Livets gåva eller dödens verktyg?

”Hur många människor måste dö? Hur många dödsfall behöver ni? Tala om var gränsen går för att ni skall tro att detta händer.”

DON FRANCIS, företrädare för CDC (Amerikanska centralen för sjukdomskontroll), dunkade näven i bordet medan han ropade ovanstående ord vid ett möte med topparna inom blodbanksindustrin. CDC försökte övertyga blodbankernas representanter om att aidssmitta spreds genom nationens blodförråd.

Blodbankernas företrädare ville inte låta sig övertygas. De ansåg att bevismaterialet var bristfälligt — bara en handfull fall — och beslöt sig för att inte öka antalet blodtester. Detta var den 4 januari 1983. Sex månader senare försäkrade chefen för Amerikanska blodbanksförbundet: ”Risken för den stora allmänheten är så gott som obefintlig.”

Många experter var emellertid av den uppfattningen att bevisen redan var tillräckligt övertygande för att föranleda vissa åtgärder. Och sedan dess har denna ursprungliga ”handfull fall” ökat på ett alarmerande sätt. Före år 1985 fick uppskattningsvis 24.000 personer transfusioner av blod som var smittat med HIV (humant immunbristvirus), det virus som orsakar aids.

Överföring av smittat blod är ett skrämmande effektivt sätt att sprida aidsviruset. Enligt tidskriften The New England Journal of Medicine (14 december 1989) kan en enda enhet blod innehålla tillräckligt mycket virus för att förorsaka uppemot 1.750.000 infektioner! En representant för CDC förklarade för Vakna! att fram till juni 1990 hade 3.506 personer fått aids genom blodtransfusioner, blodbeståndsdelar och vävnadstransplantationer — och det enbart i Förenta staterna.

De blödarsjuka, som i de flesta fall behandlas med ett koaguleringsbefrämjande preparat som är framställt av blodplasma, decimerades kraftigt. I Förenta staterna drabbades mellan 60 och 90 procent av alla blödarsjuka av aids innan man började värmebehandla preparatet för att befria det från HIV-smitta.

Riskkomplexet och blodbankerna

Hur har då blodbankerna reagerat på avslöjandet av alla dessa riskfaktorer? Inte särskilt positivt, hävdar kritikerna. I en amerikansk rapport om HIV-epidemin som publicerades 1988, Report of the Presidential Commission on the Human Immunodeficiency Virus Epidemic, anklagades blodindustrin för att vara ”onödigt senfärdig” i sina reaktioner på aidshotet. Blodbankerna hade uppmanats att försöka hindra personer ur högriskgrupperna från att bli blodgivare. De hade uppmanats att testa allt sitt blod för att kunna identifiera sådant som kommer från högriskdonatorer. Men blodbankerna dröjde. De avfärdade riskerna som hysteriska reaktioner. Varför det?

I sin bok And the Band Played On (Och orkestern spelade vidare) hävdar Randy Shilts att vissa blodbanker motsatte sig ytterligare testning ”nästan uteslutande av ekonomiska skäl”. Han säger vidare: ”Även om blodindustrin till största delen drivs av ideella organisationer, till exempel Röda korset, representerar den stora penningbelopp, med årliga intäkter på en miljard dollar. Dess verksamhet med att skaffa fram blod till 3,5 miljoner transfusioner om året hotades.”

Eftersom ideellt drivna blodbanker i så hög grad är beroende av frivilliga donatorer, ville de ogärna såra någon av dem genom att utesluta vissa högriskgrupper, i synnerhet de homosexuella. Personer som ivrar för de homosexuellas rättigheter lät antyda att ett förbud för dem att bli blodgivare skulle innebära en kränkning av deras medborgerliga rättigheter och skulle påminna om den koncentrationslägermentalitet som rådde under en svunnen epok.

Att förlora blodgivare och införa nya tester skulle också kosta mer pengar. På våren 1983 blev blodbanken vid Stanford University i USA först i världen med att använda ett slags blodprov som skulle utvisa om givaren tillhörde någon av högriskgrupperna. Andra blodbanker kritiserade detta initiativ och menade att det bara var ett affärsknep för att locka till sig fler kunder. Ju fler tester desto högre priser. Men som ett föräldrapar, vars lilla barn hade fått en blodtransfusion utan deras vetskap, uttryckte det: ”Vi skulle gärna ha betalat fem dollar mer per halvliter” för ett sådant test. Deras lilla barn dog av aids.

Självbevarelsedriften

Somliga experter hävdar att blodbankerna blundar för riskerna med blodtransfusioner därför att de inte behöver ta konsekvenserna av sina misstag. Enligt den ovan nämnda rapporten i The Philadelphia Inquirer har till exempel den amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen, FDA (U.S. Food and Drug Administration), ansvaret för att se till att blodbankerna håller vissa normer, men man låter i stor utsträckning blodbankerna själva fastställa dessa normer. Dessutom har somliga befattningshavare inom FDA tidigare beklätt höga poster inom blodindustrin. Inspektionen av blodbankerna har således minskat i omfattning sedan aidshotet uppdagades!