Förenta nationerna – en bättre väg till fred?

I INGRESSEN till Förenta nationernas stadga ger man uttryck åt följande upphöjda mål: ”Vi, de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden, ... och att ... förena våra krafter till upprätthållande av internationell fred och säkerhet, ... hava överenskommit att förena våra ansträngningar för att förverkliga dessa syftemål.”

Har FN kunnat ”förverkliga dessa syftemål”? Har det fått nationerna att förena sina ansträngningar för att upprätthålla fred och säkerhet? Nej, man har hittills inte lyckats, trots att Förenta nationerna uppriktigt har bemödat sig om att vara en betydligt bättre väg till fred än Nationernas förbund. Den generation som såg FN upprättas år 1945 har emellertid sedan dess hemsökts av krig, revolutioner, invasioner, kupper och aggressioner i många delar av världen. Och dessa våldshandlingar har ofta utförts av nationer som hade kommit överens om att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet”.

Ännu inte den bästa vägen

Människor som kritiserar FN för att det inte lyckats förhindra dessa problem kanske glömmer en viktig sak — att en organisations styrka är beroende av den makt som dess stadgar förlänar den och av medlemsstaternas villighet att fullgöra sina förpliktelser i enlighet med dessa stadgar. Först och främst måste vi konstatera att FN enligt sin stadga aldrig varit avsett att vara en världsregering med suverän makt över alla medlemsnationer.

I artikel 2:7 sägs det till exempel: ”Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet.” De förenade nationernas konferens om internationell organisation (UNCIO), som sammanträdde i San Francisco 25 april—26 juni 1945 för att slutgiltigt godkänna stadgan, ansåg det vara nödvändigt ”att se till att Förenta nationerna under rådande världsförhållanden inte överskrider rimliga gränser”.

Lade du märke till förbehållet i frasen ”under rådande världsförhållanden”? San Francisco-konferensen menade att om världsförhållandena förändrades skulle befogenheterna kunna utökas ”allteftersom tillståndet i världen, den allmänna opinionen i världen och det ömsesidiga beroendet i världen gör det nödvändigt och tillbörligt”.

Förenta nationernas stadgeenliga syfte att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet” är verkligen ett eftertraktansvärt mål för mänskligheten. Världen skulle vara långt tryggare om nationerna åtlydde artikel 2:4 i FN-stadgan: ”Alla medlemmar skola ... avhålla sig från hot om eller bruk av våld, ... riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende.” Men medlemsnationernas egennytta har gång på gång hindrat FN:s försök att uppnå detta mål. I stället för att leva upp till sin stadgeenliga förpliktelse att ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel” har nationer, eller rentav hela nationsblock, ofta gripit till vapen och hävdat att deras tvist hör till de frågor som faller ”inom vederbörande stats egen behörighet”. — Artikel 2:3, 7.

Den enda fred som FN kan åstadkomma är således att få våldet under kontroll.

Är detta verkligen ”fred och säkerhet”? Det sägs visserligen i FN-stadgan att ”medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla ... fredsälskande stater” (artikel 4:1)