”Vi måste tyvärr säga upp dig”

FÖRETAGSLEDNINGEN brukade kalla honom ”fantastiske Fred”. Under sina sex år på firman hade hans smarta idéer sparat en hel förmögenhet. Så när han blev inkallad till styrelserummet utgick han från att det handlade om en löneförhöjning eller en befordran. Men i stället fick han beskedet: ”Vi måste tyvärr säga upp dig.”

Freda kunde inte tro att det var sant. Han berättar: ”Jag hade en bra lön och tyckte verkligen om mitt jobb, men på ett ögonblick vändes hela min tillvaro upp och ner.” Hans fru, Adele, blev minst lika överraskad när hon fick veta vad som hade hänt. Hon drar sig till minnes: ”Det kändes som att luften gick ur mig. Jag tänkte: Vad ska vi ta oss till nu?”

Miljoner människor har råkat ut för samma sak som Fred, som illustrationen här nedan visar. Statistik säger ändå inget om det känslomässiga kaos som arbetslöshet orsakar. Ta Raúl, en peruansk invandrare i USA, som exempel. Han blev uppsagd efter 18 års anställning på ett stort hotell i New York och sökte sedan jobb utan någon framgång. ”Jag har kunnat försörja min familj i nästan 30 år”, säger han. ”Nu känner jag mig inte längre som en riktig man.”

Många kan nog känna igen sig i Raúls situation och vet att arbetslöshet skapar mycket mer än ekonomiska problem. Ofta är det ett hårt slag mot ens självkänsla. ”Jag började känna mig värdelös”, säger Renée, vars man, Matthew, var utan arbete i över 3 år. ”Om du inte har något är du inte värd något i mångas ögon, och snart börjar du se på dig själv på samma sätt.”

Men förutom att hantera den känslomässiga biten måste alla som blivit avskedade lära sig att leva på en mindre inkomst. ”När vi hade pengar tänkte vi aldrig på att hålla igen”, säger Fred. ”Men när räkningarna fortsatte att komma och jag inte hade något jobb var vi tvungna att börja leva enklare.”

”Oroa er inte för morgondagen”

Renée var nära att bryta ihop. Hennes man, Matthew, hade inte haft någon fast anställning på över tre år. ”Jag var som en tickande bomb”, minns Renée. ”Det var otroligt tärande att inte veta vad som väntade.” Matthew försökte lugna sin fru genom att påminna henne om att de alltid hade fått det de behövde. ”Men du är ju fortfarande arbetslös!” svarade Renée. ”Vi behöver en inkomst!”

Rebeckas man förlorade sitt jobb efter 12 år. Hon säger: ”När man är uppriven är det svårt att tänka logiskt, men vi var tvungna. Så jag försökte ta mig samman. När mina värsta farhågor inte besannades förstod jag att det inte tjänar något till att oroa sig. Genom att inrikta oss på nuet och de aktuella problemen slapp vi mycket stress.”

Renée lärde sig att vara förnöjsam efter att ha sett realistiskt på sin situation. Hon säger: ”Vi har aldrig varit utan vatten och värme, och vi har inte blivit utslängda på gatan. Det egentliga problemet var att vi inte var vana att leva så här, och min orealistiska önskan att behålla vår tidigare levnadsstandard ökade min ångest.”

Renée förstod snart att det var hennes inställning, och inte hennes omständigheter, som fick situationen att verka ohållbar. ”Jag var tvungen att se sanningen i vitögat och sluta leva i en drömvärld”, säger hon. ”När jag väl lärt mig att vara nöjd med det som Gud ger oss dag för dag, märkte jag att jag blev mycket lyckligare.”

När Renées man förlorade sitt jobb påminde hon sina barn: ”Många pappor har övergett sina familjer. Men er pappa är kvar hos er. Ni vet hur mycket han älskar er och att han alltid har hjälpt er. Ni kunde inte haft en bättre pappa!”

När Raúl blev arbetslös ändrade hans fru Bertha på sina köpvanor. ”Jag utnyttjade rabattkuponger och ’köp 2, betala för 1’-erbjudanden”, säger hon.

”Vi var tvungna att följa en budget”, säger Fred, ”så jag skrev ner vad vi behövde betala omedelbart och hur mycket vi behövde spara till slutet av månaden.” Hans fru Adele säger också: ”Jag visste exakt hur mycket jag kunde spendera när jag gick och handlade. Ibland när jag behövde köpa något till barnen eller hemmet tittade jag på vår budget och tänkte: ’Det där har jag inte råd med. Det får vänta till nästa månad.’ En nedskriven budget var räddningen!”

Tänk i nya banor för att hålla kostnaderna nere. Adele berättar: ”Vi hade två bilar, men gjorde oss genast av med den ena och gick i stället med i en bilpool. Vi gjorde så många ärenden som möjligt på samma resa och sparade på så vis bensin. Vi köpte bara sådant som vi verkligen behövde.”