fall kommer det att räcka med förmaningar från bibeln och med praktiska förslag för att frambringa ånger och föra in honom på rätt väg igen.

14, 15. a) Vad kan man göra om syndaren är verkligt ångerfull? b) Vilken kort förklarande kommentar kan göras i vissa fall?

¹⁴ De båda äldste kommer att ge sådana anvisningar som passar den odöpte syndarens situation. I vissa fall kanske de ser till att den felande under någon tid inte får vara med i skolan i teokratisk tjänst eller inte tillåts att yttra sig vid mötena. Eller de kan underrätta honom om att han måste göra fler andliga framsteg, innan han återigen får ta del i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen. När han gjort det, kan de tala om för honom att han återigen kan få ta del i tjänsten på fältet. Om synden inte har blivit allmänt känd och inte utgör någon fara för hjordens renhet, behöver man inte varna församlingen genom någon pålysning.

¹⁵ Men tänk om de båda äldste finner att personen är sant ångerfull, men att det orätta är allmänt känt? Eller tänk om synden blir allmänt känd senare? I båda fallen kan de då meddela församlingens tjänstekommitté, som kommer att se till att det görs en enkel pålysning som lyder: ”En sak som gäller ... har behandlats, och han [hon] fortsätter att tjäna som en odöpt förkunnare tillsammans med församlingen.” Som i alla sådana fall kan äldstekretsen avgöra om det skulle vara tillrådligt att någon gång längre fram hålla ett bibliskt tal med råd angående det slag av synd som det gäller.

16, 17. a) Vilka två situationer kan ligga till grund för en annorlunda pålysning? b) Av vad slag är denna pålysning?

¹⁶ Det händer ibland att en odöpt förkunnare inte ger gensvar till den kärleksfulla hjälp han får eller kanske bestämmer sig för att han inte vill fortsätta att göra framsteg hänemot dop och därför meddelar de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare. Vad gör man då? Uteslutningsåtgärder vidtas inte mot sådana personer, som faktiskt inte har blivit godkända av Gud. Åtgärden att utesluta oförbätterliga syndare gäller dem som ”kallas” bröder, döpta personer. (1 Korintierna 5:11, 1981) Men innebär då detta att synden ignoreras? Nej.

¹⁷ De äldste är skyldiga att vara ”herdar för Guds hjord”, som är i deras ”vård”. (1 Petrus 5:2) Om två äldste, som erbjuder hjälp, finner att en odöpt syndare är förhärdad och inte uppfyller kraven för att vara en förkunnare, så kommer de att meddela personen i fråga detta.d Eller om någon odöpt person säger till de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare, så kommer de att acceptera hans beslut. I båda fallen är det lämpligt att församlingens tjänstekommitté vid en lämplig tidpunkt gör en enkel pålysning, som lyder: ”... är inte längre en förkunnare av de goda nyheterna.”

18. a) Vad kommer de kristna efter en sådan pålysning att ha i tankarna, när de bestämmer sig för hur de själva skall handla? b) Måste man fullständigt undvika odöpta personer, som tidigare har gjort sig skyldiga till ett orätt uppförande?

¹⁸ Hur skall vittnena därefter betrakta personen i fråga? Ja, tidigare var han en ”icke troende” som var med vid mötena. Därefter önskade han bli och uppfyllde också kraven för att bli en förkunnare av de goda nyheterna. Eftersom detta inte längre är fallet, är han återigen en person i världen, men eftersom han inte är utesluten, kräver bibeln inte att vittnena låter bli att tala med honom.e Men precis som israeliterna visade försiktighet, när det gällde oomskurna utländska invandrare, så kommer de kristna att visa försiktighet, när det gäller en sådan person i världen som inte tillber Jehova. Denna försiktighet bidrar till att skydda församlingen mot varje liten ”surdeg” eller alla fördärvliga element. (1 Korintierna 5:6) Om han vid någon senare tidpunkt uttrycker en verklig önskan om att man skall hålla ett bibelstudium med honom och de äldste tycker att detta är på sin plats, så kanske detta kan komma att hjälpa honom att återigen inse vilket privilegium det är att få tillbe Jehova tillsammans med hans folk. — Psalm 100.

19. Hur kan de äldste i vissa fall ge ytterligare hjälp enskilt?

¹⁹ Om de äldste ser att en viss person av det här slaget utgör en ovanligt stor fara för hjorden, kan de enskilt varna dem som är i farozonen. Den före detta förkunnaren är kanske en ungdom som har hemfallit åt dryckenskap eller omoraliskhet. Trots pålysningen att han inte längre är en odöpt förkunnare, kanske han försöker umgås med ungdomarna i församlingen. I så fall bör de äldste tala enskilt med föräldrarna till de ungdomar som är i farozonen och kanske också med ungdomarna själva. (Hebréerna 12:15, 16; Apostlagärningarna 20:28—30) I de sällsynta fall då någon uppträder störande eller är farlig genom att uppträda våldsamt kan man säga till honom att han inte längre är välkommen vid mötena och att varje försök han gör att komma in kommer att betraktas som intrång.

Att hjälpa minderåriga att tillbe Gud

20. Vilken hjälp ger kristna föräldrar sina barn, och med vilket resultat?

²⁰ Bibeln ger föräldrar ansvaret att undervisa sina barn på Guds sannings väg. (5 Moseboken 6:4—9; 31:12, 13) Jehovas vittnen har därför länge uppmuntrat kristna familjer att ha ett bibelstudium varje vecka. Kristna föräldrar bör uppmuntra sina barn att göra framsteg hänemot överlämnande och dop och så vinna Guds godkännande. (Ordspråksboken 4:1—7) I församlingarna ser vi det underbara resultatet — hundratusentals exemplariska barn och ungdomar, som älskar Jehova och som önskar tillbe honom för evigt.

21—23. a) Hur behandlar man i huvudsak en minderårigs orätta uppförande? b) Vilken roll spelar församlingens äldste i sådana situationer?

²¹ Det är också på kristna föräldrar som ansvaret i första hand vilar att tukta och tillrättavisa sina barn och införa de restriktioner som de anser nödvändiga eller att bestraffa dem på det kärleksfulla sätt som de menar behövs. (Efesierna 6:4; Hebréerna 12:8, 9; Ordspråksboken 3:11, 12, NW; 22:15) Men om ett minderårigt barn, som har varit anslutet som en odöpt förkunnare, blir indraget i allvarlig synd, så är detta något som också angår de äldste, vilka ”vakar” över hjordens själar. — Hebréerna 13:17.

²² Ett sådant fall av orätt uppförande bör i huvudsak behandlas enligt de riktlinjer som angavs tidigare i artikeln. Två äldste kan få i uppdrag att undersöka saken. De kan till exempel först med föräldrarna (eller föräldern) diskutera det som har hänt, barnets inställning och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits. (Jämför 5 Moseboken 21:18—21.) Om de kristna föräldrarna har situationen i sin hand, kan de äldste bara höra med dem emellanåt för att erbjuda råd och förslag som kan vara till hjälp och för att ge kärleksfull uppmuntran.

²³ Men ibland visar samtalet med föräldrarna att det skulle vara bäst om de äldste sammanträffade med den egensinnige minderårige och hans föräldrar. Eftersom tillsyningsmännen kommer ihåg ungdomars begränsningar och böjelser, kommer de att försöka visa den unge odöpte förkunnaren till rätta med mildhet. (2 Timoteus 2:22—26) I vissa fall kan det stå klart att han inte längre uppfyller kraven för att vara en förkunnare och att en lämplig pålysning därför bör göras.

24. a) Vad är det lämpligt för föräldrar att göra, även om en minderårig har gjort sig skyldig till ett allvarligt orätt uppförande, och hur kan de göra detta? b) Hur kan detta tillämpas på ett minderårigt barn som har blivit uteslutet?

²⁴ Vad bör föräldrar därefter göra för sitt felande minderåriga barn? De är fortfarande ansvariga för sitt barn, även om det inte längre uppfyller kraven som odöpt förkunnare eller det efter sitt dop blir uteslutet på grund av ett orätt uppförande. Precis som de kommer att fortsätta att förse det med mat, kläder och husrum, så måste de undervisa det och tukta det i överensstämmelse med Guds ord. (Ordspråksboken 6:20—22; 29:17) Även om barnet blir uteslutet, kan kärleksfulla föräldrar således se till att ha ett bibelstudium med det.f Det kan hända att barnet får det största korrigerande gagnet om de studerar med det ensamt, men de kan också besluta sig för att det kan fortsätta att ta del i familjestudiet. Även om barnet har kommit på avvägar, så önskar de se det återvända till Jehova, precis som den förlorade sonen i Jesu liknelse gjorde. — Lukas 15:11—24.